Om Kalle Lind och andra gubbar

Ekmannaövervakare.

– Jag är en olycksalig produkt av borgerlighet och konstnärsglöd, skeppsbroadel och zigenarblod; av lathet och ambition, ytlighet och genialitet, klokhet och dårskap, måttfullhet och storhetsvansinne. Resultatet har blivit en framgångsrik medelmåtta – utan djup och originalitet.
– Är inte det att göra sej skyldig till en undervärdering?
– Låt gå för en ovanligt framgångsrik medelmåtta då.
Replikerna är Hasse Ekmans och den han beskriver är sig själv (ur memoarboken Den vackra ankungen). Orden är tämligen orättvisa, men representativa för hur underbarnet, regissören, skådespelaren, manusförfattaren, producenten, schlagermakaren, veckopressälsklingen och vivören såg på sig själv. Men även för hur samtiden såg på honom.
Under några år i slutet av fyrtiotalet tävlade han visserligen med Ingmar Bergman om att vara kritikernas gunstling, men Bergmans ärelystnad var större och Hasse Ekman övergav successivt sina ambitioner att skapa seriösa dramer och intelligenta komedier, för att helt ägna sig åt Sickan Carlsson-filmer. Där han visserligen inte lyckades dölja sin talang, men kanske slösade en aning med den.
Han kastade in regissörsbaskern för gott 1964 – åtminstone vad gäller film – och sen dess har han med regelbundna mellanrum återupptäckts. Dvd-bolaget Studio S har gett ut en handfull av hans mästarprov – särskilt rekommenderas queerklassikern Flicka och hyacinter (1950) och den oemotståndliga anti-Bergman-komedin Flickan från tredje raden (1949) – och han nämns med gillande av diverse cineaster. Men en självklar plats i kanon kommer han troligen inte att få så länge ångest och krossat-glas-i-slidan anses viktigare än hjärtevarmt överseende med mänskligheten.
Arbetsnarkoman som sin far Gösta (som ju också gärna plockade bort prefixet arbets-) och sin son Gösta (som tecknat bokomslaget ovan) fick han förstås också ur sig några böcker mellan sina trettiosex filmmanus och fyrtioen insatser som filmregissör. Och som författare, vill jag nog påstå, förtjänar Hasse Ekman fortfarande att återupptäckas.
Kurre Korint och Drömfabriken (1956) är den sortens kvicka inifrånskildring av filmvärlden som man kan räkna i parti i den anglosaxiska kulturen, men som den svenska uppdelningen i Allvarligt och Angeläget respektive Komiskt och Korkat aldrig riktigt gett plats åt.
Här finns en serie porträtt av figurer från filmhierarkins alla pinnhål – den framgångsrike regissören med äktenskapsproblem, aktrisen som går sängvägen, den gubbsjuke slösarproducenten, den känslokalle matematikerproducenten, skådespelaren som en gång var något, den alkade allt-i-allon som ringer och väcker filmarbetarna med frasen ”klockan är sju och fnaskena sover!” – som alla vittnar om författarens klarsynthet och människokärlek.
Här finns förstås också ett och annat internskämt som är svårt att dechiffrera utan att ha tillgång till femtiotalets Vecko-Journalen (den monumentale Yngve Gamlin fladdrar förbi som Brunte Gardin med en jargong kryddad av  ”toppgrunka!” och ”råjsan – bråjsan – slinketebinketebong, plitteliplitteliplatt!”), men de stör inte mer än de obskyra referenserna i Simpsons.
Här finns också en frispråkighet som förvånar med tanke på att författaren ungefär samtidigt gjorde glada-Sickan-folkkomedin Med glorian på sned. En italiensk filmproducent värvar ett svenskt fnask från gatan till duken (”Kan jag väl, svarar hon. Om jag får hyggligt me kosing”) och Kurres äktenskap knakar på grund av bägge parters otrohet. Spriten flödar, gubbarna dreglar och Kurres föräldrar är snåla, missunsamma och känslokalla.
Hasse Ekman såg på livet som det var. Samtidigt vägrade han hänfalla åt unhappy endings och gymnasialt eländeskoketterande. Det slutar lyckligt. För en del. Vägen dit är ömsom sentimental, ömsom hjärtknipande, men hela tiden – och det här är ett av de mest underutnyttjade orden i svensk litteraturtradition – spirituell.

Föregående

Based on a story by Per Wahloo and Maj Sjowall.

Nästa

Högbloms bästa.

4 kommentarer

  1. Anon

    Vad tycker du om ”Dårskapens hus” då?

  2. tompa

    En av de roligaste filmer jag vet är med Sickan Carlsson och handlar om en bussresa till Italien. Vet inte ens om det är Hasse E som regisserat, men jag tror det. Kanske borde man googla.
    Kanske är inte ens Sickan Carlsson med, men Gunnar Björnstrand är med i alla fall och är vansinnigt rolig.
    Ska kolla upp bättre nästa gång innan jag skriver.

  3. tompa

    Nu har jag kollat. Och jag hade tamefan prickat in alla rätt!
    Filmen heter Sjunde Himlen.

  4. Kalle Lind

    Anon: har inte sett. Den blev ju väldigt utskåpad på sin tid – det hette att Hasse Ekman gjorde sina skådespelare till åtlöje när han klippte kors och tvärs mellan sina filmer – men jag inbillar mig att vi är betydligt bättre rustade för den sortens formgrepp idag.

    Tompa: jo, Sickan-filmerna har alla gånger sin charm, främst så klart när Björnstrand gör sin patenterade surgubbe. Men han kunde bättre, Ekman, och det visste han själv också.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: