De erotiska minoriteterna 7: Nekrofili.

Ett inte ovanligt önskemål på bordellerna är att beställa en kvinna som är sminkad och utklädd till lik, liggande på en bädd som är flankerad av ljus och blommor. ”Liket” skall sedan under akten förhålla sig viljelöst och apatiskt och får inte röra sig det minsta.

Det är inte alltid alldeles lätt att se vad debattören Lars Ullerstam vill åstadkomma i sin debattskrift De erotiska minoriteterna. Eller rättare sagt: det är alldeles uppenbart att han vill skapa förståelse för de sexuellt avvikande och peka på att de har samma rätt till sitt driftsliv som andra. Men hur han vill att vissa saker ska ordnas rent praktiskt tycker jag ibland att han duckar från att svara på.

Nekrofili till exempel. Ullerstam vill ta bort dårstämpeln från nekrofilerna. Eller åtminstone nyansera bilden: Ullerstams tes är att nekrofili inte behöver vara sjuklig utan bara kan vara en erotisk fixering i mängden. Han har visserligen inga exempel på att människor utan psykiska sjukdomar någonsin har legat med ett lik, men hans tes är att det mycket väl kan vara hur vanligt som helst:

Att säga något om frekvensen av denna böjelse ute i populationen är givetvis vanskligt. I varje fall är det inte orimligt att det går omkring ett stort antal hedervärda personer, som fantiserar om att tillfredsställa sin sexualdrift med hjälp av döda kroppar. Att folk hemlighåller sådana böjelser vid intervjuer av modell Kinsey behöver väl inte särskilt påpekas.

Alltså: det kan vara så att det finns mentalt fullkomligt ostörda nekrofiler, men Ullerstam vet inte, och det gör ingen annan heller. Finns det då nån större poäng att diskutera det hela vidare? Tydligen.

För Ullerstam är det viktigt att tvätta bort abnormitetsstigmat från de eventuellt förekommande helt normala nekrofilerna:

Det är väl troligt att en individ som märker nekrofila böjelser hos sig själv kan ansättas av svåra skuldkänslor för sina böjelsers skull. För att få besked går han sannolikt till den psykiatriska facklitteraturen, ty han vågar inte tala med sin läkare om sin drift. Han får då reda på att han är en ”fara för samhället”, att han är en ”ohyra” och att han bör ”spärras in på dårhus”. Så skriver i varje fall den danske psykologen Poul Thorsen år 1953 (!) i sin bok ”Sexuallivets variationer”. Ingen människa blir hjälpt från sin ångest med sådana invektiv och hotelser.

Okej … Så uppdraget är alltså att ta bort ångesten från nekrofilerna? Gärna för mig, jag kan absolut köpa att det är påfrestande att gå runt och vara nekrofil i ett samhälle som tycker att sexuell fixering vid döden är motbjudande. För Ullerstam är dock boten att vi tar bort själva tabut – slutar bara vi andra att tycka att det är fel att förgripa sig på döda människor så slipper nekrofilerna att känna sig knäppa i huvudet.

Och visst, jag kan försöka vara så vidsynt att jag säger ”var och en blir salig på sin fason” – men hur gör vi i praktiken? Det undviker faktiskt Ullerstam att svara på. Han skriver aldrig uttryckligen att nekrofiler bör få tillgång till våra bårhus. Han avslutar bara sitt korta resonemang om nekrofili med ett kargt konstaterande:

Nekrofilen straffas för brott mot griftefrid om han försöker tillfredsställa sin drift. Bestämmelsen återfinns i den nya brottsbalken.

Jag gissar att Ullerstam tyckte att detta var fel. Jag gissar att ganska många, t.ex. de dödas anhöriga, tyckte att det var rätt.