Om Kalle Lind och andra gubbar

Den enda revysketch som lär ha förändrat världen.

Det fanns som bekant en tid då folk trodde sej kunna använda kulturen till att förändra. Det är inte särskilt längesen; pappa kan antagligen berätta om han inte just då var upptagen med att gapskratta åt ett obeskrivligt cannabisskämt.

För min generation låter det som en saga. Folk klev alltså upp på tiljorna, utrustade med gitarr och en bunte nödrim – och trodde sej kunna PÅVERKA sin publik, REFORMERA samhället, göra SKILLNAD. Naivt. Pretentiöst. Självupptaget.

Det är lätt att hånflina några decennier efteråt, när de rödaste av de röda sitter med tunntarmen full av Stenbecks silverpengar och till och med Sven Wollter låter lite svag i stämman. Jag är den förste att kasta stenen. Bevismaterialen ligger i drivor omkring oss: det blev ingen revolution trots att Fria Pro-teatern sjöng det, kvinnoförtrycket fortgår fast att Björn Afzelius satte ner foten redan 1976.

Men samtidigt ska man förstå att nämnda grupper levde i en tid då det faktiskt fanns ett påtagligt bevis på att det gick att förändra samhället från scen. Redan 1963 bevisade Hasseåtage att propagandapamfletter kan vara både festliga och göra faktisk inverkan.

Numret ”Telefonnumret” i Berns-revyn Hålligång handlar om varför det tvungetvis skulle ta två månader att få en telefon installerad i sitt hem, vilket var rutinerna 1963. (Jag tillhör själv inte de ivrigaste påhejarna när all offentlig egendom säljs ut, men till och med Telenor framstår ju som ett under av service mind jämte dåtidens Televerket.)

Hasse Alfredson och Lasse O´Månsson raljerar långt och länge om varför det tar två månader när själva inkopplingen sker på två minuter (”det där är överdrivet, det tar säkert tre minuter om man ska göra det ordentligt”).

De lägger fram teorin att en alla telefonnummer är slut och att man därför får kalla in (dåvarande generaldirektör) Sterkys Mordänglar som helt sonika får ta livet av en abonnent.

De spekulerar i om Televerkets anställda helt enkelt inte kan läsa (”J-O säjer JO, H-A-N säjer HAN, S-O-N säjer SON, säjer JOSSEHANANON”).

De funderar på om det faktiskt är så att varje mellanchef i verket måste godkänna varje abonnent (”Kanske kungen själv också, det är ju ett kungligt verk menar jag”).

Det är ganska roligt. Och det var med stor sannolikhet mycket roligt då. Det hör man på publikskratten.

Men mer fascinerande än själva sketchen är dess följdverkan: en tid senare annonserade Televerket att de skulle lägga om sina rutiner. Två månaders väntan skulle nu decimeras till en vecka (”EN VECKA!” skriker svensken anno 2009 som blir furiös när det inte är full täckning längst ut på Bottenhavet).

Hasseåtage tackade för Televerkets hastigt påvisade ödmjukhet genom att låta sin nästa film Att angöra en brygga, som ju handlar om en handfull människor som blir strandsatta på en ö längst ut i skärgården, avslutas med texten:

Detta hade inte hänt om de haft telefon. Gynna Televerket.

Vilket skulle kunna göra Att angöra en brygga till en av världens längsta reklamfilmer.

Televerket tackade i sin tur för uppmärksamheten genom att GD Håkan Sterky själv kom upp till skrivarstugan i Vitabergsparken och överräckte en antik telefon till direktionen för AB Svenska Ord.

Med allt detta i färskt minne, är det med andra ord inte så konstigt om man under decennierna därpå trodde att kulturen faktiskt kunde förändra världen. Kan man rucka på ett statligt verk så måste man väl för jösse namn kunna rucka hela samhällsstrukturen.

Jag klandrar ingen för att de försökte. Men jag tänker inte heller låta mej klandras för att jag låter bli att försöka.

Föregående

Proggiga barnböcker anno 2009.

Nästa

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 2: Agaton Sax och valförlusten 76.

2 kommentarer

  1. Poeten

    Man ska inte låta bli att försöka. Jag brukar tänka på Mick Jagger. Sjunger han ens? Kan han sjunga? Tänk hade han låtit bli att försöka, vad hade han gjort idag månne?

  2. Urban

    Jag menar inte att klandra dig men skulle man inte kunna föra ungefär samma resonemang om journalister (som visserligen till stora delar flyttat till nöjesavdelningen och givit upp de med)? Det finns en handfull enskilda artikelserier som förändrat det svenska samhället men det allra mesta blir det inget av, eller i bästa fall lite medvetandehöjning.

    Man kan hävda att journalister har ett annat ansvar för samhället och dess medborgare men det finns de som inte tycker det.

    U.J.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén