Etikett: sexuella avvikelser Sida 1 av 3

Könsumgänge – en introduktion.

den 2015-11-18

På femtiotalet publicerades Alfred Kinseys banbrytande rapporter Sexual Behavior in the Human Male (1948) och Sexual Behavior in the Human Female (1953) i USA. Där antyddes att alls inte alla människor bara tänkte på sexualia under själva samlagsakten, och att denna alls inte alltid utfördes i släckta rum under äktenskapliga sigill. Rubriken på en artikel om Kinsey sammanfattar hans bidrag till det moderna samhället: ”The man who took sex out of the closet”. En annan artikel kompletterar bilden: ”Alfred Kinsey was a pervert and a sex criminal”.

Kinseys betydelse kan inte nog överskattas. Inte bara för forskningen kring sexualvanor, utan också för den sexuella revolutionen som gick genom västvärlden under efterkrigstiden. Gamla puritanska ideal ifrågasattes och en annan syn på sexuella variationer fick plats i opinionen. Ibland kantrade resonemangen (Lars Ullerstams De erotiska minoriteterna förenar välmenande tolerans med ett enögt manligt perspektiv), ibland var de inte riktigt färdiga innan de presenterades, men överlag handlade diskussionen om att sluta skambelägga och istället bejaka den billigaste och kanske trevligaste vägen till mänsklig njutning.

Givetvis gick det att profitera på snuskandet. En av Sveriges första och största pornografer hette Curt Hson/H:son. Från 1940-talet byggde han upp ett porrimperium med tidningstitlar som Pinup, Kavalkad, Piff, Paff, Raff och Sextas – Kriminaljournalen och Alla tiders seriejournal icke att förglömma. Tidigt i karriären gav han också ut en barnbok vars titel i efterhand ger lite ovälkomna associationer:

Curt H:son hörde förstås till dem som var tacksamma över att sex flyttade från drängstugan till finrummet. Inte bara blev det allt lättare för honom att saluföra sina nakenprodukter – han kunde också antyda att hans verksamhet var strikt altruistisk. Han prånglade ut sina nakenflickor enbart för att dämpa samhällets sexualneuroser. Nästan enbart i alla fall.

En typisk H:son-utgåva var inte bara den mer renodlade porren utan också publikationer som den här:

En bok där det konstigaste hade kunnat vara titeln: Könsumgänge annorlunda. Vad betyder det ens? Man får en viss vägledning till innehållet, men fortfarande en ganska orytmisk svenska, när man läser underrubriken: ”Betydelsefulla sexuella spörsmål ges här en populärvetenskaplig förklaring”.

Jag har ingen aning om vem författaren Jack Jahn var. Jag gissar på någon som inte ville ståta med sitt riktiga namn.

Till vänster på omslaget nämns några av de sexuella variationer och avvikelser som tas upp. Det är en ganska märklig samling ord, där blodskam, djursamlag, hermafroditer, lustmord, tortyrredskap och våldtäkt ställs bredvid dofter, onani och påskseder. Kapitelrubrikerna fördjupar förvirringen:

När fick er fru ett kärt slag sist?
Könslekens narkomaner
Min son vill gå kvinnoklädd
Könsumgänge med djur
Könslek till döds
Kalla kvinnor
Sexig stränghet
Pisk i påsk
Kär i korsett
Kvinna i höga klackar
Redskap för straff och tortyr

Alla sorters drifter behandlas, som synes, i samma tonfall. Mest är det gulligt, ibland är det konstigt. Medicinska fakta blandas med anekdoter utan direkt källhänvisning. Flera av exemplen utgörs av exempel från Söderhavet; många beteendevetare har sökt sig till s.k. ursprungsfolk för att därigenom försöka hitta något grundläggande i människoarten. En anekdot under rubriken ”Dofter och drifter” kan därför låta så här:

Det var en gång en polynesier som kom till Sydney och träffade vackra vita damer. Men han blev inte imponerad. Med förakt vände han sig bort från dem.

– De har ingen lukt, sa han.

Kanske ingen särskilt bra anekdot, men föredömligt kort.

Det kapitel som kanske sticker ut mest är det som behandlar gamla påskritualer, där riset och piskandet haft många sexuella undertoner.

I en framställning från 1703 uppgavs risningsceremoniens uppgift vara ”dem att verkeligen intrycka vår Herre Jesu Kristi pinas svårighet”.

Men seden att slå med ris eller spö har säkert en annan innebörd. Det är ett uttryck i symbolisk form för djupt rotade mänskliga drifter.

När barnen på askonsdagens morgon rusade in och piskade sina föräldrar så var det inte bara för att få en gåva. De kände också en djup glädje över att för en gångs skull ha rätt att ge smärta och inte bara ta emot.

Och när pojkarna spöade flickorna så var det sexuella inslaget i tillfredsställelsen starkast. Spöet, käppen är en symbol för manslemmen. Och slagen var en symbol för samlag och befruktning.

Källa: oklar.

Könsumgänge annorlunda rekommenderas till alla som är intresserade av både hermafroditer, spegelkärlek och lustmord. Framför allt rekommenderas den kanske till de som är intresserade av böcker med en tydlig doft av damm och mögel.

En ALLRA sista vända med snuskministern. Et consortes.

Av Kalle Lind

den 2013-08-09

i blogg

I gårdagens inlägg om boken Kopplingen, filmen Call girl, Geijerhärvan och de två underåriga flickor som fortfarande inte har fått någon juridisk upprättelse nämndes som hastigast Sigvard Hammar. Idag tämligen bortglömd av oss som inte minns honom som krönikör i Röster i Radio/TV och av de specialintresserade av specialintresserade av klassisk musik. I Tage Danielssons Sopor (1981) flimrar han förbi, i myllret av autentiska nyhetsreportrar. Det är han som sitter i rullstol. Han hade polio som ung.

Vid hans bortgång 2002 skrev Aftonbladet om en man som var känd för ”sin skarpa tunga, sitt temperament och respektlösa intervjuteknik”. Sveriges Radio rapporterade att ”Sigvard Hammar fick 1999 medalj av Musikaliska akademien för sitt brinnande engagemang för klassisk musik”. AB kallade honom också ”den ständige frilansjournalisten inom samhälls- och nyhetsjournalistiken”.

I Kopplingen beskriver författarparet Thomas Hellberg (en gång känd som skådespelare) och Lars Magnus Jansson (aldrig så känd som skribent) ”Sture Hanérs” karriär i mindre smickrande ordalag:

Sture Hanér var en bitter människa och det genomsyrade hela hans väsen, för att inte tala om hans handlingar. På sextio- och en bit in på sjuttiotalet hade han varit ett tungt och aktat namn inom televisionen. De kontroversiella inslagen i hans sena magasinsprogram hade hållit TV-publiken uppe om kvällarna.

På den tiden hade [bokfiguren Gerhard] Lundh känt respekt och en viss beundran för den rullstolsbundne TV-mannen och studiekamraten. Men Hanér hade sålt sig. Han hade sålt sig till det stora veckotidningsförlaget.

Officiellt hade han tagit jobbet för att äntligen ge Sverige ett seriöst och nyhetsinriktat veckomagasin. Hanér var till synes rätta mannen för jobbet. Gerhard Lundh kände dock till det sanna skälet till att Sture Hanér lämnade sitt jobb på televisionen. Hans dyrbara levnadsvanor krävde allt större inkomster.

Det stora förlaget öppnade glatt och villigt på plånboken. Hanér fick en hutlös lön, vidlyftiga resebidrag och tjänstebil med chaufför. Det var på den tiden det stora förlaget skar guld med täljkniv.

Men det seriösa nyhetsmagasinet blev ett formidabelt fiasko. Förlagsledningen upptäckte, till sin stora förvåning, att intresset ute i landet var svalt. De människor som ville följa världshändelserna var kapabla att läsa Newsweek eller Times. [Det seriösa magasin som åsyftas var troligen Nu eller Nutid, två av Bonniers fiaskon, bloggarens anm.]

Det stora förlaget hade fått ett delikat problem på halsen. Var placerade man den högavlönade, samarbetsovilliga före detta TV-stjärnan? Att han frivilligt skulle lämna förlaget ansågs otänkbart. Hans levnadsvanor hade inte blivit billigare.

Det var bokförläggarens yngre bror [Lukas Bonnier, bloggarens anm.] som kom med lösningen. Förlagets stora penningkossa, den spekulativa herrtidningen [med all sannolikhet FiB/Aktuellt, bloggarens anm.], behövde en ny chefredaktör. Sture Hanérs namn skulle något balansera tidningens framtoning.

Kritiken inom förläggarfamiljen mot herrtidningen hade blivit besvärande för bokförläggaren [Abbe Bonnier] och hans yngre bror. Det ansågs vara en skam att ha en sådan tidning inom huset, men siffrorna talade sitt eget tydliga språk: herrtidningen svarade för nära 30 procent av förlagets vinst.

Den svulst som familjemedlemmarna ville skära bort – inte minst för att slippa försvara sig på de eviga cocktailpartyna – kunde räknas i tiotals vinstmiljoner.

Hanér hade skrattat rått när han fick erbjudandet. Men han fann snart att det i realiteten var ett ultimatum.

Hur mycket av ovanstående som är skvaller, fria fantasier eller ren sanning vet jag inte. Författarparet Hellberg-Jansson hade kanske en oplockad gås med Sigvard Hammar. Hellberg fick kanske inte vara med i hans teveprogram. Eller så hatade de klassisk musik.

Sant är i alla fall att Sigvard Hammar 22 november 1977 dömdes till villkorlig dom för ”att han under sommaren 1974 hade medverkat till Doris Hopps brottslighet genom att, i avsikt att flickorna därigenom skulle få kunder för sexuellt umgänge mot betalning, sammanföra [den ena minderåriga flickan] och hennes kusin med Doris Hopp, genom vilken flickorna därefter tillsammans hade fått i vart fall ett 70-tal kunder” (ur JK:s bakgrundsbeskrivning, 2008).

Det står det ingenting om, varken i Aftonbladets eller SR:s nekrologer.

Alldeles uppenbart fick Hammar i alla fall fortsätta jobba, om än bara som ”ständig frilans”, på SVT och SR. Det fick inte Thomas Hellberg.

De erotiska minoriteterna 9: Sexuella reformer.

Av Kalle Lind

den 2012-08-28

i blogg

Sexualdebattören Lars Ullerstam beklagar sig inte bara över samhällets totala oförståelse för tittares, nekrofilers och incestares utsatthet – han har också förslag på åtgärder. Aldrig är väl sextiotalet så synligt som i kapitlet ”Sexuella reformer”, det sextiotal som präglades av framtidstro, optimism, ideologi och utopi. I Ullerstams värld är allting möjligt. Det är bara att göra det. Nu. Med samhällets hjälp.

Bland punkterna i Ullerstams åtgärdsprogram hittar vi följande

1) Satsa på uppfostran och upplysning för att på lång sikt motverka uppkomsten av bigotteri och obscurantism! Föräldrarna bör läras att uppmuntra barnens sexuella nyfikenhet, att glädjas åt deras sexuella aktivitet och att aldrig visa någon avsmak eller förlägenhet, då det sexuella kommer på tal.

3) Inrätta byråer som förmedlar sexuella kontakter! Staten får gärna ha översynen över dessa inrättningar, men verksamheten bör ledas av skolad personal, läkare, psykologer etc. Målet för verksamheten bör vara att sammanföra personer med samstämmiga driftsprofiler. [..] För att en sådan verksamhet skall kunna äga rum måste man först stryka koppleriparagrafen i lagen.

4) Tidningarna bör införa särskilda annonsspalter för ”perversioner”. F.n. finns det möjligheter för homofiler, sadister och masochister att tillkännage sina önskemål i homosexuella tidskrifter. Men den som hyser mer invecklade särintressen har ingen utsikt att formulera en annons, som skulle godkännas.

5) Starta klubbar där exhibitionister får blotta sig inför en utvald publik!

6) Remittera impotenta och frigida människor till kompetenta läkare för att locka fram latenta ”perversioner”.

7) Förbättra samhällets pornografiska service! Skoptofilerna skall inte behöva sitta och plågas i timmar med [Ingmar Bergmans] ”Tystnaden” och andra ledsamheter för att få en skymt av en samlagsscen. […] Filmerna bör visa onani, samlag, lesbiska akter, tidelag, kollektiv sexualitet etc., så att olika smakriktningar tillgodoses. Det vore bra om man kunde ordna så att det i vissa av dessa lokaler fanns möjlighet att masturbera i salongen.

9) Inrätta bordeller! […] Många unga människor av bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta människovårdande yrke. Genom en rationell hantering skulle priset på sexuell konsumtion väsentligt kunna nedbringas. För pojkar i puberteten och medellösa kunde gälla reducerade priser. För den ogifte skulle bordellen innebära en stor tidsvinst, åtminstone vid mer svårartade fall av sexualdrift, och hustrur kunde få lindring genom att skicka männen till dessa glädjehus, och de skulle inte behöva oroa sig för komplikationer. Erotiskt upphetsande partyn och danstillställningar är en umgängesform som vi odlar i vår civilisation; efter dylika förspel vore ett besök på en bordell en naturlig hygienisk åtgärd.

Efter vad jag förstår råder det stor efterfrågan på sadistiska ynglingar bland homofilerna. Eftersom den homosexuelle ofta eftersträvar att försättas i ett hjälplöst skick, t.ex. genom att låta sig bindas, är det uppenbart att risken för rån blir betydande om han tvingas anlita gatuprostitutionen. […]

Vidare skulle finnas ambulerande bordeller, som försörjde kroppssjukhus, sinnessjukhus, sinnesslöanstalter, förlamade hemmaliggande åldringar och sjuklingar samt människor som är alltför skygga för att själva uppsöka dylika inrättningar. Dessa individer skulle vara tacksamma för de allra enklaste åtgärder, såsom masturbation eller en avklädningsscen. Personalen skulle kallas erotiska samariter och åtnjuta stor aktning.

Det blev aldrig riktigt som Ullerstam ville – även om sjuttiotalets stora sexualbrottsutredning under justitieministern/torsken Lennart Geijer (S) föreslog åtgärder som var helt i hans linje. Den klubbades dock aldrig igenom. Veterligt är det bara Alexander Bard som sörjer.

Ullerstam lär senare i livet ha tagit tillbaka det mesta av det som han la fram i De erotiska minoriteterna. Och även om det hela framstår som något naivt – vilket bara understryks av den välformulerade svenskan – så kan man väl inte heller ta ifrån Ullerstam hans goda avsikter. Problemet var väl att han i sin närgranskning av samhällsförhållandena hela tiden råkade blunda med ena ögat.

De erotiska minoriteterna 8: Gerontofili.

Av Kalle Lind

den 2012-08-27

i blogg

Lars Ullerstam heter alltså en man som för snart femtio år sen skrev en synnerligen liberal och välmenande skrift i ämnet sexuella avvikelser. Det är fascinerande läsning för moderna ögon eftersom debatten sen dess har gått både framåt och bakåt och runt i en ring.

I en och samma mening kan Ullerstam framstå som genomskådande och naiv, vidsynt och inskränkt. Varje gång han kritiserar den kristna sexualmoralen håller jag med, varje gång han föreslår en åtgärd kliar jag mig förbryllat i bakhuvudet .

Mellan styckena om tidelag och sexuell kollektivism (”är man road av gruppsexualitet, så är det svårt att få odla denna böjelse i en välfärdsdemokrati”) tar Ullerstam upp gerontofili, kärlek till åldringar:

Detta särintresse, som kan vara heterosexuellt eller homosexuellt betonat, tycks vara särskilt vanligt bland pubertetsynglingar och brukar försvinna med åren. Naturligtvis sammanhänger det med att könsdriften i dessa år är så stark att vilket sexualobjekt som helst kan duga – det är samma åldersgrupp som praktiserar tidelag. […]

Många personer i min umgängeskrets anser att det är snaskigt att gamla människor har könsumgänge, och att man bör avhålla sig från sådant när man kommit upp i ålder. Har den människovårdande inställningen inte kommit längre bland de unga i dagens Sverige, då ter sig framtiden mörk. De gamla grekerna ansåg inte att det var osmakligt med könsumgänge mellan olika generationer, t.ex. ynglingar och gubbar. […]

Men våra jurister tycker att sådant är så vidrigt att de t.o.m. särlagsstiftar mot detta beteende.

Det sista gissar jag syftar på den lagstiftande gränsen för sexualdebut, som redan 1964 var femton år (dock arton för homosexuella!).

I morgon: troligen den sista delen om denna sen decennier tillbaka inaktuella bok. Då handlar det om sexuallagsstiftningen.

De erotiska minoriteterna 7: Nekrofili.

Av Kalle Lind

den 2012-08-24

i blogg

Ett inte ovanligt önskemål på bordellerna är att beställa en kvinna som är sminkad och utklädd till lik, liggande på en bädd som är flankerad av ljus och blommor. ”Liket” skall sedan under akten förhålla sig viljelöst och apatiskt och får inte röra sig det minsta.

Det är inte alltid alldeles lätt att se vad debattören Lars Ullerstam vill åstadkomma i sin debattskrift De erotiska minoriteterna. Eller rättare sagt: det är alldeles uppenbart att han vill skapa förståelse för de sexuellt avvikande och peka på att de har samma rätt till sitt driftsliv som andra. Men hur han vill att vissa saker ska ordnas rent praktiskt tycker jag ibland att han duckar från att svara på.

Nekrofili till exempel. Ullerstam vill ta bort dårstämpeln från nekrofilerna. Eller åtminstone nyansera bilden: Ullerstams tes är att nekrofili inte behöver vara sjuklig utan bara kan vara en erotisk fixering i mängden. Han har visserligen inga exempel på att människor utan psykiska sjukdomar någonsin har legat med ett lik, men hans tes är att det mycket väl kan vara hur vanligt som helst:

Att säga något om frekvensen av denna böjelse ute i populationen är givetvis vanskligt. I varje fall är det inte orimligt att det går omkring ett stort antal hedervärda personer, som fantiserar om att tillfredsställa sin sexualdrift med hjälp av döda kroppar. Att folk hemlighåller sådana böjelser vid intervjuer av modell Kinsey behöver väl inte särskilt påpekas.

Alltså: det kan vara så att det finns mentalt fullkomligt ostörda nekrofiler, men Ullerstam vet inte, och det gör ingen annan heller. Finns det då nån större poäng att diskutera det hela vidare? Tydligen.

För Ullerstam är det viktigt att tvätta bort abnormitetsstigmat från de eventuellt förekommande helt normala nekrofilerna:

Det är väl troligt att en individ som märker nekrofila böjelser hos sig själv kan ansättas av svåra skuldkänslor för sina böjelsers skull. För att få besked går han sannolikt till den psykiatriska facklitteraturen, ty han vågar inte tala med sin läkare om sin drift. Han får då reda på att han är en ”fara för samhället”, att han är en ”ohyra” och att han bör ”spärras in på dårhus”. Så skriver i varje fall den danske psykologen Poul Thorsen år 1953 (!) i sin bok ”Sexuallivets variationer”. Ingen människa blir hjälpt från sin ångest med sådana invektiv och hotelser.

Okej … Så uppdraget är alltså att ta bort ångesten från nekrofilerna? Gärna för mig, jag kan absolut köpa att det är påfrestande att gå runt och vara nekrofil i ett samhälle som tycker att sexuell fixering vid döden är motbjudande. För Ullerstam är dock boten att vi tar bort själva tabut – slutar bara vi andra att tycka att det är fel att förgripa sig på döda människor så slipper nekrofilerna att känna sig knäppa i huvudet.

Och visst, jag kan försöka vara så vidsynt att jag säger ”var och en blir salig på sin fason” – men hur gör vi i praktiken? Det undviker faktiskt Ullerstam att svara på. Han skriver aldrig uttryckligen att nekrofiler bör få tillgång till våra bårhus. Han avslutar bara sitt korta resonemang om nekrofili med ett kargt konstaterande:

Nekrofilen straffas för brott mot griftefrid om han försöker tillfredsställa sin drift. Bestämmelsen återfinns i den nya brottsbalken.

Jag gissar att Ullerstam tyckte att detta var fel. Jag gissar att ganska många, t.ex. de dödas anhöriga, tyckte att det var rätt.

De erotiska minoriteterna 6: Tidelag.

Av Kalle Lind

den 2012-08-23

i blogg

Könsumgänge med djur, tidelag (zoofili, bestialitet, sodomi) är ett vanligt beteende hos människan och inte bara något som cirkulerar i anekdotfloran kring romerska kejsare och andra historiska personligheter. […]

I USA har [pionjären inom forskningen kring sexualvanor Alfred] Kinsey visat att tidelag är ett vanligt övergångsbeteende bland ynglingar på landet, och 17% av den manliga lantbefolkningen har någon gång upplevt orgasm tillsammans med ett djur. […]

De djur som mest kommer i fråga är kalvar, får, hundar, katter, gäss och hönor. Den vanligaste formen är samlag, därnäst i frekvens kommer att djuret slickar ynglingens penis och analöppning. […]

Att åse tidelag är ett utbrett intresse bland skoptofiler och i vissa storstäder (Kairo) tillhandahåller bordellerna uppvisningar i samlag mellan kvinnor och mulåsnor. […]

Att olika arter kopulerar med varandra är vanligt i djurriket, framför allt kanske hos de högre däggdjuren. Varför skulle då detta beteende anses vara en avart, då det förekommer hos homo sapiens? […]

Den enda radikala boten är uppenbarligen att omge tidelaget med samma principiellt positiva förutsättningar som samlaget mellan man och kvinna.

Säga vad man vill om läkaren och debattören Lars Ullerstam, men han måste onekligen ha varit djärv när han gav sig in i debatten 1964.

De erotiska minoriteterna 5: Saliromani.

Av Kalle Lind

den 2012-08-22

i blogg

Många människor ställer det kravet på könsumgänge att det skall vara någorlunda tilltalande ur estetisk synpunkt. I varje fall får det inte vara alltför osnyggt. Även i kommentarerna till vår sexuallagstiftning och i pläderingarna vid domstolarna framskymtar dylika tankegångar. Detta är ett slag i ansiktet på de individer, för vilka just det oestetiska eller groteska har blivit den fetisch, kring vilken deras sexualdrift kretsar.

Den sant liberale läkaren och debattören Lars Ullerstam ropar till oss från 1964. I en tid när alla andra minoriteter samlade sig och fann sina talare – Timothy Leary (drogromantikerna), Martin Luther King (de snälla svarta), Bobby Seale (de militanta svarta), Bob Dylan (medelklassen) – skulle också ”de erotiska minoriteterna” ha sin självutnämnde talesperson.

Ullerstam listar noggrant olika former av saliromani, lusten till äckel: de som ”kräver att kvinnan skall ha solkiga underkläder på sig under könsakten” (de sexuellt avvikande är alltid män, mestadeles heterosexuella, hos Ullerstam), ”män som tillfredsställer sig sexuellt genom att smutsa ner klänningar”, män som får orgasm av ”anblicken av sorgkanter på kvinnonaglar”, män som ”njuter mest av samlaget under mens, då det ’slaskar’”.

Man förstår att John Waters – sleazeregissören, libertarianen och queergentlemannen – uttalat sig positivt om den svenska bok som gett honom så mycket kunskap.

Som vanligt hos Ullerstam är sympatin med avvikarna hundraprocentig:

En del onanister specialiserar sig på att söka upp ”fula ord” i skönlitterära verk. Vilhelm Moberg har en gång i tiden förtrytsamt kallat dem ”ordsnokar”, men jag kan inte finna annat än att de utnyttjar en legitim metod att skaffa sig sexuell njutning. En författare borde vara tacksam över att kunna bereda medmänniskor denna glädje. […]

En mera utrerad form av saliromani tillgodoses av de kvinnliga gyttjebrottningarna. Tyvärr måste svenskarna kosta på sig dyrbara resor till Hamburg för att få uppleva denna salighet. […]

Våra gamla tivolinummer, skäggiga damen, damen utan underkropp och jättedamen, som hade en speciell adress till den saliromana voyeurismen, har dessvärre offrats på den mondäna prydhetens altare.

Sen skriver Ullerstam plötsligt nåt som gör att den moderne, lojt liberale och försiktigt frigjorde läsaren hajar till. På något vis drar han in homosexualitet i resonemanget, och homosexualitet är den sexuella variation som Ullerstam irriterar sig mest på. Inte för att han har några synpunkter på samkönade relationer, utan för att han tycker att de homosexuella redan har så många lobbygrupper (1964! Då hade homosexualitet varit avkriminaliserad i tjugo år och klassades fortfarande som psykisk sjukdom).

Och jag tror att man ska ha med sig den, i sammanhanget oväntade, åsikten från Ullerstams sida när man tar del av hans resonemang om analstimuli:

Hos vissa individer är trakten kring anus den känsligaste erogena zonen. Detta är enligt min erfarenhet inte så vanligt. En viktig medicinsk undersökning är att sticka in ett finger i ändtarmen. Jag har väl utfört minst ett hundratal sådana undersökningar, men jag kan inte i ett enda fall påminna mig om att jag har sett någon mera påtaglig sexuell reaktion.

Nu är det troligt att omständigheterna kring ett läkarbesök är sådana, att sexuella retningar starkt inhiberas. [Säger du det, Lars?] Därför kan man naturligtvis inte dra några säkra slutsatser om sådana observationer. För lustupplevelsen hos den passive homosexuelle vid analcoitus spelar nog ändå det psykiska momentet, upplevelsen att vara ”penetrerad”, en större roll än det taktila.

Ja, och sen resonerar Ullerstam lite om en kvinnlig vampyr som han hört talas om, som fick utlopp för sin drift att äta människokött ”genom att utföra anilingus (slicka anus) på gubbar”. Det låter lite på honom som att det bara är att ragga upp några kvinnliga vampyrer och så är problemet med alla gubbar som vill bli stjärtslickade löst.

Sen avslutar Ullerstam med ett resonemang som om inte annat får betraktas som intressant (om ”intressant” också kan betyda ”förvirrat”):

Jag skulle vilja råda många impotenta och frigida människor att ta reda på vilken sexualhandling de finner mest motbjudande och sedan som ett experiment försöka åstadkomma denna. Det kan nämligen tänkas, i varje fall tror djuppsykologerna så, att en intensivt avvisande attityd gentemot en handling ingenting annat är än ett försvar mot alltför starka omedvetna böjelser för denna handling. […]

Vi människor bär många slumrande möjligheter inom oss och det är ofta tillfälligheter, som gör att de manifesteras. Varför inte ta saken i egna händer? För dem som vill ha hjälp att på detta sätt konvertera vill jag rekommendera de stora sexuella genierna till läsning – Chorier, de Sade, de la Bretonne, Gide, Genet, Miller och Annakarin Svedberg.

De erotiska minoriteterna 4: Pedofili.

Av Kalle Lind

den 2012-08-21

i blogg

Man känner knappast till någon annan kultur där barnsexualiteten varit lika strängt tabubelagd som hos oss. Hos många folk invigs barnen från första stund i sexuella hemligheter, och man uppmuntrar dessa erotiska lekar. Från Samoaöarna berättar Margaret Mead att mammorna brukade onanera sina pojkar för att deras könsorgan skulle få det rätta formatet. De gamla grekerna ansåg t.o.m. att det var en äldre mans sociala plikt att etablera erotiska kontakter med gossar.

Ja, det är läkare Lars Ullerstam som anropar från 1964 igen. I kapitlet ”Pedofili” i boken De erotiska minoriteterna tar han sig an Det Fulaste Som Finns, och som så ofta har han rätt i sak (det är säkert så att mammor på Samoa dragit sina söner i struten) men fel i argumentationen (det innebär ju inte att det är en bra idé).

Det ska sägas att Ullerstam knappast uppmuntrar pedofili:

Nu får detta inte tolkas så, att jag hävdar att vuxna män utan vidare skall tillåtas att fingra på barns könsorgan. Mitt ärende är att plädera för rimligare proportioner i vår inställning till detta problem.

En inställning som man kanske ändå kan hysa viss respekt för – även pedofilen är en människa und so weiter. Men så börjar då Ullerstam nyansera den gängse bilden av den fula gubben:

Många pedofiler är ytterst saktmodiga och fridsamma människor, som är oförmögna att ens göra en fluga för när. Det uppstår ofta ett innerligt förhållande med upprepade sexuella kontakter. Barnet får slickepinnar och en kroppslig ömhet som det gått miste om hemma.

Det resonemanget tror jag inte ens man kan hitta på Flashback idag.

Ullerstam medger dock utan större invändningar att ”pedofilklientelet innehåller rätt många våldsmän, av vilka en del är mycket svårartade.” Han kan till och med köpa idén att man spärrar in alla pedofiler: ”Det är omöjligt att veta vilka pedofiler som är potentiellt farliga. Därför finns det ingen annan möjlighet än att skära alla över en kam, även om det kan förefalla onödigt grymt ibland.”

Men! Ullerstam vill ändå inte riktigt släppa resonemanget där. Han vill så innerligt gärna nyansera också den bilden:

Jag vill dock peka på en särskild kategori av ’fula gubbar’, de pedofila åldringarna. Om dessa vet man att de praktiskt taget aldrig gör sig skyldiga till våldshandlingar, de uppträder nästan alltid mycket försynt och beskedligt mot barnet. Skulle det inte med lite god vilja gå att humanisera behandlingen av dessa moraliskt vanligen hedervärda personer, så att de slapp sluta sina liv i tragik?

För nånstans vill Ullerstam tillerkänna också pedofiler inte bara ett människovärde, utan också en rätt till sin sexualitet. Han konstaterar dystert – men ändå så gränslöst utopiskt:

Det är ledsamt att man inte kan tillhandahålla sexualobjekt åt pedofilerna, men jag vet inte hur detta skulle gå till rent praktiskt. […] De ’fula gubbarnas’ sexualnöd är ett problem att lösa för morgondagens människosinnade samhälle.

De erotiska minoriteterna 3: Exhibitionism.

Av Kalle Lind

den 2012-08-16

i blogg

Jag vill vädja till mina läsare: då ni nästa gång får se en blottare i aktion, betrakta honom då som en medmänniska och inte som en spetälsk! Försök att uppfatta det rörande och patetiska i hans beteende! Framför allt, anmäl honom inte för polisen, sådant kan bara göra skada! Vi bör unna våra medmänniskor den hälsosamma magin i den exhibitionistiska riten.

Lars Ullerstam, mannen bakom den extremt liberala skriften De erotiska minoriteterna (1964), har ett särskilt intresse för blottare (exhibitionister) och tittare (skoptofiler). Han hyser en from förhoppning om att ”inrätta klubbar, där blottarna finge exponera sig”:

Jag har framlagt detta förslag för rättspsykiatrisk expertis, men man ställde sig helt avvisande. Ty, har man sagt, vad som gör blottandet attraktivt är att det är förbjudet, och att det överraskar åskådaren. […]

Kanske kunde ändå sådana klubbar bli till hjälp för somliga exhibitionister. Man kunde med olika anordningar göra situationen så autentisk som möjligt, och åskådarna skulle instrueras att reagera på det sättet, som exhibitionisten önskar, t.ex. med hånfulla tillmälen, avsky, skräck, förakt, överraskning, munterhet, upphetsning etc. Eller man kunde uppföra psykodramer, där gärningsmannen grips av en fingerad polis.

Blottare och tittare för osökt Ullerstam över på två av sina (kanske något överraskande) favoritirritationsobjekt – nudister och RFSU. Nudister/naturister betraktar han som ”en bisarr form av neo-puritanismen”:

Om blottaren inte p.g.a. sin erektion blir utkastad av dessa inverterade puritaner, skulle bagatelliseringen av blottandet, för exhibitionisten det högsta livsvärdet, ha en nedslående verkan. Dessutom skulle han anse det meningslöst att exponera sig inför ett avklätt auditorium.

RFSU – som man ju uppfattar som en oerhört progressiv inrättning på sin tid, bildad genom Elise ”Ottar” Ottesen-Jensens, faktiskt, heroiska kamp för preventivmedel och sexualupplysning – tycker Ullerstam är en bigott organisation, hjälplöst klamrande sig fast vid idén om en ren och heterosexuell kärlek. De handböcker som finns menar han hänger upp sig på ”hur man skall variera kropparnas lägen vid coitus för att få en så effektiv retning av könsorganen som möjligt”:

Men om någon vill veta hur man skall variera tekniken vid t.ex. troilism (tre personer inblandade i könsakten) eller tidelag, då skulle jag bestämt vilja avråda denne från att besöka RFSU. De enda som står till tjänst med sådana upplysningar är franska 1700-talsförfattare.

Inte utan syrlighet sammanfattar Ullerstam sina egna toleranta uppfattningar och RFSU:s pryda:

En rimlig lösning vore, tycker man, att sammanföra exhibitionister med skoptofiler. Många anser förmodligen detta vara en hädisk tanke, och den som försökte genomföra denna förträffliga idé skulle nog snabbt skiljas från människovårdande uppgifter, om han inte rentav blev fängslad för koppleri. Det är nog säkrast att göra som RFSU, råda exhibitionisterna att tänka på sin utbildning och att skaffa sig hobbies.

De erotiska minoriteterna 2: Incest.

Av Kalle Lind

den 2012-08-15

i blogg

Läkaren Lars Ullerstams klassiska – och ökända – debattbok De erotiska minoriteterna (1964) utmärker sig än idag för sina extrema ståndpunkter och gränslösa, för att inte säga naiva, öppenhet. I kapitlet ”Incest” petar han glatt och obekymrat på ett av västvärldens – och förmodligen de flesta andra världars – största tabun:

Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner. Dessa lekar har alla möjliga smeknamn (”tunnelleken”), och jag kan inte förstå annat än att detta är ett sunt och lyckligt förhållande. Tyvärr är jag tvungen att tala om att de föräldrar, som visar barnen denna omsorg, enligt svensk lag gör sig skyldiga till brott, som i svårighetsgrad är jämförliga med dråp och grov misshandel.

Exakt hur tunnelleken – som Ullerstam bara sveper förbi som vore den allom välbekant – går till vågar jag bara gissa. Vid närmare eftertanke vågar jag knappt det. Jag är inte helt säker på att ens det är lagligt.

Ullerstam propagerar lite halvkvädet för ett upphävande av incestförbudet. Den medicinska invändningen – ”att incest skulle medföra en försämring av arvsmassan med degeneration, sjuklighet, idioti och sterilitet som följd” – avvisar han med hänvisning till att det i så fall skulle ”vara mer befogat att kriminalisera könsumgänge med en diabetiker”.

Därefter hänvisar han till en incestundersökning från 1943, där en Inghe Kinberg undersökt hundra fall av kriminell incest mellan 1929 och 1937: ”Inte fullt två tredjedelar utgjordes av fäder, som haft könsumgänge med sina döttrar, resten utgjordes till största delen av manliga systerincestare”.

Av de hundra undersökta fallen tillhörde ”samtliga incestare […] socialt och kulturellt sett ett bottenskikt”:

Medelintelligensen var låg, men dotterincestaren låg signifikant högre än systerincestaren; i gengäld var han också mera neurotisk och disharmonisk och utvecklade sig ofta till en familjetyrann. Intressant är att en femtedel av dotterincestarna och de flesta av systerincestarna var okunniga om att blodskam var brottsligt.

Och visst låter det sen som att Ullerstam – som alltså är liberal på de flesta sätt men vars perspektiv ofrånkomligen är mannens – har all förståelse för vad vi väl ändå måste kalla övergrepp:

Vid brottsdebuten befann sig flertalet av i varje fall dotterincestarna i sexuell nöd, i allmänhet som en följd av att deras fruar helt eller delvis vägrade samlag. Att lösa detta problem på vanligt sätt, dvs. genom otrohet i äktenskapet, tycks ha ställt sig särskilt svårt för detta klientel, delvis till följd av den sociala isoleringen, delvis därför att de ofta var belastade med fysiska och psykiska lyten.

Jag kan läsa det här med illvilliga ögon, men visst ser det ut som om Ullerstam inte ser nåt problem i att döttrar får betala priset för deras fäders byxklåda? Måste döttrar skylla sig själva när deras mödrar hamnar i övergångsåldern?

Han fortsätter sen att understryka att Kinbergs undersökning inte lämnar några klara besked om huruvida fädernas petande på sina döttrar ”destruerar familjerelationer”:

I vissa fall tycks incesten ha medfört att situationen ytterligare förvärrats, i andra fall har den inneburit en lättnad för den sexuellt utsläpade modern. Kinberg beskriver rent älskliga idyller där modern serverar kaffe på sängen, medan fadern och dottern ägnar sig åt masturbation.

Slutsats: incestlagarna är morallagar. Ett upphävande av incestförbudet kommer inte att medföra fler fall av incest, och ”samtliga de fall av incest som samhället kan ha något intresse av att bekämpa kan åtalas som frihetskränkande otukt”.

Imorgon: Ullerstams irritation över RFSU. Det blir roligt.