Om Kalle Lind och andra gubbar

Agraffer?

För några veckor sen fick jag för mig att verkligen gå till botten med vad som hände i Kejneaffären. Trots att de första händelserna som leder fram till rättsrötan utspelar sig redan 1936, när en anlagd brand på Krukmakargatan tar livet av ”statsrådet Quensels unga skyddsling”, så har ännu inte allt i denna skandal kommit upp till ytan.

Jag lade sålunda Kennedy, Palme, Estonia, 9/11 och Quick åt sidan för att ta tag i den röra som inkluderar predikanter, ”en homosexuell liga”, förgiftade apelsiner, planterade mordvapen, Vilhelm Moberg och Metamorfosgruppen.

Det gick i stöpet redan efter några timmar.

Kejneaffären är så invecklad att jag inte ens riktigt fattar vad det var som påstods ha hänt. Pastor Karl-Erik Kejne (namnet var taget) påstod sig vara förföljd av en homosexuell liga – redan där tappar han nästan mig – som bland annat inkluderade statsrådet Nils Quensel, men också polischefer, Kejnes predikantkollegor, Stockholms biskop och fångvårdsdirektörer. Vilhelm Moberg blev omedelbart övertygad om att Kejne hade rätt.

Sen kontrar plötsligt stadsfiskal Otto Meijer med att Kejne själv var ”homofil” och i sin bostad ”övat homosexuell otukt” med en sjöman. Denne sjöman påstod sig ha glömt en monogrammerad kniv hemma hos Kejne, och raskt la sig några stadsfiskaler i bakhåll för att ta Kejne på bar gärning när sjömannen skulle återfå kniven. Det hittades dock ingen kniv. Tilltaget fick knappast Kejnes – eller Mobergs – paranoia att lägga sig.

Och Kejne fick också regeringen att tillsätta en utredning, Kejnekommissionen, som skulle gå till botten med det påstådda homosexuella nätverket på Östermalm. Kommissionen lämnar sitt betänkande 28 juni 1951. Dessa 323 trycksidor är grundkursen i Kejneaffären. Man bör sen fortsätta med Kejnes egna skrift Om dessa tiga … och gå vidare med hans lierade, professor Björn Collinders Rättsskandalen – PM till Sveriges folk. Och sen skrev Vilhelm Moberg minst två böcker i ärendet. Och då har vi bara dragit igenom det material som är på Kejnes sida.

Ytterst handlar väl hela affären om bögnoja. Homosexualiteten avkriminaliserades 1944 men levde alltjämt sitt liv i skuggorna. Unga manliga prostituerade – såna som Jan Myrdal fortfarande kallar ”stjärtgossar” – kom i kontakt med samhällspotentater som trängtade efter kärlek men var livrädda att avslöjas och skandaliseras. De utgjorde på så vis utmärkta offer för utpressning och mörkläggning. Deras motståndare fick gärna för sig att det var själva kärleken till män som gjorde dessa män moraliskt förkastliga.

Tillsammans med den parallella Haijbyaffären – där den mångbottnade figuren Kurt Haijby påstod sig ha en relation med Gustaf V, vilket gjorde att han först fick mutpengar och sen sattes på dårhus – legitimerade Kejneaffären homofobi och sköt fram homokampen ytterligare några decennier.

Hursomhelst: jag orkade alltså inte tränga så djupt in i skandalen som jag hade önskat. Jag strandade vid Birgitta Stenbergs roman Apelsinmannen (1983), ett välskrivet men udda dokument. Å ena sidan en roman – Stenberg redogör för samtal mellan Moberg och Herbert Tingsten som hon rimligen inte avlyssnat – å andra sidan dokumentär så till vida att de flesta figurerna bär autentiska namn.

Stenberg själv hängde på femtiotalet i kretsen kring Metamorfosgruppen, ett löst sammansatt kollektiv av poeter, narkomaner och marginalexistenser med den självförbrännande poeten Paul Andersson i centrum. Hennes liv kom under en tid att snudda vid de människor som Kejne anklagade för det ena och det andra. Det är oavbrutet fascinerande läsning, men jag får ofta läsa samma sida två gånger för att förstå alla implicita antydningar.

Följande stycke – som inte har direkt med Kejne att göra – fick jag rentav läsa fyra gånger. Och ändå begrep jag inte alls vad det är som händer. Paul Andersson, som har klart manipulativa drag, har dragit med sig Birgitta Stenberg hem. Han vet att hon är motvilligt förälskad i honom men tvingar henne ändå att sitta på en stol och titta på när han ligger med en Solveig. Solveig för in Pauls lem i sig och Paul pressar sig in. Då sker följande:

I nästa ögonblick stod jag handfallen på golvet med armarna utsträckta mot dem. Paul hade gett ifrån sig ett vrål, ett långt ihållande tjut av smärta. Han satt på hälarna och såg skräckslagen ut. Solveig tittade först förvirrat på honom, sedan skrattade hon till med bet sig i läppen.

– Visst fan, agrafferna …

Paul tittade på blodet i sin handflata.

– Du är ju inte riktigt klok.

– Jag är hemskt ledsen, Palle. Det var ju för djävligt det här …

– Skyll på agrafferna. Jag tror du skrek ändå, sa jag.

Innan vi gick därifrån fick de mig att lova att inget säga men vi hade inte varit nere på Ettan i mer än ett par minuter förrän Palle drog historien så att varenda en utom Solveig vrålade av skratt.

Jag riktar mig nu alltså direkt till er läsare med två frågor:

1) Vad fan är det som sker? Vad är agraffer och varför får de Paul Anderssons handflator att blöda? Jag anar att svaret kommer att göra mig illa till mods, men min nyfikenhet är ändå större.

2) Vem hade egentligen rätt i Kejneaffären? Svara med tjugofem ord eller mindre.

Föregående

De erotiska minoriteterna 9: Sexuella reformer.

Nästa

Litteraturåret 2011 – en kort sammanfattning.

14 kommentarer

  1. tehataren

    Kan hon ha varit opererad och ihopsatt med annat än vanliga suturer?
    Kan hon ha knäppt ihop kläder med något man kan göra sig illa på?

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Agraff

    Affären har jag inte den vagaste susning om. Under 25 ord.

  2. tehataren

    Sorry, Andreas.
    Missade att du hunnit före…

  3. Anders Lotsson

    Björn Collinder – var han läkare? Var det inte professorn i finsk-ugriska språk?

  4. Spiring

    Anders Sundelin har skrivit en intressant artikel om Kejneaffären, finns återtryckt i boken ”Främlingen i Falun”. Lite annan vinkel på den än att det bara rörde sig om para- och bögnoja hos Kejne och Moberg. Jag misstänker att Anders Sundelin faktiskt själv grävt lite i gamla dokument.

  5. Kalle Lind

    Spriring: nej, det var inte bara homofobi. Och inte bara paranoia. Så mycket tycker jag mig också kunna utläsa när jag bläddrar bland lite olika utsagor. Nånstans fanns det nog ett nätverk, men kanske inte i första hand homosexuellt. Snarare var det olika gubbar som av olika skäl inte ville skandaliseras och därför höll varandra om ryggen. Och nånstans i mitten fanns det nog några riktigt fula fiskar som spelade ut dem mot varandra.

    Men i och med att homosexualiteten som sådan fick så mycket fokus i medierapporteringen och samtidsdebatten framstår rotandet i skandalen som lika motbjudande som skandalen i sig. Vilket är beklämmande; man vill gärna stå på den sidan som slåss mot makten och för sanningen.

  6. Andreas

    enligt ett snabbt sök på agraffer på wikipedia så är dessa ”en metallklämma som ibland används i kirurgin i stället för sutur för att hålla ihop huden där det har blivit ett sår”….

  7. Kris Åsard

    1. Jomen den där scenen kommer jag ihåg från den gamla tv-serieversionen av Apelsinmannen med Görel Crona som Birgitta Stenberg.
    På tv säger de rent ut att prostituerade Solveig fortfarande är i sviterna från en abort som gått lite snett, och att hon ihophäftad med metallklamrar inombords.

    2. Kan det inte vara så att *alla* har rätt i Kejneaffären? Att Kejne var typ en självförnekande homosexuell som försökte få bort bögklubbarna från Stockholm främst för att själv slippa frestas? Och att några av klubbarnas stamgäster tröttnade och sa åt honom på skarpen att han borde lägga av med det där. Att de homosexuella i stan ville skydda sina relativt nyvunna friheter är ändå ganska begripligt. Och vad som är definierar ”liga” är en tolkningsfråga.

  8. Spiring

    De där rättsröteaffärerna hade väl flera bottnar. Det upprörande, som gjorde att många engagerade sig, handlade inte nödvändigtvis om homosexuellas ”nyvunna rättigheter”.

    Om någon utnyttjar sin ställning för att förse sig, med pengar, naturaförmåner eller i sänghalmen, och gör det genom att därigenom erbjuda exempelvis bostad, pengar eller karriärmöjligheter – så tycker vi förhoppningsvis idag att det är lika fel, oberoende av sexuell läggning hos den som utnyttjar. (Eller lika rätt, om man händelsevis inte ser något fel med sådant.) Vare sig det handlar om Billy Butt eller dignitärer med smak på unga män. På femtiotalet tyckte gemene man möjligtvis att det senare var mer förkastligt.

    Det som gjorde att begreppet ”rättsröta” kom till användning var dock snarare att ämbetsmän sades vränga lagen för… ja, av någon anledning. Kanske för att förhindra möjliga skandaler. Eller för att skydda kompisar. Eller nån annan anledning. Det behöver inte ha funnits ett ”nätverk” eller en ”liga” för att vissa kretsar instinktivt skulle hålla varandra om ryggen. Det som riskerade att komma ut behövde inte ens nödvändigtvis vara sant. Skandalen, ”rättsrötan”, i Haijbyaffären var inte att kungen eventuellt tafsade på män, utan att Haijby omyndigförklarades och skuffades undan utan laglig grund. Och sånt kan man ju tycka är skandalöst, även om det i något fall skulle vara en osande homofob (eller en av någon annan anledning motbjudande person) som drabbas.

  9. Spiring

    ”Nyvunna friheter” skulle det stå i citatet, inte ”nyvunna rättigheter”.

  10. Anders Widfeldt

    Kejneaffären blir inte heller jag riktigt klok på. Har läst om den den flera gånger utan att det liksom klarnat. Haijbyhistorien är också knepig, den går att tolka som ”ingen rök utan eld”, men också som att Haijby utnyttjade förhållandet att hans påståenden inte gick att motbevisa. Hur det verkligen låg till vet väl ingen nu levande person.

    Den rättsröteaffär från som däremot är enkel att förstå, och som verkligen upprör, är Unman/Lunquisthärvan, där en rådman systematiskt bedrog och skörtade upp personer i beroendeställning till honom. De som försökte få rättvisa blev skickade till sinnesjukhus. En av de som engagerade sig för de drabbade var advokaten Björn Dalström, son till Kata Dalström, och aktiv i Lindholmsnazisterna vars tidning såg affären som ett tecken på det demokratiska systemets fördärvlighet. Även Dalström lär ha blivit föremål för sinnesundersökning. Han han klarade sig, men några rättsliga framgångar hade han inte. Detta var på 30-talet och det skulle dröja till 50-talet innan rättvisan till sist hann ifatt Lundquist. Han fick några års straffarbete och kunde sedan dra sig tillbaka i sin villa, som enligt ett Flashbackinlägg låg i Stocksund. De vars liv han förstört fick ingen upprättelse.

  11. Kalle Lind

    Gott folk! Man blir ju glad över att det finns kunniga, initierade och välformulerade människor i cyberrymden. Med lite pusslande med Tehatarens, Andreas och Kris Åsards inlägg har jag nu en mycket obehaglig bild av det skildrade förloppet i huvudet. Tack för det.

    Anders Lotsson: du har förstås alldeles rätt. Det är ändrat.

  12. tehataren

    Jag har också fått en ganska tydlig bild av hur någon, som kanske för all del förtjänade det, skar sönder sitt kön.

    FY HELVETE VAD DET MÅSTE HA GJORT ONT!!!!

  13. Henrik

    Jag kommer ihåg att min stackars mor fick förklara vad som hände för en, gissningsvis, 15-åring när tv-serien visades. Jag tittade naturligtvis, det var ju vad som var på TV. Det är den enda scen jag öht minns från Apelsinmannen men den minns jag å andra sidan mycket klart!

  14. Dan Korn

    Hej Kalle!

    Roligt att du sysslat med Kejneriet. Jag har ägnat de senaste fem åren åt att utforska både det och Haijby (Kejne och Haijby bodde grannar på Östermalm och umgicks en del). Resultatet kommer till våren, en 800 sidor tjock bok. Många människor begick dumheter för att skydda sig själva i de där historierna. Men att det fanns ett nätverk av folk som höll varandra om ryggen stämmer inte. Snarare utnyttjade även makthavare alla möjligheter att smutskasta varandra. Och där tar Torsten Nothins påståenden om att han sett handlingar som skulle visa att Nils Quensel klädde av ungomar nakna och piskade dem priset. Polisen gjorde flera egendomliga manövrar, men det handlade snarare om ren klantighet än ett genomfört mörkläggande.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: