Om Kalle Lind och andra gubbar

Balladen om den flygande holländaren (SVT, 1986).

Jag har sett ett teveprogram som jag konstigt nog aldrig sett förut. Eller rättare sagt: jag inser när jag ser det att jag såg det när det gick. Då var jag elva år gammal. Jag känner igen somliga sekvenser. En del har återanvänts i sentida dokumentärer, andra har jag veterligt aldrig sett sen dess.
cornelis flygande
Det handlar om Cornelis. Det gör det ofta i min värld. SVT-producenten Agneta Brunius, vän och periodvis ledsagare åt herr trubaduren, verkar ha varit väl så besatt som jag. Nån gång i mitten av åttiotalet bestämde hon sig för att göra ett porträtt av diktaren Cornelis, poeten, skalden. Något sådant hade dittills aldrig gjorts.

Det är svårt att tänka sig idag, när de flesta väl känner CV mer som en bluesman och melankoliker, men under större delen av sin karriär var han för svenska folket främst en spexare. Kolonibrevet och Agdahönan förföljde honom. Ambitiösa projekt, Feliciasviter, vykort, hommager, narrgnistor och transkriptioner låg i skugga. Hans texter fanns inte samlade, hans ynka diktsamlingar hade knappast nått menigheten. Hade någon då sagt att han trettio år senare skulle ha namngett en park och varit en av nittiotalets bäst säljande artister så hade denne någon mötts av hån.

Detta vill Brunius ändra på redan medan han var i livet. Hon hade dock fått vissa indikationer på att det var bråttom. I en liten bok som kom härom året – Cornelis: en liten bok om vänskap – skildrar hon hur hon fick fara till Köpenhamn och återuppliva honom några gånger. Således lyckades hon, som fast anställd nöjesproducent, få SVT:s byråkratikvarnar att speeda upp malningshastigheten så att hon kunde fånga poeten på bild medan han ännu gick upprätt.

Man bör nog ha den vetskapen med sig om man ska se filmen. 12 december 1986 – mindre än ett år innan han dog – hade sluggern aldrig presenterats på det viset. Här sitter han med Per Gunnar Evander – uppburen författare, teveproducent för brödfödan, tillika gift med Brunius – och pratar Artur Lundkvist och Strindberg.

Svenska folket fick veta att han publicerat dikter i DN och BLM innan han debuterat som frispråkig gitarrknäppare, för att ge extra tyngd åt den avmagrade poeten citerades några uppskattande ord från redaktören och litteraturkännaren Olof Lagercrantz. Dessutom dök Thåström upp och intygade sin vördnad, vilket i dåläget bör ha varit som att dubbas till greve av coolness.

Som film är den påfallande orytmisk, bitvis märkligt redigerad och stundom förbryllande. Det framgår inte riktigt vad som är nyinspelat för filmen och vad som är gamla klipp. Brunius har djärvt låtit bildsätta några CV-insjungningar av Bellmanepistlar med primitiva animationer – det är de sekvenserna jag minns från min barndom – men de gifter sig inte riktigt med arkivmaterialet. Man undrar ibland var man befinner sig och varför.

Det som retar mitt intresse mest är den bit som tydligen tagits bort av hänsyn till berörda. Det ligger strax efter att CV pratat om sin Taubeplatta med det famösa nakenomslaget. Vem kan rimligen ha reagerat på CV:s efterhandskommentarer till det? [EDIT: det bortplockade materialet visar tydligen glada nakna barn, betydligt mer kontroversiellt på senare år än när filmen gjordes.]
cornelis taube
Men även om det inte är något riktigt helgjutet filmkonstverk så är det förstås en kulturgärning. Det var på håret att Cornelis hann få någon upprättelse alls medan han var i livet; under samma tid som filmen gjordes gick hans impressario Silas Bäckström runt till svenska skivbolag och ville göra en CV-platta och fick njet överallt. Att han i en och en halv timme fick prata om sitt konstnärskap utan att den där snuskhönan nämndes gladde honom med största säkerhet.

Några månader efter att porträttet sänts fyllde han femtio och fick helsidor i DN och AB och rubriker som talade om ”Skandinaviens store vispoet”.

Några månader efter det var han död.

Några månader efter det var han en kassako.

Föregående

Begåvade människor jag känner del 14: Johan Johansson.

Nästa

Vänsterhumor del 1: Gustav Johansson (och Carsten Palmaer).

4 kommentarer

  1. Lisa

    Jag är född -70 och växte upp med Cornelis så till den grad att jag som mycket liten inte hade helt klart för mig om han inte var en av min pappas polare eller ej (det var han inte). Jag förstod aldrig att han hade gått ur modet förrän han dog och ALLA lyssnade på honom. Men jag hade ju aldrig slutat. Det har jag fortfarande inte.

  2. Patrik

    Jag har dokumentären på vhs.
    Trevligt att Öppet arkiv har lagt ut den så att man nu kan se den i bra kvalité.

  3. Och det sista som man aldrig får se… är ju förstås alltid intressantast. Men vet du att det var av artighet ett stycke utelämnades? Jag gissade att det var en upphovsrättsgrej eller liknande. Har dock inte precis förnummit något påpekande som styrker denna gissning.

    • kulturarbete

      Jag råkar ha fått reda på vad det berodde på. Nakna barn. Hänsyn till anhöriga och numera vuxna nakna barn.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: