Arja och arga Jan.

Jag antar att ni alla har den här boken i hyllorna:

Jag antar, rentav förutsätter, att ni även har läst kapitlet om Arja Saijonmaa. Efter att ha läst om hennes, onekligen fascinerande, karriär – 35 album på sju olika språk, samarbeten med Mikis Theodorakis, Harry Belafonte och Bert Karlsson – har säkert ni också hajat till inför följande formulering:

Hon har under senare år varit en stark förespråkare för medlemskap i EU och EMU. Vi minns väl alla Arjas version av ”Jag vill leva i Europa”.

Jo, vi minns den. Vi minns också vem som skrev den och just därför tycker vi kanske att det är en lite ful formulering.

”Jag vill leva i Europa” skrevs av Jan Hammarlund, en av proggens mest politiskt konsekventa och genomtänkta singer/songwriters. Sen debut-lp:n Befriade från skolan 1972 – det var väl där han sjöng om att ”bränna erat jävla stjärnbanér”? – till senaste plattan Röda linjen 2007 har han intagit en extremt tydlig vänsterposition.

Det kan man tycka vad man vill om. Men man kan ana att rader som dessa inte skrevs som EU-propaganda:

Långt ute på Tysklands hedar
blev vi hejdade av en transport.
En konvoj av NATO-raketer
på väg mot okänd ort.

Deras tyngd fick marken att skälva
där vi satt i vår bil och såg på.
– Där är döden, sa Lena från Småland,
den är avlång och silvergrå.

– Den ska till bergrum, sa Anders,
och riktas mot Leningrad,
där finns ett torg med små gummor
som säljer rönnbärsmarmelad.

Vår död väntar nog i Sibirien,
eller kanske i Texas, sa jag,
varje stridsspets har ett nummer,
som står för en särskild stad.

Den som bara har hört Saijonmaas version av ”Jag vill leva i Europa” har dock inte hört de stroferna. I Håkan Lahgers bok Proggen: Musikrörelsens uppgång och fall (1999) förklaras varför:

[Hammarlund] skickar snällt över texten till ”Jag vill leva i Europa”. Det första som händer är att hon frågar om texten går att korta. Den är alldeles för lång för Svensktoppen, anser Saijonmaa, för det är ju liksom poängen med att sjunga in den. Att den ska hamna på Svensktoppen.

Hammarlund håller god min i elakt spel och han och Tomas Blom kortar texten. Saijonmaa är snabbt på luren igen och tycker att detta med ”Nato-raketer” kunde man väl ändra till ”silverraketer”. Arja Saijonmaa har nämligen pratat med en kapellmästare i Norge och fått veta att om hon sjöng ”Nato-raketer” skulle hennes karriär vara slut. […]

”Jag sa att det kommer inte på fråga att ta bort något ord ytterligare. Punkt.”

Efter detta besked från Jan Hammarlund uppträder Arja Saijonmaa i en flyktinggala i TV och sjunger ”Jag vill leva i Europa” med ”silverraketer” i texten. Jan Hammarlund ringer upp sångerskan och säger att om hon sjunger den sången med den texten igen i något sammanhang överhuvudtaget så stämmer han henne. Hon slänger på luren och säger att hon inte ska spela in sången.

Därmed borde Jan Hammarlunds och Arja Saijonmaas gemensamma äventyr i schlagerbranschen vara till ända. Men vad händer om inte att Saijonmaa sjunger in ”Jag vill leva i Europa” med ”Natoraketer” i texten. Sången hamnar på Svensktoppen och alla är glada och nöjda, utom Jan Hammarlund som tycker att det är lite olustigt att bli sammankopplad med en artist som han inte tycker är speciellt trovärdig vare sig politiskt eller konstnärligt.

Så därför tycker jag kanske att det där citatet ur litteraturklassikern Stjärnorna på slottet: med alla stjärnrecept är lite fult.