Om Kalle Lind och andra gubbar

De erotiska minoriteterna 9: Sexuella reformer.

Sexualdebattören Lars Ullerstam beklagar sig inte bara över samhällets totala oförståelse för tittares, nekrofilers och incestares utsatthet – han har också förslag på åtgärder. Aldrig är väl sextiotalet så synligt som i kapitlet ”Sexuella reformer”, det sextiotal som präglades av framtidstro, optimism, ideologi och utopi. I Ullerstams värld är allting möjligt. Det är bara att göra det. Nu. Med samhällets hjälp.

Bland punkterna i Ullerstams åtgärdsprogram hittar vi följande

1) Satsa på uppfostran och upplysning för att på lång sikt motverka uppkomsten av bigotteri och obscurantism! Föräldrarna bör läras att uppmuntra barnens sexuella nyfikenhet, att glädjas åt deras sexuella aktivitet och att aldrig visa någon avsmak eller förlägenhet, då det sexuella kommer på tal.

3) Inrätta byråer som förmedlar sexuella kontakter! Staten får gärna ha översynen över dessa inrättningar, men verksamheten bör ledas av skolad personal, läkare, psykologer etc. Målet för verksamheten bör vara att sammanföra personer med samstämmiga driftsprofiler. [..] För att en sådan verksamhet skall kunna äga rum måste man först stryka koppleriparagrafen i lagen.

4) Tidningarna bör införa särskilda annonsspalter för ”perversioner”. F.n. finns det möjligheter för homofiler, sadister och masochister att tillkännage sina önskemål i homosexuella tidskrifter. Men den som hyser mer invecklade särintressen har ingen utsikt att formulera en annons, som skulle godkännas.

5) Starta klubbar där exhibitionister får blotta sig inför en utvald publik!

6) Remittera impotenta och frigida människor till kompetenta läkare för att locka fram latenta ”perversioner”.

7) Förbättra samhällets pornografiska service! Skoptofilerna skall inte behöva sitta och plågas i timmar med [Ingmar Bergmans] ”Tystnaden” och andra ledsamheter för att få en skymt av en samlagsscen. […] Filmerna bör visa onani, samlag, lesbiska akter, tidelag, kollektiv sexualitet etc., så att olika smakriktningar tillgodoses. Det vore bra om man kunde ordna så att det i vissa av dessa lokaler fanns möjlighet att masturbera i salongen.

9) Inrätta bordeller! […] Många unga människor av bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta människovårdande yrke. Genom en rationell hantering skulle priset på sexuell konsumtion väsentligt kunna nedbringas. För pojkar i puberteten och medellösa kunde gälla reducerade priser. För den ogifte skulle bordellen innebära en stor tidsvinst, åtminstone vid mer svårartade fall av sexualdrift, och hustrur kunde få lindring genom att skicka männen till dessa glädjehus, och de skulle inte behöva oroa sig för komplikationer. Erotiskt upphetsande partyn och danstillställningar är en umgängesform som vi odlar i vår civilisation; efter dylika förspel vore ett besök på en bordell en naturlig hygienisk åtgärd.

Efter vad jag förstår råder det stor efterfrågan på sadistiska ynglingar bland homofilerna. Eftersom den homosexuelle ofta eftersträvar att försättas i ett hjälplöst skick, t.ex. genom att låta sig bindas, är det uppenbart att risken för rån blir betydande om han tvingas anlita gatuprostitutionen. […]

Vidare skulle finnas ambulerande bordeller, som försörjde kroppssjukhus, sinnessjukhus, sinnesslöanstalter, förlamade hemmaliggande åldringar och sjuklingar samt människor som är alltför skygga för att själva uppsöka dylika inrättningar. Dessa individer skulle vara tacksamma för de allra enklaste åtgärder, såsom masturbation eller en avklädningsscen. Personalen skulle kallas erotiska samariter och åtnjuta stor aktning.

Det blev aldrig riktigt som Ullerstam ville – även om sjuttiotalets stora sexualbrottsutredning under justitieministern/torsken Lennart Geijer (S) föreslog åtgärder som var helt i hans linje. Den klubbades dock aldrig igenom. Veterligt är det bara Alexander Bard som sörjer.

Ullerstam lär senare i livet ha tagit tillbaka det mesta av det som han la fram i De erotiska minoriteterna. Och även om det hela framstår som något naivt – vilket bara understryks av den välformulerade svenskan – så kan man väl inte heller ta ifrån Ullerstam hans goda avsikter. Problemet var väl att han i sin närgranskning av samhällsförhållandena hela tiden råkade blunda med ena ögat.

Föregående

De erotiska minoriteterna 8: Gerontofili.

Nästa

Agraffer?

3 kommentarer

  1. Urban

    Fanns det inte en ”sexsamarit” i filmen Tabu?
    Samband eller bara en vanlig blandning av snuskig fantasi och samhällsplanering i ett samhälle där hemtjänstbiträdet kallades för ”hemsamarit” och allt skulle frigöras?

    U.J.

  2. Spiring

    När det gäller flera av hans åtgärdspunkter känns det som att han faktiskt blivit bönhörd, även om det kanske är ”marknaden” snarare än ”samhället” som varit drivande. Punkt 3 och 7, till exempel. Och det här med bordeller finns det ju folk som propagerar för även nu.

  3. Kalle Lind

    Urban: jo, jag vill minnas att Kjelle Bergquist i sin kanske mest oväntade roll organiserar ett gäng sexsamariter i ”Tabu”. Vilgot Sjöman hade med all säkerhet läst Ullerstam noggrant. Inte för att jag har några belägg, men för att 491 och Jag är nyfiken-filmerna är samma tidsandas barn.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: