Om Kalle Lind och andra gubbar

Dean, Klas och jag.

Två vitt skilda saker korsar sej oförhappandes i mina tankegångar: en gammal Billy Wilder-film med Dean Martin och Klas Östergrens roman Gentlemen. Jag blir först lite chockad, sen lite nyfiken och till sist besviken när jag inser att mina konklusioner snarast är en jaha…-upplevelse.

Jag tar dem ändå. Det här är min blogg och min tid.

I Kiss me, stupid spelar Dean Martin Las Vegas-sångaren Dino, inte bara vagt påminnande om utan direkt kalkerad på mediapersonan Dean Martin – a.k.a. Dino. Massor av referenser till den autentiske Dean Martin kastas ut: han ska göra film med Frank Sinatra, Sammy Davis Jr och Joey Bishop, han har sjungit in ”That´s amore” och hans skivomslag är identiska med den riktige Dean Martins.

Vad som gör detta intressant är att filmen a) är gjord så tidigt som 1964, och b) framställer Dean Martin som jävligt osympatisk. Han vill ogenerat ligga med horor och, i brist på dylika, med en annan mans fru. Han är arrogant mot en stackars landsortskompositör som vill visa sina melodier och han behandlar honom som en husa när denne erbjuder honom att sova i hans hem.

I en film från idag är detta inte särskilt uppseendeväckande. Cameos är praxis i filmer som Robert Altmans The Player, Elmore Leonard-filmatiseringarna Get shorty och Be cool, Seinfeld, Entourage, Curb your enthusiasm, Extras – och kanske allra mest i Hej rymden!, där Rico Rönnbäck från Varuhuset spelar Rico Rönnbäck från Varuhuset.

Men för mej har det länge framstått som ett s.k. postmodernt fenomen, ett slags lek med fiktion och verklighet som uppstod nånstans där åttital mötte nittital och som eskalerat sen dess.

Det slår mej när jag nu sitter med en bunte Billy Wilder-dvd:er som jag inte sett förut, att han måste ha varit en pionjär på området. Billy Wilder – inom tankestreck en av de mest innovativa regissörer världen haft, lika flyhänt exakt när han gjorde film noir (Kvinna utan samvete, Sunset boulevard) som screwballkomedi (I hetaste laget, Ungkarlslyan) – började redan på femtitalet balansera på den svärdstunna eggen mellan vår verklighet och den skapade.

Tydligast framstår det så tidigt som i Sunset boulevard (1950). Gloria Swanson – gammal stumfilmslegend – spelar gammal stumfilmslegend. Erich von Stroheim – gammal stumfilmsregissör – spelar hennes betjänt – som också är gammal stumfilmsregissör. Cecil B De Mille – gammal stumfilmsregissör – spelar Cecil B De Mille – gammal stumfilmsregissör.

Dikt och verklighet går in och ut ur varandra, korsrefererar och blinkar ironiskt till varann. Ett grepp som kändes nyskapande och gjorde en sprallig när Curb your enthusiasm drabbade en för några år sen.

För mej var det så fascinerande hur Larry David, skaparen av Seinfeld, spelade Larry David, skaparen av Seinfeld, och insisterade på att spela sej själv som så irriterande gnällig, självupptagen och snål. Han hade möjligheten att framställa sej själv som sympatisk. Han vägrade ta den. Och givetvis gick han till slut ut som vinnaren. Alla respekterar en ärlig man, även om vi kanske inte vill ha honom i vår trappuppgång.

I Kiss me, stupid får vi inledningsvis se den fiktive Dino i en typisk Dean Martin-show i Las Vegas, där han spränger in typiska Dean Martin-one liners i en typiskt smörig Dean Martin-låt. Strax därefter får vi se honom fly från några balettdansöser som han lovat att ligga med. Ett intryck jag inte riktigt kommer ifrån är att även den autentiske Dean Martin gärna föresatte sej att ligga med olika balettdansöser.

Och även om jag kanske har en funktion i hjärnan som säjer mej att allt är fiktion och att man ska betrakta allt kritiskt, så måste den riktige Dean Martin ha varit medveten om att the average Joe nog skulle se Dino-porträttet i filmen som ett dokument av människan Dean Martin.

Nu ska det påpekas att synen på balettdansöser som kåta nippertippor och synen på en riktig man som någon som gärna ligger med horor, är annorlunda i Malmö 2007 och Las Vegas 1964.

Men Dino är ofrånkomligen en slabbedabbe och en glidare i filmen. Med (bl.a) Billy Wilders hjälp byggde Dean Martin upp en offentlig myt om sej själv som fick gälla för sanning. Så kunde han i det privata vara en vanlig man som kanske inte drack gin oavbrutet och som kanske ibland t.o.m. låg med sin egen fru.

Men greppet att låta verkligheten strila in i det påhittade är oavlåtligt fascinerande. Det är i efterhand omöjligt att dekonstruera människan och myten Dino. Okej, jag kan kanske fastslå att den Dino jag ser på filmen är helt påhittad – men var finns då den riktige?

När man okulärbesiktigar fenomenet ser man snart att trådarna så klart går ännu längre tillbaka. Cervantes förekommer som sej själv i romanen Don Quijote från 1600-talet. Dante Alighieri spelar huvudrollen i sin egen Divina Commedia från 1300-talet. Intet nytt under solen.

Samtidigt är det ett grepp som funkar löjligt effektivt på mej. Det öppnar dörren till ytterligare ett dolt rum, gör på en gång det påhittade mer realistiskt och understryker det fiktionaliserade i det vi tror är verkligheten.

I romankonsten är greppet oöverträffat hos Klas Östergren. Gentlemen är Läsupplevelsen för en herrans massa unga män från sjuttitalet till nu, som alla har fångats av detaljrikedomen, vänskapsskildringen, konspirationerna, verklighetslagren och som efter romanen gått runt i den förvirrade tron att de alltid närt ett intresse för boxning, slipsknutar och gamla Söderorginal.

I Gentlemen spelar som bekant den unge författaren Klas Östergren huvudrollen (Gentlemen var hans fjärde roman, utgiven vid 25 års ålder). Han rör sej i ett högst igenkännbart Stockholm, diverse biografiska detaljer angående bostadsadresser är autentiska, nerslagen i svensk nutidshistoria (Hylands hörna, bebop-scenen, Gärdet-festivalen, sossarnas eftergiftspolitik) är tokigt välresearchad. Ändå är ju allt påhittat.

Men trots den vetskapen är man som läsare hela tiden på helspänn. Okej, man köper idén att allt är fiktion, men ingen rök utan eld och givetvis måste det finnas några stänk sanning bakom allt som sker och helt gripet ur luften kan ju ingenting vara.

I uppföljaren Gangsters 25 år senare fortsätter Östergren luras och förvirra. Där har verkligheten trängt ytterligare en bit in i handlingen, i och med att författaren Klas Östergren i boken har skrivit romanen Gentlemen. En bok han i sin nya bok delvis hävdar är sann, delvis osann. Men samtidigt är ju själva det hävdandet osant.

För visst stämmer det att han skrev den där boken, att hundratals läsare under åren kommenterat att han redan i fjärde meningen använder ordet ”lugubert” och att massor av människor förbryllat försökt reda ut vad som är sant och inte – saker som påstås i Gangsters.

Samtidigt påstår Klas Östergren i den senare romanen att även innehållet i den första romanen är sant – dock med den lilla detaljen att de två huvudpersonerna Leo och Henry Morgan i själva verket bara var en (Henry Morgan). I realiteten har givetvis ingen av dem funnits. Eller?

Nja, de har ju antagligen funnits som en skärva av en lirare där, ett fragment av en pajsare där. På samma sätt som alla romanfigurer, undantaget Tolkiens, funnits.

I Stephen Farran-Lees nyutkomna intervjubok Östergren om Östergren bekräftar Östergren ytterligare ett gäng biografiska detaljer angående boken: ja, han har hängt i dom där miljöerna, boxats och varit inblandad i ett projekt om att skriva en modern Röda rummet. Men ju mer man försöker rota fram en kärna av sanning, desto fler blir rökridåerna.

Exakt när kliver den autentiske Klas Östergren över tröskeln till fiktionen? Från början och samtidigt aldrig.

I intervjuerna använder Östergren begreppet ”svindlande epik”. Svindlande i dubbel bemärkelse: man får svindel och blir svindlad.

Jag kommer vidare att associera till dokumentärfilmaren Stefan Jarl, som aldrig har varit rädd för att styra den verklighet han vill visa upp. I Ett anständigt liv – min favorit bland feelbad-filmer, ett mästerverk i genren blod-spy-och-mänsklig-misär – ville han visa hur Skåning slog i sej en horsemacka på T-centralens toalett.

Eftersom de befann sej på Filmhuset och det naturligtvis var lättare att filma där, fick Skåning skjuta upp på deras toalett istället.

Poängen blir densamma: toaletter är en väldigt oglamourös miljö, fultjack är en väldigt torftig hobby, Skåning är och förblir en loser, samhället är lika skyldigt.

Det här är inga originella reflektioner. De är rentav tröttsamma. Dokusåpaboomen – som känns lika avlägsen idag som Falcon Crest – aktualiserade den och gav många frilanstyckare utrymme i spalterna. Men alla frågor dokusåporna väckte – vad är manipulerat och hur? Finns Adam Alsing på riktigt? Finns snubbar som Molle och Meral på riktigt? Har de så konstiga frisyrer och tossiga virkade muslimmössor på riktigt? – har funnits med så länge människor har berättat historier för varann.

Jag har aldrig förstått människor som vill ha fantasi. Sagan om ringen är kanske de tråkigaste böcker jag aldrig orkat läsa klart, inkluderat diverse av Statens offentliga utredningar. Tolkiens ambition att skriva nåt som inte är relaterbart är för mig fullkomligt obegriplig. Han kunde lika gärna skriva med hittepå-bokstäver på ett hittepå-språk. Tomtar, troll och vättar har väl rimligen inget att säga en modern människa?

Men det innebär heller inte att sanningen i sig är hela poängen – eller hela sanningen. För mig är filmen, litteraturen, fiktionen ett sätt att förhöja, koncentrera och förtydliga sanningen, samt ge den det underhållningsvärde den sällan har i praktiken.

Och där fyller onekligen herrar som Wilder och Östergren en funktion.

Föregående

Begåvade människor jag känner 3: Billie the vision and the dancers

Nästa

Backstabber!

4 kommentarer

  1. Oskar Forsgren

    Fantastiskt skrivet!

  2. Anonymous

    men du som skriver så bra borde väl ha lite svårt för östergren trots att han är gubbe. Dom böckerna är ju innehållslöst dravel med tramsigt språk om du frågar mig..

  3. Kalle Lind

    Anonym: nej nej nej! Östergren är en storartad stilist i min bok. Gentlemen är min största läsupplevelse i livet. Gangsters var för all del en språkligt virtuos lek utan särskilt mycket innehåll, men Gentlemen! Gentlemen!

    Tänk bort den något fadda romantiken kring male bonding så är det på så många plan en fantastisk bok. Dyngsprängd med nittonhundratalshistoria, excentritet, konspirationsteorier och ett språk som följsamt korresponderar med innehållet. Det främsta skälet att jag aldrig skrivit en roman är vetskapen om att den aldrig skulle nå till anklarna på Gentlemen.

  4. Sara

    Josef von Sternberg? Erich von Stroheim menar du väl ändå?

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: