Om Kalle Lind och andra gubbar

Ännu bättre sändningstid.

Sista avsnittet av den synnerligen ambitiösa teve-om-teveserien Bästa sändningstid  visades i SVT förra veckan, och nu har också jag hunnit ikapp via SVT Play (mitt kulturintag har alltid byggt på idén att vara minst en vecka, helst fem decennier, efter).

Det känns som att varje (amerikansk) teveserie jag nånsin har inrättat mitt liv efter är representerad, och att samtliga centrala upphovsmänniskor är intervjuade.

I det sista avsnittet – som kretsade kring ”cruisaders”, halvbra översatt till ”förkämpar” – var det särskilt tre uttalanden som gjorde mig på extra gott humör. Tre – vad ska man kalla dem? Idoler? Är jag tolv år? Husgudar? Nja, det är trångt på den där altaren bredvid Hasseåtage, Cornelis och Woody Allen – konstnärer jag hyser den största respekt för sa saker som gjorde att min respekt bara växte.

1) Judd Apatow – mannen som via ”40 year old virgin”, ”Knocked up”, ”Bridesmaids” och särskilt teveserien ”Freaks and geeks” banat ny väg för Den Intelligenta Komedin – hävdade att han faktiskt blivit en bättre människa genom teve. Han var fullkomligt övertygad om att ett-två avsnitt av ”M*A*S*H” om dagen under hela hans uppväxt faktiskt gett honom humanistiska perspektiv på världen och en grundläggande avsky mot kriget som han (underförstått) inte hade fått annars.

Jag, som själv satt fjättrad framför teven under hela åttiotalet medan olika vuxna råmade om frisk luft och fyrkantiga ögon omkring mig, kände mig stärkt i min övertygelse.

2) David Simon – mannen bakom vad vi ändå måste slå fast är världens bästa teveserie, ”The Wire” – visade än en gång hur konsekvent och kompromisslös han är i sitt moraltänkande när han uttryckte sin skepsis mot ”Dexter”. Jag är själv en vanekonsument av ”Dexter”, främst för att jag tycker den är spännande, men också för att det är moraliskt intressant att känna sympati för en seriemördare. Icke desto mindre var det befriande att någon, i den allmänt kuksugande kontexten och särskilt i den långa skaran av folk som exploaterat våld, mord och mänskligt elände på teveskärmen, faktiskt tog moraliskt avstånd från något.

David Simon må vara en träbock, men en träbock som inte ruckar på sina moraliska principer. Till dem hör att det faktiskt finns gott och ont och att ingen är betjänt av att göra ondskan sexig.

3) David Chase – mannen bakom vad vi ändå måste slå fast är världens bästa teveserie, ”The Sopranos” – svor högt i kyrkan och kastade en jättelik sten i glashuset när han ifrågasatte teves kvaliteter framför långfilmens. Det har under de gångna åren – och inte minst i serien Bästa sändningstid – upphöjts till en allmän sanning att teveserien, med dess möjligheter till karaktärsutveckling och -fördjupning, kan nå längre in till tittaren. Nä, sa Chase. Varför skulle fem år vara bättre än två timmar? ”Mildred Pierce?” Inte fan behöver mer sägas när filmen är slut? ”Casablanca”? Allt som finns att veta om Rick och Ilsa är färdigberättat efter en timme och fyrtiotvå minuter!

Kanske håller jag inte med Chase – frågan är lite för komplex för att ha ett entydigt svar – men jag uppskattar att det senaste decenniets mest gouterade teveskapare ifrågasätter sin egen verksamhet. Kanske är teve inte roman mot långfilmens novell? Kanske är teve den gaggige ordbajsaren mot den stringente aforistikern? Ulf Lundell mot Torgny Lindgren?

Mer än något annat bekräftar Bästa sändningstid, en teveserie om teveserier, min gamla tes om att fiktionen alltid överträffar dokumentären, men att dokumentären om fiktionen ändå alltid smäller högst.

Föregående

Oddjob.

Nästa

Hej livet (och döden)!

5 kommentarer

  1. Magnus Knutsson

    Eh… är verkligen Chase garrotterad? Lever han inte och har hälsan? Och är rätt uppskattad? Inte minst av Kalle Lind själv.

    Med tanke på att garrottering är en av de ruskigaste avrättningsmetoder de galna spanjorerna har hittat på hoppas jag att det var ett annat verb som var i åtanke.
    Gouterade?

    För övrigt läser jag alla inlägg på denna blogg. Här tar man populärkulturen på allvar. Men på ett alldeles underbart bisarrt sätt.

  2. Staffan

    Frågan om TV-serie kontra film som medium har ju att göra med historien man vill berätta. Casablanca funkar förvisso alldeles utmärkt på under två timmar, men det hade aldrig gått att få in Londo Mollaris utveckling från halvalkoholiserad driftkucku till arrogant krigshetsare till intrigant hovman till tragisk kejsare på den tiden.

  3. Kalle Lind

    Magnus: du har naturligtvis alldeles rätt. Jag mixade ihop Göran Häggs favoritord – gouterad – med Sillstryparns ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” (”men garotteringar och mord det skiter de i / och svänger på fascistkärringkjolen”). Jag ändrar snabbt så att jag inte framstår som en ännu större bluff än jag är.

  4. dr. no

    Sillstrypar’n presenteras f.ö. som ”Garotta di Ansjovis” på skivan, om jag inte minns fel.

  5. Kalle Lind

    Dr No: alldeles korrekt. Kompas för övrigt av Björnligan och Gondolen. Min åttaåring sjunger för tillfället oavbrutet på Sillstryparn. ”Du är en omoralisk schlagerfestival”. Bedårande på alla sätt och vis.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: