kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Bamserealistiskt.

Säga vad man vill om Rune Andréasson, men han var ingen fegt försiktig skapare av barnkultur. Han beskrivs gärna som präktig, eftersom han gång på gång betonade att den som är stark måste vara snäll och att många små kan göra storverk tillsammans. Och för att han vägrade ha reklam i sin Bamseblaska. Och envetet hävdade att frukt är godis, trots att all empiri tyder på motsatsen.

Men han duckade inte för verkligheten, så verkligt nåt nu kan bli med en björn i snickarbrallor i förgrunden. I seriesviten ”Vargens liv (en ganska sorglig berättelse)” (Bamse 4-7/88) blandar han Mosesmyten med Dickensmotiv och gammal ölstinn socialrealism.

Underrubriken har fog för sig: det är sorgligt och solkigt och allt annat än tillrättalagt. Det börjar förstås med att Vargen blir föräldralös:
vargen
Han flyttar hem till de osedvanligt burdusa vargbusarna Slugger, Tyker och Urk. De lär honom öla och tjuva och uppfostrar med gammaldags bestraffning och retorik:
vargen 1
vargen 3
vargen 2
Den fortsatta historien är välbekant: Vargen blir föga förvånande världsmästare i elakhet och beundrad/fruktad av de övriga i Tuffa tuffingars klubb. Bamse möter hat med kärlek och låter honom vara med och rykta Billy Boy. I fyrtio års tid nånting har Vargen sen dess kämpat mot den sanning han fått slängd på sig hela livet: En gång tjuv – alltid tjuv.

Men som om historien inte var sorgkantad nog där, för Andréasson också in Virginia i handlingen: en överklassflicka som den unge Vargen gör inbrott hos, som trots det hjälper honom undan polisen och som lämnar ett evigt hål av oförlöst kärlek i honom.

När Vargen som vuxen träffar Virginia på nytt inser han att hon är lyckligt gift med en man av sin egen klass och att han aldrig kommer att få henne. Inte heller här väjer Andréasson för tillvarons svärta:
vargen 4
Han drar sig förstås inte heller för att låta Skalman citera Frödings dikt om hur han köpte sin kärlek för pengar eftersom ingen annan fanns att få:
vargen 8
Och nog för att det slutar med nån sorts försoning, men inget tvivel föreligger om att Vargens spöken och dämoner kommer att fortsätta rida honom:
vargen 7
Det här inlägget skrivs dagen efter att Barbro Lindgren fått Astrid Lindgren Memorial Award och några generationer har brustit ut i ett kollektivt ”äntligen!”

Vi är några stycken som vuxit upp på en ganska fiberstinn diet av Barbro, Astrid och Rune. Vi har vuxit upp med vetskapen om att livet självt kan vara en sorglig historia. Jag tror att det har präglat oss. På ett positivt vis. Tror jag.

Föregående

Tacka vet jag mjölk och mackor.

Nästa

Sista vändan med Siewert och Blackie.

4 kommentarer

  1. Andreas

    Ha! Denna läste jag senast igår för mina barn. Spot on. Imponeras av Rune, att på en sida ta ställning för invandring och på en annan berätta om nyttan av att ha en försäkring.

    Bifogar några bra Bamseartiklar det senaste tiden:
    http://www.expressen.se/kultur/bjornbusen/
    http://www.expressen.se/kultur/en-bjorntjanst-at-kulturarvet/
    http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/dunderhonung-med-bismak/

    Alltså, att beskylla Bamse för att inte vara nyanserad, då är man rätt ute för det är den inte. Burres pappa och Krösus Sork är varandras ytterligheter på samma mynt kan man säga.

    Den här formuleringen i recensionen av filmen skrattade jag gott åt:

    ”Den nya långfilmen ”Bamse och Tjuvstaden” är mitt ”Star Wars: Det mörka hotet”.
    Reinhard Räv, filmens antagonist och den efter Rune Andréassons pensionering tillkomna ärkeskurken, är min Jar-Jar Binks.”

  2. Christian

    Bra inlägg! Rätt ska dock vara rätt. Det var inte Rune som myntade begreppet att ”den som är stark måste också vara snäll”, som det ofta påstås. Det är istället allas vår Astrid Lindgren i ”Känner du Pippi Långstrump” från 1947 (sid. 21 i 2002 års utgåva). Pippi blir överraskad i sängkammaren av Blom och Dunderkarlsson (i den ordningen) som vill stjäla hennes kappsäck, varpå Pippi kastar upp dem på ett klädskåp: ”Då blir bägge tjuvarna så rädda att de börjar gråta. Pippi tycker synd om dem och ger dem varsin gullpeng att köpa mat för. För Pippi är snäll. Den som är väldigt starkt måste också vara väldigt snäll.” Uppenbarligen är Runes Bamsefigur klart inspirerad av Pippi på mer sätt än ett, men det gör ju inte Bamse sämre för det. Dessutom har det inneburit att otaliga dagisbarn funderar på den eviga fråga: ”Vem är egentligen starkast av Bamse och Pippi?” Enligt min dotter är det Pippi, eftersom hon är stark av sig själv medan Bamse behöver dunderhonung för att bli stark.

    • kulturarbete

      Christian: det du påpekar är förstås korrekt.

  3. Gubben Far

    Det har skrivits mycket om Vargens snällhet — och den här texten hör till de bättre. Ännu mycket mer har skrivits om Krösus Sorks elakhet. Men hittills är det ingen, såvitt jag vet, som skrivit om Lille Skutts elakhet. Han kastar alltid den första stenen. ”Knocke och Smocke ska väl inte få vara med och dela på godsakerna.” ”Kasta ut Vargen ur klubben.” ”Lämna kvar sjörövarna på ön, utan båt och mat, det är rätt åt dem”. ”Vad dillar du om, Skalman?” Givetvis är det så att den som är mycket rädd är den som lättast blir mycket elak, men utan Lille Skutts tanklösa tugg skulle också serien ha varit mycket tråkigare. Den finessen tror jag inte någon har berömt Rune Andreasson för förr. Också Skalman kan vara skönt och överlägset elak ibland. En av de roligaste replikerna jag minns är när Bamse sa: ”Jag springer för oss båda och du tänker ut vad vi ska göra. En fin kombination”, och Skalman svarade: ”Tur att det inte är tvärtom”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén