Om Kalle Lind och andra gubbar

Nöjesparkernas mörka historia del 1: Lisebergs lilleputtland.


Det är egentligen ingen direkt hemlighet. Liseberg nämner det själv på sin hemsida, liksom diverse sajter om Göteborg och dess historia av glädje, nöje och förlustelse.

Men man skyndar förbi det.

En bisats här, en parentes där, på sin höjd ett värdeord som ”makabert”. Sen går man direkt över på stoltheter som bergochdalbanan Balder och revykungen Hagge.

Man vill inte riktigt stå för att Lisebergs status som upplevelsearena tog sitt avstamp i 23 korta människor som stod och var korta medan feskarmadamerna jublade.

Sanningen är den här: när Liseberg 1923 fick status som nöjesfält – efter att länge ha fungerat som markadsplats och idrottsbana och allmän samlingsyta – var Lilleputtlandet den stora attraktionen. Tillsammans med bergochdalbanan och charleston-orkestern den stora publikmagneten och snackisen.

Konceptet var lika enkelt som genialt: en dvärgagentur i Wien importerade från Ungern och Balkan 23 småväxta människor, kompletterade dem med 23 ponnyhästar och – som en persiljekvist på en dagobertmacka – adderade tre babyelefanter. Grunden för en succé var lagd och given.

Sen var det i princip bara att snickra ihop kulisser till en mindre stad i skala 1:1,5 och låta detta udda sällskap resa runt i världen. På Liseberg visade de kort och gott upp ett miniliv.

Och nåt mer lockande är ju svårt att föreställa sej: 23 korta människor som traskar runt i ett minilandskap, rider på minihästar, cyklar på minicyklar, spelar minigolf, snaskar minimorötter, lägger minibrev på minibrevlådor, torkar sina ministjärtar med minipapper, läser pixiböcker och dricker sej tokiga på souvenirflaskor.

Jag vill understryka att allt ovanstående är sant, med reservation för minitorkandet och souvenirflaskorna. Den österriskiske dvärgimpressarion hette Singer och försåg åtskilliga cirkusar, särskilt i USA, med kortvuxna som skickades till världens alla hörn för att – ja, mest stå rakt upp och ner och vara korta medan människor glodde och skrattade.

Jag vill också göra klart att man på den tiden också gjorde skillnad på dvärgar (stort huvud, korta armar och ben, insänkt näsrot) och lilleputtar (proportionerlig men liten kropp). Det var oftast lilleputtar som användes som uppvisningsföremål.

Folk hade ett något enklare sinne för underhållning då. Man behövde inte pyroteknik och THX-ljud och Alexander Bard i stödkrage. Det räckte med att små människor stod upp och var små. Hoppade dom lite upp och ner hade man fått valuta för pengarna med råge.

Vill man avsluta det här triviala inlägget på ett spetsfundigt vis enligt rådande satirisk modell så kan man avsluta med att säja att Liseberg genom åren har fortsatt hålla sin pysslingfana högt: 2004 spelade Magnus Uggla succéföreställningen Best in show just där.

Föregående

Minnen från åttitalsteve: Peter Polkander-syndromet.

Nästa

Det händer att jag tänker på Larry Charles.

5 kommentarer

  1. Anonymous

    Alexander Bard är väl själv inte så lång? I synnerhet inte i stödkrage då man får en förnimmelse av 123cm.
    /Micke

  2. Anonymous

    Alexander Bard är väl själv inte så lång? I synnerhet inte i stödkrage då man får en förnimmelse av 123cm.
    /Micke

  3. Nonsensakuten

    Ha ha ha. Otroligt roligt skrivet. Fast ett fruktansvärt ämne, helt i klass med pappa o mamma Myrdals flört med rasbiologin. När vi ändå snackar denna epok; låt mig tipsa om Johnny Bode. Sanslös ”kuplettsångare” och bedragare av stora mått, när det begav sig.

  4. Erik

    Uggla, ha, ha! Kul slutkläm.
    Underbart (och så tragiskt).
    Men det ovanliga, ibland abnorma har alltid dragit folk.
    Ta David Lynch underbara ”Elefantmannen” eller
    ”Freaks” heter en helt makalös film som berör ämnet, gjord redan 1931 av Tod Browning.
    Hela filmen finns att se på Googles (http://video.google.com/)!
    I mitt minne vill jag minnas att just Alexander Bard haft med någon dvärg i en video med sin gamla discogrupp ”Army of Lovers”

  5. Jessica - PCT

    Det sorgliga är att folk, trots vetskap om allas lika värde och lagar mot diskriminering av andra människor på grund av utseende, tro eller sexuell läggning, ändå fortfarande tycker att småväxta människor är vansinnigt kul. Army of lovers-videon, som erik här i kommentarspåret nämnde, vill jag minnas, var en samling människor som transvestiter, grovt tatuerade människor, småväxta och andra som folk anser konstigt, och troligen var det inte för att underhålla som dvärgen var med i videon, utan för att visa nån gemenskap med ALLA människor eftersom alla är lika värda. Hursomhelst finns det tillochmed minst en individ i bloggiversum (semikänd bloggare på aftonbladet) som öppet säger sig vara RÄDD för småväxta och helt allvarligt tro att de ska dra kniv om hon vänder ryggen till.
    Det tycker jag är itet skrämmande. vad som är mycket skrämmande är att denna människa håller på att utbilda sig till lärare.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén