Om Kalle Lind och andra gubbar

Based on a story by Per Wahloo and Maj Sjowall.

den_skrattande_polisen

Det lilla extremt ambitiösa dvd-bolaget Studio S har just gett ut Den skrattande polisen (1973), den amerikanska filmen byggd på den fjärde Beck-boken med samma namn. Det är förstås en kulturgärning. Att filmen sen inte är nåt vidare är ju knappast Studio S fel.

Den skrattande polisen blev Sjöwall-Wahlöös internationella genombrott. En av orsakerna därtill är troligen det spektakulära actionvåldet och sexualskildringarna, fjärran från Maria Langs mysiga tedrickartanter på pensionat i Nora: boken inleds med ett massmord med kulsprutepistol på en buss som krockar, en av de mördade är den unge polismannen Åke Stenström, i motivbilden ingår en kvinna med ”nymfomana” böjelser.

Framgången ledde till att Sjöwall-Wahlöö, som första icke-engelskspråkiga författare nånsin, fick det prestigefyllda Edgarpriset. Att det gjordes en amerikansk filmatisering är alltså inte så underligt. Det underliga är snarare att filmen har så löjligt lite att göra med boken att man inte riktigt förstår varför nån la ut pengar på filmrättigheterna.

Sjöwall-Wahlöös centralfigur heter som bekant Martin Beck. De valde det namnet för att det skulle vara internationellt gångbart. Ändå heter Walter Matthaus centralfigur i filmen Jake Martin. Karaktären Martin Beck utmärks av sin uttryckslöshet, sin melankoliska tystlåtenhet, vanan att låta allt elände han utsätts för sätta sig på magsåret istället för att läcka ut som aggressioner. Walter Matthau gör en utmärkt snut. En aggressiv jag-skiter-i-boken-för-min-lag-står-över-deras-snut. Bortsett från cigaretterna och det stagnerade äktenskapet har han inget gemensamt med Martin Beck. Och just det har han för övrigt gemensamt med alla andra sjuttiotalets filmsnutar.

Den skrattande polisen är en film där någon har plockat en titel, en bussmassaker, en nymfoman, namnet Martin och halva namnet Larsson (Gunvald Larsson har blivit Leo Larsen) från en svensk polisroman och sen slängt det in en matberedare med manuset till Dirty Harry. Behållningen är snarast San Francisco-miljöerna och New Hollywood-tidens revolutionerande sed att kasta ut skådisarna på gatorna istället för att låsa in dem i studios.

Att sen boken Den skrattande polisen gör en lätt illa till mods att läsa om idag – nymfomanibegreppet används på fullaste allvar och författarna låter läsarna förstå att kvinnor som ligger för mycket lätt blir dödade – är en annan sak. The laughing policeman är ännu obegripligare som fenomen än Habers Beck, som åtminstone rider på ett inarbetat varunamn. Det kan jag förstå ur ett kommersiellt perspektiv. The laughing policeman har metodiskt plockat bort det mesta av det som bokens succéstatus vilade på.

Men köp den gärna. Studio S behöver pengarna ännu mer än vi behöver Studio S.

Föregående

Myten om bögligorna.

Nästa

Ekmannaövervakare.

9 kommentarer

  1. Magnus Knutsson

    En man med ”kulspruta” stiger inte på bussen. En kulspruta skulle nämligen inte gå in i en vanlig bag.
    Vad han hade (om jag kommer ihåg rätt) var en kpist, en högst vanlig m 45.
    En klassisk kulsprutepistol som säkert tiotusentals svenska män är utbildade på. Och den har faktiskt ett internationellt rykte. I den häftiga actionrullen Red förevisas en ”swedish Bofors submachine gun” En m 45:a

  2. Magnus Knutsson

    En man med ”kulspruta” stiger inte på bussen. En kulspruta skulle nämligen inte gå in i en vanlig bag.
    Vad han hade (om jag kommer ihåg rätt) var en kpist, en högst vanlig m 45.
    En klassisk kulsprutepistol som säkert tiotusentals svenska män är utbildade på. Och den har faktiskt ett internationellt rykte. I den häftiga actionrullen Red förevisas en ”swedish Bofors submachine gun” En m 45:a

  3. Kalle Lind

    Magnus: jag skäms. Fast bara lite. Vapen tillhör inte riktigt mina intresseområden.

  4. Anders E

    Jag kollade, och vapnet är mycket riktigt en kpist – en finsk av märket Suomi, modell trettiosju. Enligt gärningsmannen hade han behållit den sedan kriget där han dödat tre bolsjeviker med den. Politisk subtilitet var inte Sjöwall & Wahlöös adelsmärke, precis.

    Det är ett bra tag sedan jag såg filmen men minns den som ett rätt halvdant alster i en genre som vid den tiden hade åtskilliga guldkorn – Bullitt, French Connection o.s.v.

    Fast Walther Matthau som Martin Beck var faktiskt inget dumt val. Jag har svårt att tänka mig någon annan Hollywoodstjärna som hade passat bättre. Med ett vettigt manus hade det kunna bli åka av. ”Pelham 1-2-3” – där Walther spelar tunnelbanedetektiv – är ju fantastiskt bra.

    Och visst, böckerna visar stundom upp prov på rejäl misogyni, vilket skämmer dem rejält.

  5. Perra Dox Esq

    Walter Matthau verkar åtminstone om man får tro Stephen Fry ha varit en säregen individ. Vill minnas att det var i ett avsnitt av QI han berättade om sitt möte med W.M under, roligt nog, inspelningen av filmen I.Q. där W.M bar rollen som Albert Einstein. Anekdoten går i stort sett ut på att W.M. tydligen en gambler, ger S.F. travtips. ’Bet all you have on this horse etc och sedan när sagda häst knappt kommit i mål och S.F milt och väldigt brittiskt vänligt påpekat att sagda häst inte varit någon vinnare fått skriket som svar
    ’- You IDIOT, why did you bet on that horse? – W-well, because you told me to. – Your an IDIOT! Denna scen upprepades tydligen under några dagar’ W.M förövrigt en gång liknad ”En halvsmält gummi bulldogg”
    En titel jag antar att gamle ”Kryddan” Peterson bär i vårat avlånga land.

  6. Magnus Knutsson

    Det är tydligen jag som ska skämmas. Vad jag kom ihåg var ”vanlig kpist häruppifrån” och drog till med m 45 istället för att kolla ordentligt.

    Och Soumin gjorde säkert boken blodigare. Det var ett fruktansvärt vapen, sköt snabbt som faen…

  7. Anders Widfeldt

    Enligt Gunvald Larsson blev det lätt eldavbrott på ”de där gamla skrällena” — hur han nu, som gammal flottist, kunde veta det.

    Håller helt med om det kuriösa i den ”nymfomanteori”, eller vad det nu skall kallas, som S&W driver i flera av böckerna. Det finns ju paralleller också i Roseanna och Mannen som gick upp i rök (även om själva ordet såvitt jag minns bara förekommer i det senare fallet).

    Här och var i serien finns också en slags vardagspromiskuitet, som kanske var lite klädsamt provocerande på 60-talet men som idag verkar en aning gubbsjuk. Till exempel att en telefonist, morgonen efter att ha kommit hem från en av allt att döma händelserik semester i Grekland, utan vidare tar sig till att invitera Gunvald Larsson till något outsagt (men hennes avsikter skildras som tämligen uppenbara). Eller att Kollberg endast med nöd och näppe undgår äktenskapsbrott när han skall förhöra en annan ung dam, som dagen innan hamnat i en obehaglig situation för att hon följt med en man hem, som visar sig vara en efterspanad rånare.

    (forts)

  8. Anders Widfeldt

    …Och det Stenström höll på med när han blev mördad var ju att försöka lösa ett gammalt mord genom att, bland annat, utsätta sin egen flickvän för en sorts ”sexualpykologiskt experiment” som skulle göra henne lik en sexton år tidigare mördad kvinna. Vilket i så fall skulle inneburit en abrupt övergång från en lugn svenssontillvaro till ett kringflackande liv med ständiga partnerbyten. Man kan undra hur han kunde ta sig till att utsätta en livskamrat för de risker som en sådan förvandling skulle medföra, om den nu ”lyckats”. För att inte tala om konsekvenserna för deras eget förhållande. Men framför allt: hur i hela friden trodde han att det skulle kunna leda honom till mordets lösning? Det som gjorde att han kom mördaren på spåren var ju traditionellt polisiärt gnetgöra; lusläsning av gammalt utredningsmaterial, virtuell dekonstruktion av gamla bilmodeller och annat.

    Trots allt detta är Den skrattande polisen en av mina absoluta favoriter. Läser regelbundet om den. Lika häftigt varje gång att dras in i den murriga novemberstämningen i inledningen. Och nu blir filmen alltså äntligen tillgänglig. Har väntat länge. Kalle, du är ju inte så positiv, men det det skall bli kul att se den i alla fall. Om inte annat så brukar ju Walther Matthau vara bra — hur han nu än var i häst- och dobbelsammanhang.

    PS Ursäkta att det blev lite långt,och mina frustrerade off topicinläg i andra ämnen. Men ämnet är oemotståndligt…

  9. Kalle Lind

    Anders Widfelt: håller med tillfullo, både om den märkliga kvinnosynen och romanens trots detta läsvärdhet. Jag skrev själv en jävla lång uppsats i litteraturvetenskap en gång, helt ägnad åt Sjöwall-Wahlöös kvinnosyn, och kom fram till att den inte var nåt vidare. Michael Tapper skriver några intressanta rader om saken i sitt praktverk ”Snuten i skymningslandet”. Jag ska rota fram och citera vid senare tillfälle. Nu är klockan 11.22 och det är hög tid för tupplur.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: