Etikett: män som heter klas Sida 1 av 2

Lysande Stikkan!

den 2016-10-03

Min nemesis, min Lex Luthor, Green Goblin, Blofeld och Darth Vader i en och samma penna, heter Klas Gustafson. Han har snott mitt livskall och vad värre är: han har gjort det med den äran. De senaste tio åren har han spottat ur sig den ena läsvärda biografin efter den andra om Beppe och Cornelis, Monica Z och Per Oscarsson, Gösta respektive Marie-Louise Ekman. Jag ska villigt erkänna att min första tanke när Annika Perssons Lena Nyman-biografi Jag vill ju vara fri! kom, så var min första tanke: ”Ha! Den fick i alla fall inte Gustafson!”

Nu har han nedkommit med sin kanske bästa bok: Schlagerkungens krig – Abba och Hoola Bandoola på Stikkan Andersons slagfält. Den tar sin utgångspunkt i två män som vägrar stava sin son-namn med dubbel-s: Stikkan Anderson och Klas Gustafson. Personligt men angeläget tecknar Gustafson en bild av hur sextiotalets naivitet och troskyldighet går över i sjuttiotalets krav på medvetenhet.

Han gör det med utgångspunkt i skivbolagskungen, miljardären, schlagertextförfattaren och mediefiguren Stikkan Anderson. När sammanhanget kräver det tar han en utflykt i personliga minnen (Gustafson är född 1950 och kan alltså, till skillnad från mig, hävda nån sorts auktoritet när han beskriver tidsstämningar) och lyckas sammantaget komplicera och problematisera vissa påstådda sanningar om det dåtida kulturklimatet.

I den gängse historieskrivningen heter det att proggen hatade Abba. Det heter vidare att proggen bestämde över Musiksverige. I Marie Ledins intressanta och alls inte särskilt Stikkan-hyllande bok Min pappa hette Stikkan, liksom tydligen i Bengt Palmers memoarer (som förstås måste införskaffas!), liksom i texter skrivna av folk som knappt var födda när Abba vann i Brighton, så trummas samma sanning in: Abba var hatade av hela Musiksverige och älskade av hela övriga världen.

Gustafson gör som Jan Myrdal lärt oss: går till läggen. Han finner att nja, Abba fick överlag rätt sjyssta recensioner på svenska musiksidor, dvs. de som en större allmänhet läste. Och i utlandet fick de en del tummar upp för musiken och väl så många tummar ner för de enfaldiga texterna. Och svenska tidningar skrev inte så väldigt lite om Abbas internationella framgångar. Tvärtom, även en tidning som Dagens Nyheter som egentligen var på tok för fina för pop skrev om hur fantastiska Abbas utlandsframgångar var.

Och den där intervjun med Stikkan som gjordes strax efter Abbas vinst i schlager-em, där Rapports reporter Ulf Gudmundson brukar påstås ha smugit fram till Stikkan och överrumplat honom med en idiotisk fråga om det verkligen är lämpligt att skriva en schlager om ett blodigt och lerigt slag där tusentals människor dödades, var inte fullt så urbota proggpräktig som eftermälet påstår. Det är en fråga av flera, ställd av en journalist som själv medger att den är tillspetsad (”Förra året gjorde ni en schlager om hur man ringer till varandra. Det här året gjorde ni en schlager om hur 40 milj… 40 000 människor dog, cyniskt uttryckt.”)

Och om man verkligen anstränger sig att få en nyanserad bild av den dåtida musikkartan så inser man också lätt varför just Abba blev måltavlan för en (pytteliten) del av (den inte särskilt stora) musikrörelsen: anledningen hette Stikkan Anderson. Han var en self made man från Skaraslätten som när han kom åt uttalade sitt förakt för kultureliten och i synnerhet ”vänsteryttrarna”. Man måste inte vara psykologutbildad för att ana att det fanns ett mindervärdeskomplex i Stikkan, som säkert inte dämpades när han på åttiotalet gav sig in i skalbolagsaffärer och fick stryk på riktigt av börsdirektörerna.

De gamla proggare jag själv pratat med (bl.a. Bernt Andersson, en gång klaviaturspelare i bandet som kompade Ulf ”Sillstryparn” Dageby när han sjöng om att ge Stikkan en spark ”som passar ett cyniskt svin”) har varit noga med att poängtera att det var ”bilhandlaren” de retade upp sig på. Och helt logiskt gav sig aldrig Musikens makt – proggblaskan där den eventuella hetsjakten på Abba bedrevs – på andra skivbolagsdirektörer på den kommersiella marknaden. Det var knappast Gunnar Lindqvist på svenska EMI (som gav ut Monica Z och Titiyos pappa). Det var knappast Gunnar Bergström på Sonet (som gav ut Peps). Det var absolut inte Anders Burman på Metronome (som gav ut Cornelis, Fred, Pugh, Ola Magnell och Turid). Gustafson skriver: ”Om Stikkan Anderson inte funnits hade musikrörelsen varit tvungen att uppfinna honom, hans symbolvärde var oskattbart”.

Stikkan bjöd upp till dans. Han hade kunnat låta bli och låtit miljonerna och topplisteplaceringarna och kvällspressens hyllningsartiklar tala för sig själva. Det gjorde han inte.

Till saken hör förstås också att Stikkan hade Mikael Wiehe på kroken. Wiehe hade två möten inbokade i Stockholm på samma gång: ett med Stikkans Polar, ett med musikrörelsens blivande flaggskepp MNW. Han valde MNW. Stikkan ringde och skällde ut honom och begärde tillbaka resepengarna, som den rekorderlige Wiehe redan hade skickat tillbaka.

Under en kort tid därefter, i sjuttiotalets början, var Hoola en större kassako för MNW än vad Björn & Benny ännu hade hunnit bli för Polar.

Och den där inställda schlagerfestivalen 1976, efter att en hyfsad del av Sveriges televisions budget gått åt till att arrangera schlager-em året innan, var nog inte bara proggarnas förtjänst. Det handlade snarare om att SVT:s höga chefer, som kom från ämbetsmannavärlden, tyckte att det var misshushållning att lägga så mycket licenspengar på en säger en tevekväll. Och efter vad jag har hört: ivrigt påhejade av samhällsreportrar som den högerliberale Åke Ortmark, som tyckte att hela budgeten borde gå till viktig samhällsjournalistik.

Historien är komplex. Uffe Dageby har bett Björn & Benny om ursäkt. Benny Andersson har skänkt en miljon till Gudrun Schyman och upplåtit sin studio gratis åt Nike Markelius & Röda Orkestern. Stikkan Anderson skänkte en löjligt stor donation till Kungliga Musikaliska Akademien som motvilligt tog emot den eftersom de helst inte ville befatta sig med popmusik. Själv slutade han, också enligt Marie Ledin, som tämligen bitter och tämligen whiskymarinerad. De guldskivor och dokument han donerade till ett Abba/Stikkan-museum i Västergötland står och samlar damm på en arkivhylla medan det Björn Ulvaeus-curerade Abbamuseet har gjort sitt för att skriva ut Stikkan ur historien.

Gustafson slutar med ett av de sista citat Stikkan gav till en tidning. På frågan om livets mening svarade han: ”Tyvärr finns det ingen.”

Bästa anekdoten ur Claes Malmbergs memoarer.

Av Kalle Lind

den 2015-12-18

i blogg

Nu har jag läst en memoarbok igen. Claes Malmberg har låtit truten gå och landets kanske flitigaste spökskrivare Petter Karlsson har knackat ner svadan. Det innebär att det nu finns minnesanteckningar från samtliga medlemmar av ”Kjell-gänget”, som Kjell Bergquist en gång definierade i Sen kväll med Luuk: ”Classe Malmberg, Tommy Köris och Johannes”. Malmberg har faktiskt nedkommit med en sorts memoarbok tidigare: Konsten att undvika Nirvana (2011), ett misch-masch av anekdoter och buddhism, nedtecknade av manusdoktorn Johan Ohlsson. Den rekommenderas tämligen kallt.

Mysteriet Claes Malmberg är förstås en ganska rolig bok. Många festliga anekdoter ur ett aktivt – extremt aktivt – liv i underhållningens tjänst. Många fina tjyvnyp på kollegor – bland annat hävdar han med bestämdhet att Dan Ekborg en gång hade tapetserat sitt rum med foton av sig själv, vilket Ekborg bestrider – och förstås en del lagom angelägen andlighet.

Det är fascinerande hur han hunnit med. Även om han är helt öppen med att pulver har hjälpt honom på traven och att inte alla äktenskap har varit gnisselfria, och även om han närmast stoltserar med att inte ha tagit ut någon föräldraledighet, så har han ett fascinerande omfattande cv. Karln är ändå bara 54.

Överlag är han ganska lätt att tycka om. Inte för att han alltid har handlat gott och efter bästa förmåga, utan för att han har vett att se sig själv från några meters håll. Under en av sina mest intensiva perioder drar han en dag, hastigt och lustigt, till Köpenhamn för att ta livet av sig. Han tar in på tjusigt hotell och drar med sig en strippa upp på rummet och låter sedan henne lyssna på en lång litania om hur hektiskt hans liv är och hur många åtaganden han har. När han sammanfattar sin livssituation – en hästgård, en sportbil, en karriär, en status, två kvinnor som drar i honom – så inser han att det kanske inte är mest synd om honom ens i det rummet. Lagom ångerfull uppsöks han av sin kompis Tommy Körberg, som räddar hans liv på ett kärvt och manligt vis: drar med honom på några dagars krogrunda i Köpenhamn och visar honom högst konkret varför livet är värt att leva.

Den anekdot som jag kommer att bära med mig längst är dock av betydligt lättviktigare art: 1990 uppträder Claes Malmberg som sin succéfigur Ronny Jönsson på Hultsfredsfestivalen. Och inte bara han – med sig på scen har han Totta Näslund, Lasse Brandeby som Kurt Olsson och ”en tjockis från Högsbo som spelade gitarr och hette Lasse Kronér”. Hade någon släppt en bomb i den småländska bruksbygden den natten så hade Avenyns samtliga krögare gått i konkurs.

Hög på livet och annat har Malmberg beställt en helikopter för att kunna ta hela gänget till Lysekil på kvällen. Där har Totta nämligen ett gig. De tre som inte har Lysekilsgig börjar pimpla redan efter sitt Hultsfredsgig. Nånstans över Västergötland trycker det på och helikopterföraren tar ner maskinen nånstans på Västgötaslätten.

Där sitter ett pensionärspar vid sitt ensamma torp och njuter en stilla kopp kvällsfika. Man kan tänka sig att de höjer på ena ögonbrynet när en helikopter plötsligt landar i deras blickfång. Man kan tänka sig att de höjer andra ögonbrynet när Kurt Olsson – vid tillfället Sveriges populäraste underhållare – snubblar ut i full mundering, tätt följd av en annan tevekändis i skinnkeps och en tredje tevekändis i frack och Converse. När de sedan ser de tre gå och skvätta lite i buskarna, vinka hej och försvinna lika fort så har de inga ögonbryn kvar att höja.

Man kan föreställa sig att de båda gamlingarna tittade på varandra med lätt förskräckta miner och osäkert sa till varann:

”Såg du också att landets kändaste göteborgare förorenade buskarna där borta?”

”Jo, jag såg.”

”Bra. För om det bara var jag som såg det så kommer jag aldrig nånsin att våga berätta det för nån.”

Gårdagens snackis: Fettan.

Av Kalle Lind

den 2015-07-02

i blogg

Jag vet inte om ni minns det, men för sisådär femton år sen pratade vi om Måndagsklubben. Då visste vi vem Caroline Giertz var. Tidningarna diskuterade regelbundet hennes urringning. När Lennie Norman fick silkessnöret och ersattes av Adam Alsing var det en grej. Och nånstans fanns det säkert också nån som skrattade gott åt inslaget ”Fettan”.

Kort recap: Måndagsklubben var ett direktsänt diskussionsprogram i Kanal Fem (1996-2000). I mitten satt Caroline Giertz, på hennes respektive sida satt Norman och Claes Malmberg med varsin sekundant. Mitt emellan stod flaskor och askfat. Aktuella ämnen diskuterades. Det fanns en viss känsla av subversivitet: detta var inte SVT! Detta var inte lättölen i barkranarna i Har du hört den förut? Här var de fulla på riktigt! Särskilt Anna Wahlgren!

Eftersom programmet gick bra fick de medverkande hållas. Särskilt Claes Malmberg, även om han fick tillsägelser ibland när han sa nåt syrligt om McDonalds. Han var annars programmets klarast lysande stjärna: Göteborgskvick i repliken och med en aura av oberäknelighet. Närsomhelst kunde han säga nåt otillåtet. Oftast sa han nåt sossebuddhistiskt.

På en middag hemma hos Lennie Norman och hans fru Lucia började Malmberg improvisera på västgötska att han satt inne i en ”fetta”. Detta uppskattades så av de närvarande att Malmberg insisterade på att få göra samma sak i teve. På riktigt. Eller nära nog.

Johan Ohlson var redaktör för programmet och skrev sen den svårlästa så-blev-jag-buddhist-boken Konsten att undvika Nirvana (2009) tillsammans med Malmberg. Han berättar där att Malmbergs beslut att framträda i teve i en träfitta föranledde hela direktionen för Kanal Fem att hålla krismöte på Park Avenue i Göteborg. Efter att ha stött och blött ämnet ett tag – jag vill gärna föreställa mig att de satt där i dagar – lät ledningen meddela att Fettan var okej.

Sålunda byggdes en 170 cm hög och 120 cm bred vagina av trä, skumgummi och purpurfärgat siden. Högst upp hängde en klitoriskula och dinglade. Malmberg drog på sig badmössa och solarieglasögon och satte sig att improvisera i skötet. Ett av inslagen kan beskådas här. Det är inget jag direkt vill rekommendera.

Det råder delade meningar om hur kul Fettan var. Somliga – Claes Malmberg själv – tycker att det ”blev bland det bästa jag någonsin gjort. Det är synd att Fettan sändes i en så liten kanal och under så kort period. Det fanns ju inget snuskigt i den över huvud taget. Den borde ges ut igen på dvd.” Andra – jag – tycker kanske inte det.

Jag läser dock med glädje och fascination om hur det gick prestige i Fettan. Malmberg fortsatte att stöta sig med Femmans sponsorer genom att sjunga ”Kom hit till Fettan, vi ger mer!” på McDonalds-melodin. När han till slut lekte tvättmedelsrådgivning – ”Fettan Direkt, kan jag hjälpa till med något?” – och låtsades få telefonsamtal från Björne som fått sperma i pälsen, verkar Femman-ledningen ha satt sig på tvären.

Malmberg sa därför plötsligt i ett direktsänt Måndagsklubben:

Egentligen skulle det ha varit ett inslag med Fettan här idag, men tyvärr har det fått utgå. Därför att vi är utsatta för censur! Marknadsavdelningen på Kanal 5 kräver att få se innehållet i Fettan innan vi sänder den. Men marknadsavdelningen är väl inte vana vid fetta, de är väl mest vana att slicka röv.

Det ledde till visst tumult, särskilt som Malmberg i samma veva hotade med att säga upp sig och Norman hängde på för att visa att han var lika rakryggad. Mats Örbrink, kanalchef, sa till tidningarna: ”Redaktionen har fått tillfällig sinnesförvirring.” Censuren skulle inte tolkas som censur, bara omtanke, men visst, om det är så viktigt för er att vi inte stoppar era inslag så gör vi väl inte det då.

Fettan fick vara kvar. Ett visst steg för yttrandefriheten, ett jättekliv för Claes Malmberg.

Johnny, vad gör du? Och varför är du så rå? Du är ju symbolen!

Av Kalle Lind

den 2015-06-22

i blogg

Plötsligt slår det en: alla svenska artister har skrivit en låt om Johnny. Eller Jonny. Eller Jånnie.

Pugh Rogefelt sjöng ”Surabaya Johnny” (”Så ta pipan ur käften din hund!”) Något otippat tonsatte Pugh en gammal Brecht-text. Originalet skrev Bertolt Brecht – eller troligare: någon av hans kvinnor – redan 1929 till den föga uppmärksammade musikalen Happy End, mest känd för sin sensmoral: ”Att råna en bank är inget brott jämfört med att grunda en”.

Sedermera gjorde Imperiet en cover på Pughs låt. Thåström och Pugh sjöng den tillsammans, kompade av Eldkvarn, på monumentalkonserten och -lp:n Cirkus Broadway. Där sjunger Eldkvarn också sin egen ”Pojkar, pojkar, pojkar”:

Johnny släcker sin cigarett
och dricker ur sin butelj
När trafikljusen slår till grönt
kan du önska vad du vill

Wilmer X sjöng ”Balladen om Ljugar-Johnny”. Den handlar om Johnny Bode och är med andra ord kongenialt döpt.

Kal P Dal sjöng ”Jonnie, vad gör du?” (”Han var en ängel, en sån ängel”). Det var en ogenerad ripoff på 10cc:s ”Johnny Don’t Do It”. Den arlövske rockkungen gjorde också en översättning av ur-Johnny-låten, Chuck Berrys ”Johnny B Goode”:

Nere vid Hammenhög på Österlen
Där bodde en cool påg vid en stor sten
Han hette John Silver och när vädret var bra
så satt han utanför och spela och var bara gla’
Och bönderna och drängarna som bodde runt omkring
dom kom och klappa takten i en stor ring

Man kan också lägga till att Kalle Pedals ständige gitarrsekundant Janne Knuda från början spelade i bandet Johnny Sox.

Björn Afzelius sjöng om ”Johnny Boy”, som rentav kan vara ett alter ego (”Johnny, tiderna är svåra; Domedagen är på gång. Men ingen köper dina tårar! Vi betalar för din sång.”) Det blev också namnet på hans gamla flamma Marianne Lindberg De Geers pjäs om honom.

Stefan Sundström sjunger om Johnny Dunder på ett otal låtar. I Bellmans och Cornelis anda har Sundström byggt upp ett persongalleri av bedagade Söderprofiler – Marguerite, Jan Banan – och mysteriösa gestalter – Sabina, från början direkt inspirerad av Lena Olins karaktär i Varats olidliga lätthet, med tiden alltmer någon som står Sundström nära – där Johnny Dunder är ex-stjärnan som är ”stel i varenda lem utom en”, som ”blev utslängd ut på dagis förstutrappa/ när han hämta barn fast han inte kunde gå”.

En av Dunder-låtarna, pedagogiskt betitlad ”Johnny Dunder”, finns covrad av Ola Magnell.

Ulf Lundell sjöng om ”Jonny, Linnéa och Bart” (”Jonny vill helst av allt dö/ Nånstans på möjligheternas ö/ Där han kan odla hampa fritt/ Och slippa politik”). Jonny är en av huvudpersonerna i Jack, modellerad på Lundells kompis Joakim Strömholm, fotograf och son till Christer Strömholm. Han dyker också upp i ”67, 67”: ”Jonny var där och Mona och Mysan och Ben och alla dom andra med”. Alias kända från Jack blandas med autentiska namn och det är ganska rörigt för den som verkligen bryr sig. (Mona var till exempel det verkliga namnet på romanens och sångernas Linnéa. Vid ett och endast ett tillfälle i boken har Lundell faktiskt råkat skriva ”Mona”, vilket behållits i alla upplagor.)

Magnus Uggla sjöng om ”Johnny the Rucker”, oftast felskrivet ”Johnny the Rocker” (det skulle vara med u för att rimma på ”fucker”). Sist i Melodifestivalen 1979. Långt senare gjorde Uggla också ”Jånni Balle”, ett något oväntat långfinger mot chockartister à la Svullo och, framför allt, Claes Malmbergs Ronny Jönsson. Oväntat för att det lite var att kacka i eget glasbo.

Mora Träsk sjöng om ”Johnny B. Råttom” (”Skyndar fram igenom stan/Han är stressad/Och har var’t det hela dan”). Den skulle kunna handla om den gamle fotbollsliraren Johnny Ekström, även känd som ”Kallebäcksexpressen” och ”Il Ciclone”. Men det gör den nog inte. Texten rabblar i övrigt upp Barbro S. Larvig, Inga S. Trulig och Arne K. Axig.

Håkan Hellström sjunger om Johnny, som var ”Evas hjärtas låga” och ”solen när det dagas” (vilket nästan rimmar på göteborgska). Markus Krunegård sjunger ”Go go Johnny go!” som ett jublande utrop från en kicktät tillvaro i Kalifornien. Svenne Rubins sjunger om en surfare som heter Johnny, varför låten förstås heter ”Jag ska bräda dig, Johnny!”

Den ende som veterligt inte sjungit om nån Johnny är Peps Persson. Han sjöng istället ”Ronny du e rå”. Fast det var en översättning av The Slickers ”Johnny Too Bad”. Och när Perssons Pack gjorde en cover tog de tillbaka originalnamnet: ”Johnny du är rå”.

Och Hasse Kvinnaböske har nog heller aldrig sjungit om nån Johnny. Å andra sidan heter hans bror Jonny. Det är han som poserar bakom Kalle Pedal på det här omslaget:

Jag gissar att jag har bevisat min tes: alla svenska artister, åtminstone de manliga, har sjungit om Johnny. Vi kan spekulera i vad detta beror på.

Förmodligen har det nånting med det anglosaxiska mytarvet att göra. Bland ikoniska rockartister hittar vi Johnny Cash, Johnny Thunders, Johnny Rotten. Bland klassiska rocksinglar hittar vi ”Johnny B. Goode”, Springsteens ”Johnny 99” och Dire Straits ”Walk of life” om Johnny som sjunger oldies goldies. (För övrigt översatt att Lalla Hansson: ”Där går Johnny nerför Bondegatan/ På väg mot tunnelbanan in mot stan”).

Johnny är tillika ett vanligt namn bland svenska arbetarklasspojkar födda under det femtiotal då USA var som hetast i Sverige. En del av dem gick det illa för. Många rocktexter handlar om folk som det gått illa för.

Så det är väl inte konstigt eller anmärkningsvärt eller märkligt på nåt sätt. Det är bara fascinerande när man väl börjar leta och upptäcker att exemplen aldrig sinar.

Läsarens guide till Lyssnarens guide till Cornelis.

Av Kalle Lind

den 2013-08-27

i blogg

Klas Gustafson har nedkommit med en ny bok. Efter att ha skrivit de definitiva biografierna över Beppe, Cornelis, Tage D, Monica Z och Gösta E har han sett sig snuvad på såväl Lena Nyman (som omskrivits av Annika Persson) som Lennart Hyland (som biograferats av Lars Ragnar Forssberg). Istället har han gått tillbaka till Cornelis och fördjupat sig i sångerna. Lyssnarens guide till Cornelis bär undertiteln Allt du inte visste om 216 sånger av Cornelis Vreeswijk.

Jag har själv skrivit en liknande bok (Hej bröder – lyssna nu till min historia!), där jag resonerar och filosoferar kring en handfull särskilt intressanta sånger. Är min bok marginalanteckningar så gör Gustafson anspråk på att vara standardverket: samtliga av de sånger som Cornelis både skrev och sjöng in själv får ett eget kapitel. Ska jag vara krass och blotta en ful smula bitterhet så kunde Gustafson, om han nu vill vara fullständig, ha kryddat sin gedigna faktainsamling med att läsa min bok.

Så. Nu har jag sagt det.

Det är lätt att som konkurrent snarare leta fel och sprickor än se alla förtjänster (”Ha! Vet du inte vem Gagga i sångtiteln ”En visa till Gagga” är? Det är ju skådespelerskan Kristina Kamnerts smeknamn, henne träffade Cornelis när han spelade på Malmö stadsteater i sextiotalets slut!”). Det är också dumt och orättvist.

Gustafsons bok pryder förstås sin plats i varje hylla. Är man lite intresserad av Cornelis Vreeswijk är det förstås ett plus. Och om den tid han rörde sig i. Gustafson förklarar de världar som sångerna utgör skärvor av, förtydligar rottrådarna till Ferlin och Taube och blues och Brassens, gör snabba skisser av gruvstrejken 1969, almstriden 1971 och kärnkraftsomröstningen 1980, har läst Sandemoses Varulven – som Cornelis byggde ett helt dubbelalbum kring – med lupp.

Ändå finns det ett problem i formatet. Varje sång kräver sin text. Bagateller ges utrymme på bekostnad av sånger som kan fylla en avhandling. Annat blir lätt repetitivt. Också urvalsprincipen – att bara ta med texter Cornelis själv skrivit – har brister när det gäller ett intertextuellt läskpapper som Cornelis Vreeswijk, som la andras ord i sin egen mun som om de alltid legat där: Taube-covern ”Sjuttonde balladen” eller Edvard Persson-insjungningen ”Fattig trubadur” har trots allt mer att säga om Cornelis storhet än oinspirerade fyllvisor som ”Till visans vänner”.

Gustafson är en källkritisk historieskrivare och döljer inte riktigt sin irritation över hur Oscar Hedlund gjorde skrönor till sanning i sin biografi Scener ur en äventyrares liv eller hur Rolf Fridholm troligen ljög ihop boken Polarn Cornelis. Försiktigheten i alla påståenden gör förstås Gustafsons framställning tillförlitlig, men ibland lite torrbollig. Skriver man populärlitteraturhistoria måste man få gissa lite, skarva lite, spekulera lite. En visa har aldrig nåt faktiskt facit.

Nu låter jag kritisk i alla fall. Det är jag inte. Inte mer än vad som är hälsosamt. Nörden i mig går naturligtvis igång på alla exakta datumangivelser, på kartläggningen och på pusslandet. Stenar lyfts och vänds i sökandet efter den verklige Fredrik Åkare eller Ann-Katarin. Jag får en massa – i runda slängar 216 stycken – impulser att gå tillbaka till sånger jag spelat sönder och sånger jag inte ens kan erinra mig. Och jag slås än en gång av den massiva tyngden i Cornelis Vreeswijks produktion.

Bäst är Gustafson när han är kritisk, när han understryker vilken umbärlig JJ Cale-tolkning ”Lill-Klas elektriska bas” är eller beskriver sången ”Till Sara Lidman” som ”så vag att ingen behövde känna sig träffad”. Näst bäst är han när han ger sig på kamikazeuppdraget att fånga in den märkligt mångfacetterade människan Cornelis. Då blir Gustafson lika motsägelsefull som objektet för hans intresse. Det skapar spänning. Det skapar liv. Det hindrar boken från att bli en bruksanvisning eller en skrift bara för oss invigda.

Som tur är händer det ofta. Det går inte gärna att leta sig fram till konstnären Vreeswijk utan att runda människan Cornelis.

Säg minns du mig än, Don Fritiof Andersson?

Av Kalle Lind

den 2012-04-06

i blogg

Mina tre stackars söner har alla nattats till sin fars falskklingande Taubetolkningar. Repertoaren har långsamt förändrats under åren. För Tripp sjöng jag helst ”Så länge skutan kan gå”, för mellanbocken ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” och för Tjatte sjunger jag ”Tango i Nizza”. I det sista fallet kan det vara en omedveten hyllning till pojken i fråga – han heter Fritiof i andranamn, just efter sångkaraktären.

”Tango i Nizza” (först publicerad 1938) är uppföljaren till den betydligt mer kända ”Fritiof och Carmencita” (1937). Jag lärde känna den via Jakob Hellman, som gjorde lysande tolkningar av bägge på EMI:s svulstiga ”Taube”, dubbel-cd:n som gjordes i kölvattnet efter Cornelishyllningen ”Den flygande holländaren”. Den gav ny fräschör också åt den sönderspelade ”Fritiof och Carmencita”. Plötsligt blev jag på riktigt intresserad av den där flirten i Samborombon.

”Tango i Nizza” förhåller sig till ”Fritiof och Carmencita” som Klas Östergrens Gangsters förhåller sig till Gentlemen. Det vill säga att det inte bara är en fortsättning utan också en dekonstruktion.

I ”Gangsters” får vi veta att Henry och Leo, bröderna Morgan som Klas Östergren delar lägenhet med i ”Gentlemen”, i själva verket bara var Henry (och då ska vi ha i huvudet att även Henry Morgan är påhittad av författaren Klas Östergren).

I ”Tango i Nizza” får vi veta att ”friarn med miljoner” från ”Fritiof och Carmencita” – ”det var bara skämt” (och då ska vi ha i huvudet att både Fritiof, Carmencita och friaren är påhittade av Taube).

Genom ”Tango i Nizza” fylls också en massa konturer i. I ”Fritiof och Carmencita” framstår den äventyrlige Fritiofs invit om att stanna i Samborombon och bli butiksbiträde som en stundens ingivelse, den sortens nyck som man lätt får när man dansar skrev mot skrev. I ”Tango i Nizza” förstår vi att det varit fråga om äkta, och ömsesidiga, känslor.

Argentinska Carmencita lyckas, via Paris, ”på något vis” hitta svenske Fritiof på Rivieran och förkunnar att ”mitt hjärta, Fritiof, är din jungfruliga mark”. Fritiof kontrar med ”ni, den enda flicka som jag hållit kär”.

Värt att notera är att Carmencita understryker att det bara är hennes hjärta som är oskuld. Övriga kroppsdelar lämnar hon okommenterade. Vad gäller Fritiof är det mycket som indikerar att han inte sparat sin blomma.

Dels vet vi att han sov över hos en kreolska i Buenos Aires, vilket slutade med ”dråp av en neger”. Dels vet vi att, antingen innan han träffade Carmencita 1932 eller i mellantiden, han också har vandrat ”glad och naken” i Arkadien och stött på tre frimodiga och likaledes nakna amerikanskor, varav en har ”glättig min” och de andra ”jazzade på ängen och sjöng ’Oh, happy days are here again!’”

Låt oss anta att detta menage à quatre inte var alldeles oskyldigt.

Genom ”Tango i Nizza” får vi också veta ett gäng detaljer om den där tangon i Samborombon: Carmencita var bara sjutton år, hennes pappa motsatte sig relationen (”han kommer väl igen / men det blir inte den!”) och Fritiofs häst hette Marón. Det sista gissar jag dock att han enbart hette för att kunna rimma på ”Andersson” och ”Samborombon”.

Jag retade mig när jag läste Gangsters. Hela den värld som Östergren så minutiöst och levande byggt upp i sin första, med rätta legendariska, roman, valde han att rasera i uppföljaren tjugofem år senare. Jag inser att han är författaren och får lov att göra vad han vill med sina påhitt, men likväl gjorde det ont i hjärtat när han själv så osentimentalt slog sönder sina karaktärer och historier.

Det smärtade att sen läsa om Gentlemen, hela tiden med mantrat ”allt är en bluff!” ringande i bakhuvudet.

Gangsters var en utmärkt roman. Romantikern i mig önskar dock att den aldrig blivit skriven.

Med ”Tango i Nizza” känner jag tvärtom. Den gjuter nytt liv i den där sången om dragspel, fiol och mandolin som man sjöng på mellanstadiet, adderar en erotik som jag aldrig hört tidigare, lägger på nya lager av passion.

Exemplen visar tydligt att Taube och Östergren kom från två olika generationer. Taube återvände till sina karaktärer för att han inte stod ut med tanken på nåt annat än ett happy end. Östergren återvände till sina för att det störde honom att folk inte tillräckligt uppmärksammat undergångsstämningen i Gentlemen.

Fritiof och Carmencita-visorna skrevs innan andra världskriget, i en tid när idyllen fortfarande gick att tro på om man blundade med ena ögat. Romanerna om Henry Morgan skrevs i ett postmodernt tidevarv, när varken idyller eller ideologier var pålitliga, och när ett happy end blivit en förljugen illusion.

Allt detta försöker jag på något vis förklara för min ettåring medan jag gungar honom. Han verkar inte bry sig ett dugg. Däremot verkar han uppskatta tangorytmen. Hopplös romantiker, tänker jag avundsjukt.

Ett Frankrike på västkusten.

Av Kalle Lind

den 2012-02-11

i blogg

Finge man någon gång tillgång till den där tidsmaskinen och kunde ställa in den på tid och plats, så hade jag antagligen valt att resa till SR Göteborg i sjuttiotalets slut. Det lär ha varit en, som det heter, dynamisk plats.

I ett hörn av lokalen idel rödglödgade göteborgare: Janne Josefsson, Claes Malmberg, Lennart Pehrsson (senare Debatt och Aktuellt), Lasse Brandeby (innan han blev folklig) och, framför allt, proffsbråkmakaren Frank Gunnarsson.

I ett annat hörn av lokalen: sportchefen ”Loket” Olsson.

Samtalstonen måste ibland ha varit offensiv. På ett gemytligt vis naturligtvis.

Faktum är att särskilt Frank Gunnarsson yrde upp så mycket rök och damm där han drog fram och fick så många prickningar av Radionämnden (femton stycken och ett särskilt skarpt utlåtande från nämnden) att ledningen för lokalradion lyfte ut chefen Bo Carlson, sedan denne framhärdat i att låta Gunnarsson härja. Avsättningen ledde till att personalen protesterade och i förlängningen till ”en relativt långvarig stängning av stationen” (= fyra veckor).

Frank Gunnarsson har alltid fascinerat mig. Mest för att jag, från mitt skånska perspektiv, sett så lite av honom. Jag har känt till honom i alla tider och förstått att han varit nåt i hästväg när det gällt att sprida dynga över det reaktionära Sverige.

Han var med i några minuter i första omgången av Släng dig i brunnen och gjorde mest intryck med att ha ALLA knappar uppknäppta i jeansskjortan. Jag vill minnas att han pratade om hur Televerkets nya telefonomkopplingstjänst gav grönt ljus åt alla otrogna kärringar. Sen var han gäst en gång i Måndagsklubben med Claes Malmberg och Lennie Norman, och då pratade han om hur tråkig Jerry Seinfeld var.

Inget av det lät särskilt radikalt eller samhällsomstörtande i mina öron. Fast han lät förstås arg när han sa det.

Frank Gunnarsson – den gamla klyschan om att alla heter Glenn i Göteborg bör justeras; minst lika många heter Frank – lär fortfarande vara verksam med satiriska krönikor i SR Göteborg. Sin storhetstid hade han dock kring skiftet sjuttio-åttiotal. Då gick hans program Café Apropå, samtidigt som han gjorde morgonradio. Bäggedera lär ha orsakat en och annan indignerad stroke hos den göteborgska redarsocieteten.

I en gammal ETC (11/82) hittar jag en transkription av en av de prickade sketcherna. Det bygger på att några göteborgska kommunalpampar varit på studiebesök i Calcutta. En speaker påar: ”Efter en stadig lunch på Hotell Starvation är det då dags för den första studieresan ut till en av Calcuttas många soptippar” Därefter framträder fyra vid tiden välkända göteborgska kommunpolitiker – Sven Hulterström (S), Stig Gunne (M), Werner Wessberg (C) och kyrkoherden Ebbe Hagard (M) – i dialoger av typen:

– Det var nånna magra satar.
– Hårt svinnade typer.
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Öh du, har du sett, dom äter inte bara på soptippen, dom bor här också.
– Nämen är du hungrig, lille stackare?
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Tänk på att vi är gäster här i landet!
– Har du sett sån jävla benget, va?
– Mmm, men du förstår, att du är hungrig, det är inget annat än en fördelningsfråga.

I slutet sammanfattar den moderate kyrkoherden:

Ja, den himmelske fadern har idag uppenbarat att vi moderater grovt underskattat soptipparnas betydelse när det gäller att försörja de arbetslösa skarorna i Göteborg. Låt oss tacka Gud och leda packet till Tagene-tippe istället för till socialbyrån, det skulle spara miljoner.

Och Sven Hulterström (sedermera kommunikationsminister 1985-89 och sossarnas gruppledare i riksdagen) fyller i:

Ja, om dom arbetslösa göteborgarna på samma föredömliga sätt som Calcuttaindierna åt upp stadens sopor skulle ju också de allvarliga sanitära problemen som sophanteringen utgör, lösas.

Som ni anar: det är inte den där rakbladsvassa nålfina försåtliga Oscar Wilde-satiren. Intrycket man får är snarare en påtänd Ricky Bruch i en kristallbutik. Samtidigt läser jag in en vällustig munterhet i rallarsvingarna.

I ETC-artikeln publiceras också några utlåtanden från Radionämnden, där ytterligare några Frank Gunnarsson-signerade radioinslag beskrivs. Radionämnden refererar inslag om ”moderaterna och deras Führer, utedassittaren Gösta ’Vargtand’ Bohman”, om göteborgska privatskolor där mellanstadieungarna talar om strid för ”vårt ariska folk” och högstadieungarna skanderar ”ein Volk – ein Reich – ein Führer”, och inte minst om en kostym som Ulf Adelsohn låtit sy upp av tretton tekoarbetare (”vidareutveckling av lampskärmstillverkningen i Tyskland under tidigt 40-tal”).

Man kan förstå om somligt folk – särskilt sånt folk som röstade blått – tog illa vid sig.

Om det var en rimlig reaktion av Radionämnden att göra ett särskilt skarpt yttrande, eller av radioledningen att ge silkessnöret till den chef som vägrade tysta Frank Gunnarsson, ska jag däremot låta vara osagt. Särskilt inte som Radionämnden använde sin gamla klausul om att inslagen stred ”mot avtalets krav på god underhållning”.

Att det alls har funnits ett statligt reglerat krav på god underhållning känns så här, några decennier senare, inte alldeles vackert. Särskilt som Lennart Hyland fick hålla på i några decennier utan att nånsin befinnas strida mot kravet.

Proggiga barnböcker del 43: Svenska Barn.

Av Kalle Lind

den 2010-11-28

i blogg

I min bok Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev tar jag upp en herrans massa böcker från det politiskt-kulturella sjuttitalet. Jag fick dock bara plats med hälften av alla böcker jag hittade (vilket säkert bara är en del av vad som finns – mörkertalet kan vara stort här).

Ett fenomen jag t.ex. bara hann snudda vid i en bildtext är bokförlaget Svenska Barn. Det initierades alltså av samma tandem som gav oss produktionsbolaget Svenska Ord, skivbolaget Svenska Ljud och filmen Svenska Bilder (och som övervägde att ge filmen Äppelkriget titeln Svenska jord): Hans Folke Alfredson och Tage Ivar Roland Danielsson.

1969, med egna barn i skolbörjaråldern, drar de igång förlaget. De har så klart ganska mycket annat att göra också, eftersom de driver Sveriges mest framgångsrika nöjesbolag och skriver varje ord i sina föreställningar, som de också medverkar i. Just 1969 har de också fullt upp att täcka alla förluster från den spektakulära fiaskorevyn Spader, Madame!

Förlaget blir mycket inte riktigt särskilt långlivat. Sista boken, Lars Forssells vissamling Solen lyser på havet blå, ges ut 1971. Mästerbiografen Klas Gustafson påstår i sin Tage Danielsson-bok att Svenska Barn utkom med nio titlar, och det är med oförlåtligt stor glädje jag hittar mitt första sakfel i någon av hans biografier: jag har nämligen funnit hela tretton böcker med Svenska Barn-loggan på omslaget.

Utgivningen är ambitiös men ganska spretig. Två saker präglar den: 1) kompisar, 2) en påfallande proggighet. Hasseåtage var för all del högst närvarande i det politiska uppvaknandet kring 1968, samtidigt var de nåt decennium för gamla för att ryckas med av de revolutionsivrigaste tongångarna.

Som genuina humorister såg de också på världen med en distans som rimmar illa med trosviss övertygelse, marxistisk eller marknadsekonomisk kvittar.

Men när det kom till barnboksutgivning (som de inom parentes sagt nog ägnade förströdd uppmärksamhet) verkar de ha skrivit under på kulturvänsterns åsikt att tidens barnböcker saknade verklighetsanknytning. Man får ett intryck av att Svenska Barn försökte fylla i vissa luckor i den barnlitteratur som fanns utgiven.

Låt oss lite rapsodiskt titta närmare på de titlar som Svenska Barn hann ge ut så att mina teser kan understrykas:

* Margareta Strömstedt (gift med Bo, mamma till Niklas, väninna till Astrid Lingren) gav ut två fotoböcker (proggpoäng: 7 av 10) om Johan och Lotten. Den ena utspelar sej i en matbutik, den andra på en bensinmack.

Det är lite roligare än vad de låter: tonen är poetisk-humoristisk när Johan och Lotten plötsligt kan kompensera glappet mellan sin samlade förmögenhet och varornas pris genom att bli extrajobbare i affären.

En viss förnumstighet (proggpoäng: 8 av 10) finner vi också när Lotten lovat en liten flicka att få plocka med sej den chokladkaka hon nappar åt sej från en låg varuhylla (proggpoäng: 10 av 10):

(Om du undrar hur det här slutade, så kan jag berätta att mamman fick betala för chokladen, för man får ju inte lov att ta nånting i en affär utan att betala. Inte ens om man är väldigt liten och inte förstår så bra.

– Men nog är det konstigt att affärer får lov att fresta barn med godis hur mycket som helst, tyckte Lotten.)

Två kuriosakommentarer: 1) Lotten är troligen synonym med Lotten Strömstedt, Niklas syster, idag poet. 2) 1969 skyltade uppenbarligen butiker med ”välhängt bakdelskött”.

* Beppe Wolgers Förtrollningar är en tydlig förlaga till filmen Dunderklumpen. Vi hittar samma grundstory (eller motsvarande), flera av figurerna och inte minst kärleken till det jämtska landskapet. Här är det åter foton (proggpoäng: 7 av 10) av sneda hemmagjorda dockor (proggpoäng: 5 av 10), gjorda av Bernt Franckie som också gjorde Bepoes kända kompisar Hungran och Busan och Sigrid.

Tonen i Förtrollningar är lika poetisk som i filmen men ännu mörkare. Där filmens figurer präglas av ensamhet, har bokens figurer dessutom än tyngre själsliga sår. Värst drabbad är figuren Pappan (ej med i filmen), som inte får kärlek från sitt dockbarn sen dockans mamma dött (ja, det är precis så tragiskt som det låter). Den magiska stämningen bryts lite grann mot slutet i en appell mot svensk fångvård (proggpoäng: 11 av 10):

– Vet du vad ett fängelse är?

– Ja, sa Mats, där man låser in tjuvar.

– Ja, sa Elvira. Nu har du ju sett Dunderklumpen och du har hört berättelsen om hans liv och du tycker om honom och du förstår honom – inte tycker du väl att han är en tjuv och vill ha honom i fängelse?

– Nä, sa Mats, det skulle inte vara rättvist, han hade ju så svårt som barn – jag förstår honom.

* De fyra böckerna om Per Stigmans äventyr är en intressant historia. Det är de enda icke originalproducerade böcker Svenska Barn gav ut. Vi pratar historiska äventyrsberättelser med ett tydligt klassperspektiv – troligen inspirationskällor till Sven Wernströms Trälarna-svit som gjorde succé från 1974 och framåt.

Författaren A.M. Marksman (Marx-man) är en pseudonym för Nils Holmberg, som skrev böckerna under brinnande världskrig och utifrån ett väl så glödande klasshat. Sedermera översatte han en inte alldeles obekant bok, Maos lilla röda, och var med och grundade KFML, utbrytarpartiet ur SKP (som sen blev vpk) som sen blev SKP (och fick en avknoppning i KFML(r)).

* Det kan hända! är skriven och illustrerad av Fam Ekman, Gösta Ekmans halvsyster (nepotismpoäng: 7 av 10). Det är en inspirerad, men sjukt ordrik, lek med en berättelse som blir till medan den skrivs och berättas. Proggpoäng: 1 av 10.

* Herkules Jonsson och de makalösa mellandagarna är bokuppföljaren till 1969 års julkalendrar i radio och teve, Herkules Jonssons storverk. Samma cast och samme bisarrt produktive manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare – Tage Danielsson (nepotismpoäng: 12 av 10) – utförde parallella äventyr i etermedierna. Lagom till julafton kunde man sen börja läsa om den fantastiska familjen Jonssons mellandagsäventyr.

Liksom kalendrarna präglas boken av lika delar fantasi och realism (Herkules och pappa Olle byter plats när mamma An-Sofi svingar sin magiska sekreterarpenna, ordföranden i Kungliga Vetenskapsakademin vill stoppa jordens rotation och anordnar en manipulerad folkomröstning i Hylands hörna).

Somliga skulle kanske kalla Danielssons allmänt troskyldiga underfundigheter för proggiga, men dessa somliga har i så fall en annan definition än jag. Proggpoäng: 2 av 10 (här finns trots allt vissa ansatser att förklara samhället).

* Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis Mummel – en ny människa tar jag upp i Proggiga barnböcker. Jag behöver väl inte argumentera för varför.

* Kalle går ut är en pekbok. Den är skriven av Birgitta Gedin, gift med Per I Gedin, förlagschef på Wahlström & Widstrand som gav ut Tage Danielsson och där dennes hustru Märta-Stina arbetade. Per Gedin var också förläggare på Svenska Barn. (Nepotismpoäng: 13 av 10.)

Illustratören heter Per Åhlin och är inte bara ett geni utan var också Svenska Ords hovleverantör av allsköns bilder (nepotismpoäng: 10 av 10).

Storyn – Kalle klär på sej pappas mössa, mammas kofta, ett par stövlar och ett paraply – rymmer inte riktigt några utflykter i proggighet. Däremot har den dammtorra baksidestexten ett pedagogiskt anslag som luktar vagt av tidens högt ställda barnpedagogiska ambitioner:

Barn i denna ålder (1½-3 år) tycker om klara, tydliga bilder och är förtjusta i färg. Dom är mycket intresserade av kläder och börjar omkring tvåårsåldern uppfatta att olika saker tillhör olika personer och pratar gärna om det.

Sammanfattningsvis: Hasseåtage drev sålunda ett barnboksförlag som gav ut svartvita fotoböcker om snabbköp och förlossningar, äventyrsromaner om hur fogdar stal folkets mat och dockböcker som propagerar mot fängelser. Och den där Forssell-boken som nämndes inledningsvis innehåller bland annat en lång visa om Salvador Dalís kommersialism.

Så en inte alldeles obetydlig roll spelade nöjeskungarna i den barnlitterära proggutvecklingen.

Nu börjar vi snacka!

Av Kalle Lind

den 2009-08-27

i blogg

I två års tid har jag hållit på och skrivit det ena triviala och gubbfixerade inlägget efter det andra. Det har gett mej tvåhundra spänn, inbjudan till Bergmanfestivalen, (eventuellt) ett mejl från Marianne Ahrne och sura blickar från familjen. Nu ser jag äntligen meningen, målet, poängen med detta Sisyfos-arbete.

Idag låg det ett recensionsex i brevlådan (mer korrekt låg det en postavi i brevlådan, vilket mest gör mej trött eftersom jag och min lokale tobakist alltid har samma diskussion om varför det står Kalle på paketet och Karl på körkortet, varför jag egentligen har styrt om alla beställningar till en annan tobakist en halv kilometer bort)! Någon har skrivit en bok! Och någon annan har tänkt att den vill jag säkert läsa! Och denne någon har rätt!

Klas Gustafson har tidigare skrivit om Beppe, Cornelis och Tage Danielsson. Och även om jag tyvärr bara kan känna hat för att han snuvat mej på min livsuppgift, så är han en utmärkt biograf: saklig utan att vara knastertorr, initierad utan att vara skrytsam, fascinerad utan att vara underdånig.

Nu har han skrivit om Monica Z så nu finns väl egentligen inget kvar att säga.

Men det fina i kråksången är alltså att jag slapp betala för en bok som jag annars hade köpt för 213 spänn från Adlibris. Och ja, ni förläggare som läser detta, ta det som en pik! Skicka vilken jävla bok ni vill till mej, helst om gubbar förstås, men jag läser det mesta som har bokstäver. Jag skriver i princip vad ni vill om ni bara skickar.

Och det gäller för övrigt inte bara förlag: har ni privatpersoner nån gammal Kar de Mumma-bok skräpande i hyllorna – skicka den till mig! Det kan vara nån av de åttio jag inte har! Eller nån annan bok! Vilken som helst! Hade ni ändå tänkt göra bokbål – sänd den till mig istället och bespara er de taskiga associationerna! Bara skicka! Det finns nån tom kvadratmeter i lägenheten och jag tror säkert att min son är redo att slänga lite leksaker för min skull. Ös på bara! Skicka böcker!

(Men stämpla helst inte ”recensionsex” på dem. Då får man inte lika mycket för dem på antikvariat.)

Min nya samling.

Av Kalle Lind

den 2008-08-25

i blogg

Min gamle vän Hansson hade en gång en kepssamling. I en gallerlåda i sin överdimensionerade klädkammare i västra Lund hade han tre kepsar: en blå, en annan blå med Nike-loggan och en ormfösarkeps utan reklamtryck.

Man ska ha detta i åtanke när man tar del av min nya samling: Böcker Med Mackrecept Skrivna Av Glada Män Som Gillar Att Uppträda På Firmafester. Jag är medveten om att samlingen inte är så kvantitativt omfattande, men fan vet om den ändå inte är komplett.