Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: kalle lind tittar på gammal teve

Cabaret Canalhumorn eller Vad fan som h-lst eller När Povel & Hasse fick larva sig bäst de ville.

1969 klövs den enda tevekanalen i två och det skulle förstås uppmärksammas lite extra. Därför delades också Hasseåtage och så fogades Hasse-delen ihop med Povel Ramel, känd som artist utan parhäst men som ena direktörshalvan i AB KnäppUpp. Den andra delen, den som skötte det tråkiga, hette Felix Alvo. Därför påstods Cabaret Canalhumorn vara påhittat av Tage Alfredson & Felix Ramel.

Men denna fyrtiominuterskavalkad av sketcher, kupletter, filmklipp och infall är alltså skriven och framförd av den tillfälliga duon Hasseåpovel och regisserad av den gamle ringräven Hasse Ekman, som samarbetat med Povel i några av hans mest lyckade projekt (musikalen Funny Boy, parodifilmen Ratataa) och vars son samarbetat med Hasseåtage i deras flesta lyckade projekt.

Det hela sändes som ett av den nya kanalen TV1:s absolut första projekt 29 november 1969. Dagen efter började julkalendern Herkules Jonssons storverk, skriven, regisserad och huvudrollad av Tage Danielsson. Ingen kan säga annat än att herrarna ifråga hade ett visst inflytande över svenska medier.

Cabaret Canalhumorn må vara några mästares verk men är på inget vis ett mästerverk. Hur mycket Alfredson och Ramel än respekterade varandra var de inte helt samspelta. Hasses vildsinthet blommar aldrig riktigt i interaktion med Povel, som skrämdes av improvisationer och inte var mycket till skådespelare. Påhitten är något osorterade och även om scenografin känns både modern och modernistisk blir den också märkligt kal och öde i shownumren.

Men även om det inte alltid är så roligt så är det roligt att se. Det är lätt att föreställa sig en eller möjligen två dagars skrattiga spånmöten, där ett antal nyckelord fnissats fram – ”journalfilmsparodier”, ”showfilmsparodier”, ”hopklippta låtsasintervjuer med partiledare” – och sen så har det lite grann fått bli som det vill.

Skämtet är att filmen är skjuten i ankelhöjd och att fotografen inte når upp att se det som händer.

This little finger is a finger
And this is a little finger too
And this little pojke is a singer
who peaks his little finger at you

Som så ofta när man ser femtio år gamla grejer så häpnas man ibland över hur subversiva vissa inslag ändå är. I ett inslag, som visserligen bara kan ses som en typisk vända-uppåner-på-begreppen-sketch, är Hasse Alfredson militär som tågar in på en civil direktörs kontor och förhör sig om hur trevligt och uppbyggligt det verkar vara i den civila världen, där man kan gå i otakt och i övrigt göra som man vill ”till lufts, till lands och till sängs”. I sextiotalets slut förväntades man fortfarande ha en viss respekt för officerare och fanan. Det verkar varken Alfredson eller Ramel riktigt ha.

”Tycker du om att ha ihjäl folk så tänk på att det finns även civila mördare!”

”Vi behöver folk inom det civila – vi behöver dig!”

Cabaret Canalhumorn är en sorts teve som inte finns längre: fyrtio minuter där man tillåter sig att göra vad man vill. Format schmormat, koncept schoncept. Här blandas det ena med det andra utan annan tanke än att det ska vara hyfsat roligt. Eller i alla fall underhållande. Eller i alla fall förbryllande. Eller i alla fall något.

 

Kom som du e’
– men i silverlamé!

FOTNOT för den som sitter och funderar på vem Olof Rydbeck var och varför han eventuellt skulle vara slut som artist – han var vid tillfället högste chef för svensk television och avgick året efteråt för att ägna sig åt FN-diplomati.

Proggiga barnprogram del H17-91 avd C, underkategori 78vf: De hemligas ö.

På Öppet arkiv ligger en teveserie jag drömt om att få se i trettiofem år: De hemligas ö. Naturligtvis levde inte serien upp till trettiofem års förväntningar, men tre timmar framför skärmen var långtifrån bortkastade.

De hemligas ö var från början en ungdomsroman (1966) av Sven Wernström. Han var under 1960- och 1970-talen en extremt flitig leverantör av ungdomsböcker med ett ärende: han ville förklara det fina i marxismen och det fula i kapitalismen. Därför valde han ofta lättillgängliga och barn- och ungdomsanpassade former: sagan, science fiction-romanen, deckaren. De hemligas ö är en robinsonad.

Jämte Trälarna, ett ambitiöst åttaboksepos som börjar lovvärt och engagerande i vikingatid och slutar i surkommunistiskt gnäll i sista bokens samtid, blev De hemligas ö Sven Wernströms mest respekterade projekt. Den översattes till en handfull språk, blev en tecknad serie av Peter Csihas i Kamratposten och en dramaserie för TV2 av Janne Halldoff.

Janne Halldoff lät sig gärna förevigas i Vitabergsparken så att ingen skulle missa att han var hammarbyare.

Storyn är lika enkel som genial: en grupp scouter från Hökarängen (Hökarna) och en grupp sjöscouter (Falkarna) ska medverka i ett ”experiment i gruppsamverkan”, initierat av vuxna socialarbetare. Experimentet blir väldigt påtagligt när ”någon i gänget lattjade med båten” så den sliter sig. De hamnar på en ö, där de först bygger upp en feodal tyranni, därefter gör uppror och just ska till att införa riktig socialism när de dessvärre blir räddade av civilisationen.

De flesta av barnen verkar trots allt glädjas över att få komma hem och byta V-jeans, men de två klokaste ungdomarna känner vemod.

Benka: ”Du kommer ihåg att du berättade för mig att du hade en dröm? Det har jag också. Det är att alla ska kunna leva tillsammans utan att förtrycka varandra. Så har det blivit nu.”
Fia: ”Vad ska vi då åka för?”

Man kan tycka vad man vill om storyns budskap, men som tidsdokument är De hemligas ö oantastligt. Ungarna pratar en stockholmska som skulle göra Kenta och Stoffe gröna av avund – ”vi fick binda dom vid varsitt treeed och där fick dom stå i två dar utan att keeeeka” – och panoreringarna över det primitiva samhället ser ut som en blandning av Woodstock-dokumentären och valfri Timotej-reklam:

I rollerna ser vi bland annat paret som 1970 gjorde succé i Roy Anderssons bitterljuvbittra En kärlekshistoriaRolf Sohlman och Ann-Sofie Kylin – och som den Söderromantiker han var har han också castat Stig ”Slas” Claessons ungar Nisse och Dodo:

Sohlman spelar en av huvudrollerna, den brutale Håkan, som med list och tvång och hot bygger upp ett skräcksamhälle. Först låter han andra arbeta åt sig under förevändning att de är polare:

Björn och Rogge: ”Varför ska vi bära sån här skit?”
Håkan: ”Vi är polare va, inte sant?”

Sen stjäl han den livsnödvändiga brandyxan från den rådige Benka, köper arbetskraft, inför äganderätt och bygger en barriär till sina forna kamrater:

Håkan: ”Dom som kommer in här utan mitt tillstånd åker på stryk!”

Därefter inrättar han ett godtyckligt rättssystem med hårda straff åt dem som bryter mot Håkans lagar, dvs. äter mat ur den skog som Håkan proklamerat som sin:

Sen styr han sina undersåtar med hot och tyrannens nyckfullhet:

Håkan: ”Vilken samling kompletta punchbollar alltså!”

Men folket, i form av en samling mellan- och högstadiekids i tajta kläder, gör alltså uppror, bryter sig in i Håkans matförråd och utropar ett rättvist samhälle. Den där biten hastar Halldoff förbi ganska fort eftersom han alldeles uppenbart är mer intresserad av att registrera unga människor som faktiskt rör sig och pratar riktigt naturligt.

Janne Halldoff hade, till skillnad från många generationskamrater som hellre grävde vidare i Bergmans navel, en vilja att skildra världen som den är. De hemligas ö passade säkert hans världsbild inte så mycket för den marxistiska sensmoralen som för att ungarna dessförinnan beter sig illa mot varandra. Året efter De hemligas ö tog han med sig några ur sitt unga cast, och adderade Ted Gärdestad, och gjorde den dystopiska betongstadsskildringen Stenansiktet (1973) där ungarna till slut murar in den människofientlige arkitekt som skapat förorten de bor i.

Iscensättningen är realistisk, närmast dokumentär. Jag förutsätter att den filmades kronologiskt. De små skogssamhällena växer långsamt fram. Barnen blir successivt skitigare. Några år senare (1975) gjorde Leif Krantz en teveversion av Max Lundgrens ungdomsroman Pojken med guldbyxorna (1967) med samma manér. Kontrasten mellan de sagoaktiga historierna och den prosaiska verkligheten är effektiv. Man tror nästan på vad man ser.

Mycket intressant bonuskuriosa: kaptenen på den båt som så småningom fördriver spelas av författaren Arvid Rundberg. Honom minns vi idag främst för att Cornelis Vreeswijk ”lade honom på truten”, dessutom på ett allt annat än gentlemannaaktigt vis, på innekrogen Latona i Gamla stan. Cornelis kommenterade det några år senare med att ”jag känner den där salongsbolsjevikskojaren ganska väl. När han är packad sätter han sig ner och lirar Wagner. Mer än så behöver jag väl inte säga om Arvid Rundberg”.

Deras gemensamma vänner antyder att bråket handlade mindre om Rundbergs eventuella salongsbolsjevism och mer om svartsjuka i kombination med alkohol.

Lanefeltmanöver.

Jag hittar en kassett och slungas trettio år tillbaka i tiden.

lanefelt omslag

Att det är del 3 indikerar att det alltså fanns två tidigare kassetter med titeln Nya gymping. Eventuellt fanns det innan dess en kassettserie som bara hette Gymping eller så var den titeln copyrightskyddad av SVT. Under första halvan av 1980-talet gav Susanne Lanefelt också ut skivor med titlar som Gymp-Dance och Studs-bandet.

Nån sorts efterfrågan kan vi alltså förutsätta att det fanns på en kassett med följande innehåll:

lanefelt baksida

Träningsledaren Susanne Lanefelt råkade få ögonen på Jane Fondas populära workout-videos och insåg att det där – röra på sig och prata samtidigt – kunde hon också göra. Gymping blev ett teveprogram 1984. Det inspirerade damerna att träna, herrarna att titta och revymakarna att dra olika slippriga skämt kring Lanefelts catchphrase ”kniiiiip”.

Det betraktades i sin samtid som något nytt och fräscht. Rosa Flashdance-benvärmare och tajta tanktops och ständigt exponerade blekta tandrader. I efterhand framstår det mer som en lamt rebootad åttiotalsvariant av Träna med TV, programmet som Bengt Bedrup och Gun Hägglund sjösatte 1963 med den uttryckliga ambitionen att få svenskarna att röra lite mer på sig.

Uppbyggligt. Uppmanande. Uppfordrande.

I ett tidigt Träna med TV-avsnitt intervjuas folk på gatan om det är nödvändigt med kondition. ”Nej, om man kör bil och har ett stillasittande arbete så behöver man väl ingen absolut fysisk kondition”, svarar en av de tillfrågade. Sveriges television insåg att de hade ett ansvar för folkhälsan.

I likhet med Gymping ynglade Träna med TV av sig i merchandise, både instruktionsböcker och fonogram:

gun och bengt

Och Träna med TV var i sin tur bara en lite mjukare och vänligare sextiotalsvariant av överste Bertil Ugglas klassiska morgongymnastikövningar i radio. Med myndig stämma befalldes folket att knäböja och bensträcka och tånudda. På sin fritid var han ordförande för Gymnastiska centralinstitutet och författare till böcker som Dagövning för den dagliga hemgymnastiken och Gymnastik, friluftsliv och kamratskap i en gymnastikförening.

 Slutet på en lång era av SVT-ledd gymnastik, där tanken var att folket framför apparaterna skulle röra sig efter samma mönster som figurerna i apparaterna, var möjligen Gumping. Det riktade sig till äldre människor och var troligen något av en reaktion på de fräscht svettiga ungdomarna i Gymping. I Gumping riktade Bedrup och Hägglund – radarparet från Träna med TV – in sig på de stillasittande pensionärerna. För att dessa verkligen skulle vara med på noterna kompade Gnesta-Kalle övningarna på dragspel.

Pensionärer älskar som bekant dragspel.

Inte bara titeln Gumping var smakfull. Så var också programmets logga:

gumping

En del av det här finns förstås på Youtube. Inget av det kan direkt rekommenderas, om man inte har ett skriande behov av att se folk röra sig okoordinerat. Ett litet smakprov från Lanefelt, för den som känner sig stillasittande och rundnätt och behöver en inspiratör, kan avlyssnas här:

lanefelt

Balladen om den flygande holländaren (SVT, 1986).

Jag har sett ett teveprogram som jag konstigt nog aldrig sett förut. Eller rättare sagt: jag inser när jag ser det att jag såg det när det gick. Då var jag elva år gammal. Jag känner igen somliga sekvenser. En del har återanvänts i sentida dokumentärer, andra har jag veterligt aldrig sett sen dess.
cornelis flygande
Det handlar om Cornelis. Det gör det ofta i min värld. SVT-producenten Agneta Brunius, vän och periodvis ledsagare åt herr trubaduren, verkar ha varit väl så besatt som jag. Nån gång i mitten av åttiotalet bestämde hon sig för att göra ett porträtt av diktaren Cornelis, poeten, skalden. Något sådant hade dittills aldrig gjorts.

Det är svårt att tänka sig idag, när de flesta väl känner CV mer som en bluesman och melankoliker, men under större delen av sin karriär var han för svenska folket främst en spexare. Kolonibrevet och Agdahönan förföljde honom. Ambitiösa projekt, Feliciasviter, vykort, hommager, narrgnistor och transkriptioner låg i skugga. Hans texter fanns inte samlade, hans ynka diktsamlingar hade knappast nått menigheten. Hade någon då sagt att han trettio år senare skulle ha namngett en park och varit en av nittiotalets bäst säljande artister så hade denne någon mötts av hån.

Detta vill Brunius ändra på redan medan han var i livet. Hon hade dock fått vissa indikationer på att det var bråttom. I en liten bok som kom härom året – Cornelis: en liten bok om vänskap – skildrar hon hur hon fick fara till Köpenhamn och återuppliva honom några gånger. Således lyckades hon, som fast anställd nöjesproducent, få SVT:s byråkratikvarnar att speeda upp malningshastigheten så att hon kunde fånga poeten på bild medan han ännu gick upprätt.

Man bör nog ha den vetskapen med sig om man ska se filmen. 12 december 1986 – mindre än ett år innan han dog – hade sluggern aldrig presenterats på det viset. Här sitter han med Per Gunnar Evander – uppburen författare, teveproducent för brödfödan, tillika gift med Brunius – och pratar Artur Lundkvist och Strindberg.

Svenska folket fick veta att han publicerat dikter i DN och BLM innan han debuterat som frispråkig gitarrknäppare, för att ge extra tyngd åt den avmagrade poeten citerades några uppskattande ord från redaktören och litteraturkännaren Olof Lagercrantz. Dessutom dök Thåström upp och intygade sin vördnad, vilket i dåläget bör ha varit som att dubbas till greve av coolness.

Som film är den påfallande orytmisk, bitvis märkligt redigerad och stundom förbryllande. Det framgår inte riktigt vad som är nyinspelat för filmen och vad som är gamla klipp. Brunius har djärvt låtit bildsätta några CV-insjungningar av Bellmanepistlar med primitiva animationer – det är de sekvenserna jag minns från min barndom – men de gifter sig inte riktigt med arkivmaterialet. Man undrar ibland var man befinner sig och varför.

Det som retar mitt intresse mest är den bit som tydligen tagits bort av hänsyn till berörda. Det ligger strax efter att CV pratat om sin Taubeplatta med det famösa nakenomslaget. Vem kan rimligen ha reagerat på CV:s efterhandskommentarer till det? [EDIT: det bortplockade materialet visar tydligen glada nakna barn, betydligt mer kontroversiellt på senare år än när filmen gjordes.]
cornelis taube
Men även om det inte är något riktigt helgjutet filmkonstverk så är det förstås en kulturgärning. Det var på håret att Cornelis hann få någon upprättelse alls medan han var i livet; under samma tid som filmen gjordes gick hans impressario Silas Bäckström runt till svenska skivbolag och ville göra en CV-platta och fick njet överallt. Att han i en och en halv timme fick prata om sitt konstnärskap utan att den där snuskhönan nämndes gladde honom med största säkerhet.

Några månader efter att porträttet sänts fyllde han femtio och fick helsidor i DN och AB och rubriker som talade om ”Skandinaviens store vispoet”.

Några månader efter det var han död.

Några månader efter det var han en kassako.

Ska vi hem till dej eller hem till mej eller var och en till sitt? (1973)

Magnus Uggla hade en Svensktoppshit med ”Ska vi gå hem till dej eller hem till mej eller var och en hem till sitt?” 1987. Det var en cover på en Lasse Tennander-låt från debutplattan Lars Vegas 1974. Ugglas version var förfärlig, men ingen missunnar Tennander Stimstålarna.

Tennanders låttitel var i sin tur en blinkning till Lasse Hallströms tevefilm Ska vi hem till dej eller hem till mej eller var och en till sitt? från året innan. Den förebådade i sin stil och sin tematik Hallströms debutlångfilm, mästerverket En kille och en tjej (1975). Båda filmerna kretsar kring relationer på ett realistiskt, improviserat, charmigt och okonstlat vis. En kille och en tjej tar ett bredare grepp – Brasse Brännström träffar Mariann Rudberg på krogen och filmen följer deras vingliga färd till bröllopet – medan Ska vi hem … utspelas under en och samma krogkväll med diverse efterspel.

På sjuttiotalet var Lasse Hallström och Janne Halldoff i princip ensamma i Sverige om att göra vardagskomedi – realistiska filmer utan politiska eller konstnärliga ambitioner. Deras filmer är därför inte bara tillgängliga och begripliga idag, de är också sevärda som tidsdokument. Hallström visar till exempel upp tre högst representativa sjuttiotalshem:

Göran Stangertz på bortamatch hos Lena Lindgren. Han föreslår, fullt begripligt, att de ska flytta lite närmare varann.

Göran Stangertz på bortamatch hos Lena Lindgren. Han föreslår, fullt begripligt, att de ska flytta lite närmare varann.

Marvin Yxners (mest känd som Teliapappan) ungkarslya. Kuktavlan på väggen tar han ner när han fått ragg. Notera Jägersro-spelet som han tydligen roar sig med ibland.

Marvin Yxners (Teliapappan) ungkarslya. Kuktavlan på väggen tar han ner när han fått ragg. Notera Jägersro-spelet som han tydligen roar sig med ibland.

Stig Engström (H:son-Larsson i Göta kanal) och Anita Ekström, det enda av de tre raggen som funkar. Trots att det aldrig blir nåt ligga av,

Stig Engström (H:son-Larsson i Göta kanal) och Anita Ekström, det enda av de tre raggen som funkar. Trots att det aldrig blir nåt ligga av,

Manuset rymdes troligen på ett A4. Tre snubbar går på krogen och träffar tre damer. Punkt. Replikerna förutsätter jag improviserades fram. De ser överlag rätt torftiga ut i skrift:

Göran Stangertz på krogen: Jaså du jobbar på Televerket du, det är ju jävligt intressant! Det måste va intressant att jobba på ett sånt ställe med så mycket kommunikationer och kontakter och det va … Jag är faktiskt jävligt intresserad av det …

Göran Stangertz på krogen: Har du förresten läst den där McLuhan?
Lena Lindgren: Nej.
Göran Stangertz: Nej, inte jag heller.

Claire Wikholm på krogen: Just nu går jag mest runt och pejlar in saker … Försöker liksom bara kolla in läget … försöker leva … Det blir så platt va om man försöker ringa in det med ett par ord va … förstår du?
Marvin Yxner: Mmmm …

Göran Stangertz i sängen: Gick det för dig, du?
Lena Lindgren: Ja. (Tystnad) Nästan.

Stangertz vid avklädning: Vilka är det där? Lindgren i sängen alldeles bredvid: Mina föräldrar.

Stangertz vid avklädning: Vilka är det där?
Lindgren i sängen alldeles bredvid: Mina föräldrar.

Talade, mumlade, sluddrade, stammade är replikerna däremot både trovärdiga och fulla av undertext.

Som säkert framstår är jag väldigt förtjust i Ska vi hem … Jag imponeras av hur Hallström vägrar att gå till överdrift, karikera eller infoga några vilda farselement. Komiken ligger i små detaljer: pysljudet som hörs när Marvin Yxner med stor möda blåst upp en luftmadrass, Lena Lindgrens min när hon ser att Stangertz har badbyxor under brallorna, Marvin Yxners fåfänga försök i att hänga med i Claire Wikholms redogörelse för hur tibetanska munkar tuggar gasbinda för att rensa tarmarna, Stangertz hopplösa försök att lätta upp stämningen med en sockertång:
ska vi stangertz skojar

Jag vill hävda att detta är sjuttiotal när det är som bäst: chosefritt, krusidullfritt, naket.
ska vi stangertz knullar

Filmen finns så klart i Öppet arkiv. Orkar man inte se alla femtio minuterna bör man i alla fall titta fram tills att Janne Forssell är med som påstridig krograggare (han återkom i ungefär samma roll i En kille och en tjej och utgör även den filmens höjdpunkt). Jag ger er ett smakprov på dialogen:

Tjej: Jag har ju redan talat om att jag vill ju inte dansa med dej!
Forssell: Det är bara dina låsningar!

Återigen: det ser torftigare ut i skrift.

Nyårsvaka från Mosebacke monarki.

mosebacke inledningsnummer
Ibland hookade Hasseåtage upp med sina gamla student- och radiokompisar Carl-Uno Sjöblom (ja, han heter så), Hatte Furuhagen (nej, han heter inte så), Moltas Eriksson (nej, inte han heller), Olle Pahlin, Ulf G Johnson och Thord Carlsson. Tillsammans utgjorde de befolkningen i Mosebacke monarki, en hittepånation på Söders höjder vars radioutsändningar gick ut i det svenska etermonopolet. Det blev några filmade grejer också: några inslag i revyn Konstgjorda Pompe (1963), lösa inslag i teve 1967, åtta kvartslånga sketchprogram 1968 och Mosebackes nyårsvaka på nyårsafton 1970. Det sista var veterligen enda gången de framträdde i färg.

Halvtimmen ligger på Öppet arkiv och har sina absoluta poänger. Åtminstone om man är intresserad av Hasseåtage och sjuttiotalet. Och är man inte det förstår jag inte vad man gör på den här bloggen.

Några reflektioner:
Mosebacke-redaktionen bestod av en skara män i underhållningsbranschen. De har därför en osviklig känsla för att fånga upp klichéerna inom sina egna verksamhetsfält och få saker att se väldigt trötta ut. Nedan spelar Ulf G Johnson 1970 och Carl-Uno Sjöblom 1971 i en nyårssketch som bryts ”eftersom vi hörde och såg den här sketchen under fjolårets nyårsvaka också”.
mosebacke revynummer
Hela utsändningen görs från ”Mannaskolans aula” som de lyckas få att se alldeles fantastiskt ofestlig ut:
mosebacke sven gardin
Tycker man inte att alla skämten känns så fräscha 2015 kan man roa sig med att se hur det tidiga sjuttiotalet såg ut i en skara medelålders mäns huvuden. Så här avbildas till exempel en kändisfotograf:
mosebacke fotograf
Vilket för övrigt överensstämmer ganska väl med hur Janne ”Loffe” Carlsson såg ut när han gestaltade en flickfotograf i Vem älskar Yngve Frej 1973:
mosebacke janne loffe
Vidare tar programmet förstås upp de gladporriga och tillgjort frigjorda stämningarna i tiden. En sekvens utspelar sig på en topless självservering:

mosebacke topless servering
I en sekvens spelar Carl-Uno Sjöblom också en ”liderligt progressiv” skådespelare, såna som det fanns många av i sjuttiotalets begynnelse. ”Här engagerar han sig i Matt-Olles”:
mosebacke lidelsefullt progressiv
I ett nummer framträder hela ensemblen som ungdomar. Och vi vet ju sen gammalt hur ungdomar såg ut 1970:
mosebacke hippies
Även här kan vi jämföra med ett stycke verklighet. Så här såg ensemblen ut när Hair för första gången gjordes på svenska 1968 (längst fram Bruno Wintzell):
mosebacke hair
Överhuvudtaget fanns ett bildtänkande hos Hasseåtage som märks på vissa fyndiga rekvisitadetaljer som fladdrar förbi som hastigast:
mosebacke 32 december

mosebacke 7119
I ett nummer gör Hasse, Tage och Carl-Uno tre murvlar som på olika trixiga sätt mörkar vem de egentligen skriver om. De sjunger:

Viss Skansenchef blir bassad för han plågar elefant
Kan ni gissa vem det är vi tänker på?
En stenrik grekisk redare har trassel med sin tant
Kan ni gissa vem det är vi tänker på?

Skansenchefen syftar på Nils-Erik Bæhrendtz, tidigare tevechef, och redaren och tanten är förstås Aristoteles och Jackie Onassis. Drygt tjugo år senare blev Hasse Alfredson själv Skansenchef och anklagad för att plåga sina elefanter.
mosebacke pressnummer
I ”Mosebackes nyårsvaka” hör vi för första gången ”Vad har du i fickan, Jan?”, som blev en revyklassiker med Lena Nyman och Gösta Ekman i Glaset i örat tre år senare. Här framförs den av Helmer Bryd Eminent Five Quartet (Gunnar Svensson och en bunke musiker som jobbade på Sveriges Radio) samt ”kosmetologen Dolma” (Lissi Alandh). Melodin skrevs av Gunnar Svensson och användes första gången instrumentalt i långfilmen I huvet på en gammal gubbe (1968).
mosebacke hbefq
Teveprogrammets slutnummer blev kontroversiellt. Programmet sändes alltså som nyårsvaka mellan halv tolv och tolv natten till 1971. När programmets visare står på tolv korkas skumpan upp. Så gjorde förstås också tevepubliken ute i landet. Strax efter att tolvslaget firats in upplyser dock programmets studiovärd (för övrigt Bosse ”Nygammalt” Larsson) om att de är några minuter tidiga.
mosebacke bosse larsson

Kära tittare, vi ber om ursäkt för det här lilla missödet. Hoppas ni har dubbla uppsättningar champagne hemma.

Ett klassiskt prank som naturligtvis inte uppskattades av alla. Somliga tevetittare valde att sätta sig vid telefonen och ringa Sveriges Radios klagomur istället för att fortsätta dricka champagne och trivas.

Det är klart att ”Mosebackes nyårsvaka” inte är helfestligt hela tiden för en modern och bortskämd publik. Men tempot är påfallande högt, skämten är inspirerade och här finns en visualitet som inte var självklar bland folk som jobbade inom monopolmediet för rörliga bilder 1970. Ingen ska anklaga Hatte Furuhagen för att vara en fullfjädrad karaktärsskådespelare – han var historiker och tevechef – men det kompenseras av att det blir roligt varenda gång nån riktar en kamera mot Hasse Alfredson. De gånger programmet är direkt osvängigt är det faktiskt helt medvetet.

Nancy & Carina.

blogg-daily-live-husband
Jag var för ung för Daily Live 1987 och för sällan hemma för Barbarella live 1991. Ändå slungar samlings-dvd:n med Nancy & Carina mig omedelbart tillbaka till åren då jag, via SVT, skivbörsar, Galago och paret Drougges Magazin April, fick ett fönster till underground- och queer- och motkultur.

Recap för er som inte minns och inte hängde med: Anna-Lena Bergelin (sedermera Brundin, numera åter Bergelin) från Lund och Lill-Marit Bugge från Norge tillbringade första halvan av åttiotalet i Berlin. Där stod de på diverse källarscener och utvecklade en showsort utifrån lika delar mim, dans, dekadans, musik, chock och extravaganza, knappast opåverkade av punk och postpunk och Tysklands tradition av crossdressing och cabaret. Ett SVT-team åkte till Berlin för att dokumentera stadens undergroundscener och upptäckte två skandinaviskor som var i ropet. Ett par år senare sände de båda live i SVT från klubben Daily News i Kungsträdgården.
blogg daily live jacob dahlin
Vi ser ett slags åttiotal, ett helt annat popkulturellt åttiotal än det som brukar presenteras när Clabbe af Geijerstam är ciceron. Jacob Dahlin gästar i en stickad tröja som idag känns betydligt extremare än Nancy & Carinas egna kreationer. En smal – men alls icke hälsoosande – Freddie Wadling flimrar förbi jämte en Peter LeMarc med antydan till hår och en Niels Jensen i Adam Ant-jacka. Fläskkvartetten är husband, de spelar elektriskt och brötigt, trummisen har Eat the rich-tröja och knasig hatt.
blogg daily live vinjett
Redan Johan Hagelbäcks vinjettanimation placerar mig i tiden. Hagelbäcks filmer syntes alltid i SVT på den tiden; barnprogrammen visade hans filmjölksanimationer och vuxenprogrammen visade hans Charles Nonsens (Charles Nonsens spelade till och med mot Måns Herngren i biofilmen I skog och mark).

Och utöver dessa kult- och alternativfigurer paraderar figurer från helt andra hörn av nöjesvärlden förbi: Eva Rydberg, Sven Wollter, Michael Segerström och Martin Ljung.
blogg daily live eva rydberg

blogg daily live wollter

blogg-daily-live-michael
blogg-daily-live-martin-ljung
Martin Ljung-inpasset är särskilt intressant. Som synes viger han Nancy & Carina. Vi pratar alltså ett samkönat äktenskap år 1987. Här kommer vi in på det som Nancy & Carina nog främst ska uppmärksammas för: de var med och förde in en queervärld i SVT och därmed i ett svenskt medvetande. Utöver de allmänt utlevande Nancy & Carina gjorde Bergelin & Bugge en annan duo: de finska kulturflatorna Marja och Agneta som pratar hatiskt om ”mannens missprydande utväxt”, driver den frivilliga kvinnoorganisationen Marjas mussla och läser dikter till blockflöjtskomp:

Hon målar brösten röda
Hon har fjädrar i sitt hår
Hon låter mensen flöda
mellan sina breda lår

blogg daily live tarja och agneta
Här kan vi prata om ett pionjärskap. Bergelin & Bugge gjorde roliga flator som drev lika mycket med män som med manshat. Dessutom visade de tuttarna, moonade, ramlade, skrevade och gned sig extatiskt mot glansiga stolstyg. I flera filmade sketcher är de aplikt kåta och kastar sig över karlar som tvingas fly undan deras omättliga libido.
blogg-daily-live-sex
Historien om kvinnliga komiker är full av hål. Varje gång nya skämtare med xx-kromosomer dyker upp får man ett intryck av att de skapats ur ett vakuum och att det är fråga om en helt ny gren på ett helt nytt träd. Men innan systrarna Kronlöf sprang nakna i Full patte och innan kåta Gun spann loss i Kvarteret Skatan, till och med innan Ulla Skoog och Suzanne Reuter lyfte Lorry, fanns Nancy & Carina. Det mesta på samlingds-dvd:n är svårbegripligt utan 1980-talsglasögonen på, men pionjärskapet kan ingen gärna ta ifrån Brundin & Bugge.

FOTNOT: Bergelin har sedermera haft en lång och brokig karriär inom show och ståupp, bor numera i Malmö och samarbetar tätt med sambon Jan Sigurd, senast med sextiotalsshowen Anna-Lena med man. Bugge har varit chefredaktör för finerotikmagasinet CupidZero, vilket tonåringen i mig är särskilt tacksam för. 2010 firade de trettioårsjubileum som samarbetspartners med den här dvd:n och romanen om Marja och Agneta.

”Ja, nu får du ju förklara dig lite.”

blogg skytte och percy kopia

Det här är, har jag förstått, en klassiker. Byggherren och entreprenören Percy Nilsson – idag mest känd för att ha punkterat däcket på en glassbil – möter Sveriges mest potente samtalsledare Göran Skytte i en stramt dekorerad studio i Malmö 1996.

Skytte ler och biter under samma ståtliga mustasch. Hans patenterade sätt att med upprepningar – jag tappade räkningen på hur många gånger han kallade Percy ”ordblind” – trumma in olika sanningar om sina gäster blir parodisk när man börjat lägga märke till den.

Trots att han ger mothugg är det svårt att ta miste på hans beundran inför the self made Percy: ”Hårt arbete, dygnet runt, modet att ringa runt till alla, är det detta som är företagaranda?”. Han frågar försåtligt om Percys strategiska flytt till Bryssel på åttiotalet någon gång fick honom att känna sig som en skattesmitare. När den lagom verbale byggherren börjar öhhhha skyndar sig Skytte att fastslå: ”Percy! Du är inte ensam! Tusentals svenskar flyttade under den tiden!”

Percy – som för övrigt uttalas Per-si och inte Pöööörsy – är påfallande defensiv. Han ler ogärna och väger varje ord tills de knappt betyder nåt längre. Då och då anar man genom urmalmöitiskan hur det måste ha låtit när Percy skaffade sig sina fiender. Man kan ”inte jamsa för då blir det ingen reda med det”. Ibland kanske ”nån kommer i klämme” när Percy har utövat ledarskap. Han har alltid ställt krav på sig själv ”för att BLE nånting”.

Men höjdpunkten – och den egentliga klassikern – är när Percy får välja sketch. Det var ett stående inslag hos Skytte: gästen fick välja en lustifikation ur tevearkivet för att berätta nånting om sig själv. Percy ber om, som Skytte kallar den, ”Efter kaffet vill man ha små läckra damer”. Percy går för enda gången under timmen från seriöst sammanbiten över skälmskt leende till hjärtligt skrattande.

blogg percy allvarlig kopia

Hasse Alfredsons manschauvinist som hyllar ”en cigarr, ett glas likör och sen amour” är ett inte helt oproblematiskt nummer. Läst rakt av är texten inget annat än en manschauvinistisk hyllning till ”små tuttor med ert fnitter och nojs” och avfärdanden av grupp 8 och kvinnliga chefer: ”Den bästa sorten är ändå den med stora fasta bröst”.

Alfredson gör sin lebeman med sedvanligt gemyt och det hela framfördes för höginkomsttagare på showkrogen Berns. Många av oss nutida Svenska Ord-fantaster har skruvat på oss av den här sången, men kommit fram till att allt är sarkastiskt menat och låtit den passera.

Percy har alldeles uppenbart inte funderat över några eventuella ironiska nivåer alls. Vi förstår att det har varit något av ett paradnummer för Percy i väl förseglade rum med noga utvalt sällskap: ”Jag har försökt ett antal tillfällen att sjunga den här på fester och sådär”, ”i glada vänners lag så sjunger man den igen”. Knappast med fruar närvarande dock: ”Det är väl mer en killbit kanske”. I Percys värld är det en sång om vad ”vi män egentligen menar men inte vågar säg”.

Nu är Skytte för första och enda gången en smula elak mot sin gäst. Han lägger huvudet på sned och ler lika snett när han lägger fram en alternativ tolkning: ”Jag tycker den driver med männen”.

Percy är fullkomligt oförstående när han säger: ”Ja, nu får du ju förklara dig lite”. Skytte förklarar att Hasse Alfredsons figur kanske inte är tänkt som ett ideal utan som en parodi. Percy vill inte lyssna på det örat: ”Jag tycker det här är bra, jag tycker det är en kul låt”. Bakom honom hör vi skramlet när slår fällan igen.

Att det där har suttit som en tagg i Percy sen dess antyds i en aktuell incident. När min vän Kristoffer ”Krisse” Jonzon arrangerade livetalkshow tidigt i höstas lät han, som han brukar, sin gäst Percy Nilsson välja sin guilty pleasure-låt, sången som man skäms för att man gillar. Percy valde omedelbart ”Efter kaffet”. Arton år senare stör det honom fortfarande vad han sa och tyckte i teve 1996.

Godisarna.

När nu de fem lite lätt patinerade gentlemännen i Monty Python går mot sin lysande karriärs lysande final med tio utsålda jätteshower (”1 down, 5 to go” som den briljant galgkomiska underrubriken lyder), är det värt att fundera på The Goodies öde.

The Goodies var Bill Oddie, Graeme Garden och Tim Brooke-Taylor. De var polare med John Cleese, Graham Chapman och Eric Idle från Cambridge. De hade skrivit sketcher ihop med Michael Palin och Terry Jones för radio- och teveshower i BBC.

Tim Brooke-Taylor var, tillsammans med Cleese, Chapman och Marty Feldman, författare och skådespelare i At last the 1948 show, sketchserien som i mångt och mycket förebådade Monty Python’s Flying Circus.

Den mäkta citerade sketchen ”The Four Yorkshiremen”/”The Four Welshmen” – där fyra framgångsrika pösmagar skryter med vem som hade fattigast barndom – var från början ett verk av Cleese/Chapman/Feldman/Brooke-Taylor.

Så fem medlemmar ur den så kallade Oxbridge-maffian bildade Monty Python (och plockade med sig den amerikanske animatören Terry Gilliam). Tre andra medlemmar bildade The Goodies. Båda grupperingarna blev till relativt slumpmässigt. Oddie, Garden och Brooke-Taylor hade lika gärna kunnat vara pythoniter.

The Goodies hette ett antal teveserier som gick i BBC under sjuttiotalet. Humorn bygger på slapstick, absurdism, hejdlösa associationer, dumheter och nonsens. De psykedeliska färgerna får en att associera till Beatles Magical Mystery Tour, den naivistiska musiken till Neil Innes och hans Bonzo Dog Doo-Dah Band (Innes uppträdde ofta med Monty Python live och är en av flera som fått epitetet ”den sjunde pythoniten”), slapstickexperimenten i stopmotion och fastmotion påminner inte så lite om vad Lasse Åberg och Ardy Strüwer gjorde i svensk teve vid samma tid.

Inte minst förebådar The Goodies lika mycket som Monty Python åttiotalsserien The Young Ones (av något SVT-geni döpt till Hemma värst). Den lösa sitcom-ramen och de genomgående figurerna, de talande djuren och möblerna, associationsklippen och Helan & Halvan-våldet är detsamma i The Young Ones som i The Goodies.

Och lika mycket som Python har The Goodies förstås sina rötter i The Goon show, radioserien med Peter Sellers och Spike Milligan som vände upp och ner på det brittiska femtiotalet på samma sätt som Povel och KnäppUpp gjorde här.

När det begav sig så ställdes The Goodies ofta mot Monty Python på engelska skolgårdar och fikarum. Somliga föredrog The Goodies något striktare berättarstruktur och det faktum att man fick lära känna de tre huvudpersonerna Bill, Tim och Graeme, andra höll fram Pythons ännu mer associativa medvetandeflöde. Av somliga skylldes The Goodies för barnprogram (i ett avsnitt av serien dyker till exempel John Cleese upp och ropar ”Kid’s programme!” efter goodiesarna), av andra skylldes Python för att vara för intellektuellt.

The Goodies belönades med silverros i Montreaux (i första avsnittet av den därpå följande serien målade Graeme Garden den med guldfärg).

I kapitlet ”The Goodies” i översiktsvolymen av brittisk universitetshumor, From Fringe to Flying Circus, säger någon av goodiesarna att Monty Pythons toppar visserligen var högre än The Goodies, men å andra sidan var delas dalar betydligt lägre. Jag tror att det är ett riktigt omdöme.

När Monty Python är som bäst förtjänar de som sin plats som det mest inflytelserika humorprogrammet i Västeuropa någonsin. När de är som sämst vill man slå dem i huvudet med en gummikyckling och en tegelsten.

Idag såg jag The Goodies för första gången. Det lär ha gått på svensk teve nån gång på sjuttiotalet, då under namnet Godisarna (troligen döpt av samma snille som kom på Hemma värst). Jag har aldrig sett det, däremot stött på det mer än ofta när jag läst Python-historia. Givetvis finns det på Youtube.

Omdöme? Tja, det är som Monty Python utan vare sig toppar eller dalar. Skådespeleriet är habilt, säg på Terry Jones-nivå. Sketcherna blir aldrig irriterande tjatiga eller för sökt absurdistiska, men heller aldrig geniala. Neuroserna och aggressiviteten som ligger som ett mörkt grundackord genom hela Flying Circus-serien är hos The Goodies en struttig durslinga.

I den här sketchen förekommer en skotte som fightas med en säckpipa. På sjuttiotalet fick det en femtioårig man i King’s Lynn att skratta sig till döds framför tjockteven. Det är kanske svårt att förstå idag. Och även att avsnittet i fråga har gett namn åt ett album med The White Stripes, ett av de mest omhuldade skrammelbanden för sisådär femton år sen. Plattan heter Icky Thump efter kampsporten Ecky Thump (stavningen anpassad till amerikanskt uttal).

Men ännu svårare att förstå är att Monty Python’s Flying Circus alltid framställs som en isolerad ö, ett unikt fenomen utan jämförelser, början till all tokenskap och ensam bekämpare av tillvarons ordningsmän och tråkmånsar. The Goodies fanns där hela tiden, alldeles vid sidan om dem, lika knäppa och lika marinerade i brittiskt nonsens.

Det känns som om 2014 är året då vi borde börja prata om dem på nytt.

Om vikten av att slå sitt barn.

I juli blir det trettiofem år sen som barnaga officiellt förbjöds i Sverige. Förmodligen för första gången nånstans i världshistorien. Samma år upphörde homosexualitet att klassas som en sjukdom. 1979 går i historieböckerna som Året då civilisationen inrättades.

I det famösa debattprogrammet Studio S – idag mest förknippat med begreppet ”videovåld” – debatterades ämnet i samband med att riksdagen klubbade igenom lagförslaget några månader tidigare. Programmet inleddes med texten ”Nu lyder du annars …” och några okommenterade sekvenser:
blogg aga 1!
En hand som slår en barnstjärt.

blogg aga 2!
Två barn som river varann i håret.

blogg aga 4!
En tonåring på en ungdomsvårdsskola visar hur det ser ut när styvfar lappar till en.

Därefter kommer ett reportage. En dagmamma berättar om hur hon snärtat ett av sina barn på fingrarna när han försökt ta en bit choklad från en kompis. Hon är noga med att framstå som en god pedagog genom att understryka att barnen inte brukar få choklad.

En tioåring får frågan: ”Tycker du att barn måste få smäll ibland?”
Flickan svarar: ”Ja, om de varit olydiga”.

Sen är det debatt i studion. En man som heter Bengt berättar: ”Jag har ju praktiserat det och det har ju inte mina barn tagit nån skada av. Vi har ett mycket gott förhållande och det har vi haft i alla tider. Det här med lagstiftningen den är ju så barock ur flera synvinklar.”

Bengt understryker också: ”Jag tycker inte om ordet ’slå’. Jag tycker inte om ’aga’ heller.” Det enda han önskar är att ”med kraftigare uttryck än bara ord få in ett bättre förstånd i dem”.

Ombedd att berätta om nåt speciellt tillfälle då han med ett kraftigare uttryck än bara ord försökt få bättre förstånd i sina barn svarar han först:

Jag har upplevt det som att ingen av oss kommer ihåg egentligen några speciella episoder. Det är klart att det kommer man ihåg men det ska man väl inte sitta och berätta precis.

Men Bengt tinar upp och berättar sen om ett särskilt tillfälle:

Han fick faktiskt smaka ett litet björkris. Och jag lät honom faktiskt gå och klippa det själv. Och det fungerade alldeles utmärkt.

Lite synd tyckte Bengt förstås att det var om – Bengt:

När han kom kutande där med riset så gjorde det ont i mig, det får jag säga. Men det var inga problem och han var helt på det klara med att han var förtjänt av det.

Bengt påpekar också: ”Det får ju aldrig vara tal om misshandel.”

En riksdagsledamot, Tore Nilsson (M), är också på plats i studion. Han berättar:

När jag fick regeringens proposition 67, där det står som rubrik ”Förbud mot aga” då trodde jag knappt att det var en liberal regering. Det föreföll mig helt orimligt att man som riksdagsledamot kunde jobba med sånt här.

Tore vänder sig förstås mot ”misshandel” och konstaterar att ”så gör inte föräldrar om det är riktiga föräldrar”. Sen lägger han till: ”Därför menar jag att lagen är helt onödig”.

Bengt och Tore får stöd från ytterligare en man i panelen, Christer. Han använder också ris mot sina barn, men företrädesvis som hot:

Det ris som finns idag tror jag inte har använts nån gång, varken hemma eller i stugan. Men blicken har vänts mot det nån gång. Och det har till och med varit så att jag stigit fram mot det.

En mamma med en åttamånadersbäbis berättar att ”det har ju gått så långt att hon har fått lite smisk på fingrarna”. Hon tillägger: ”Man måste hela tiden ta barnet till sig efteråt och förklara varför. Men än så länge så förstår hon ju inte.”

Mot de lätt konservativa gubbarna och den något aningslösa mamman står välformulerad expertis och en man som vittnar om sitt psykiska lidande som barn. Man behöver inte direkt undra över var Studio S-redaktionen själv har sina sympatier. Man blir inte heller sjukt förvånad när man ser den här titeln i anslutning till den här mannen:

blogg aga 3!

Men på det hela taget blir man ändå något förundrad. Inte över att det funnits män som känt ett behov av att fysiskt korrigera sina barn, inte över att de tyckte att ett förbud mot misshandel betyder att ”vi håller på att skapa ett skräcksamhälle!”, inte över att de ogärna ville lyfta fram ”det här med att bara slå och slå” utan hellre pekade på att ”föräldrarna måste ju lära sig att skapa en hemmiljö som är varm och god.”

Utan över att de stod för det offentligt.

Som tittare sitter man kanske och undrade vad Bengts son – han som fick klippa sitt eget ris, vilket fungerade alldeles utmärkt – tyckte. Det fick man reda på i Expressen dagen därpå:

blogg aga 5

Så var det bevisat.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén