Om Kalle Lind och andra gubbar

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 2: Agaton Sax och valförlusten 76.


Ingen läser väl Agaton Sax nuförtiden. Det var en något torrare och ordrikare variant av Ture Sventon: anglofili, slöa taxar, excentriska ungkarlar, plommonstop och småstadsmysterier för en publik som uppskattar subtila blinkningar till Doyle, Christie och Maria Lang.

Författaren Nils-Olof Franzén var i många år ”programdirektör för ljudradion” och skrev böckerna som hobby. Böckerna sålde bra, inte minst i England där de ju älskar att bli bekräftade genom hån.

1976 blev Agaton Sax och Byköpings gästabud tecknad långfilm. 1976 var som bekant också valåret då såssarna förlorade makten till en mycket långsam ångermanlänning. Och kanske hjälpte faktiskt Agaton Sax-filmen till.

I en sekvens anlitar Agaton Sax sin världsunika datamaskin Tänkande August, som kan tala om var alla jordens skurkar befinner sej. På skärmarna rullar de fiktiva Octopus Scott och Julius Mosca förbi – och så plötsligt, oförhappandes, ut ur det blå poppar Palme själv upp!


Jag är inte helt hundra på hur det hela ska tolkas. Kanske avsåg nestoranimatören Stig Lasseby att skicka ut subliminal Palme-propaganda till den del av publiken som hade rösträtt.

Fast mer logiskt känns det nog att han ställde Palme bredvid de fiktiva superskurkarna.

Som herr Sax på Byköpings-posten själv hade sagt: ”Detta är ju oerhört”.

Föregående

Den enda revysketch som lär ha förändrat världen.

Nästa

Rökkollapsy.

5 kommentarer

  1. Urban

    Kul. Jag mindes inte att Agaton hade en super-gps.

    Det kan ju i och för sig haft viss effekt. Om inte annat för att det fick föräldrarna att skratta. Men föreställningen om subliminal påverkan är utdömd – vilket inte hindrar att det är förbjudet.
    (För nogrannare utredning av det rekommenderas någon av Bengt af Klintbergs senare vandringsmyt-böcker, jag tror det är "Glitterspray".)

    U.J.

  2. Christian

    Jag upphör aldrig att förvånas över hur fruktansvärt smala dina spaningar är. Och jag ligger sömnlös om nätterna när jag tänker på hur fanken du får reda på allt detta. Jag… näe, jag är jäkligt imponerad.

    Tack för Kompisar från förr, förresten, det var riktigt jäkla kul.

  3. Anonymous

    Är det ett knubbigt manligt organ som skymtar i rutan bredvid Palme för att därefter snabbt censureras?

  4. Oskar Forsgren

    Agaton Sax berikade min barndom! Och även min tioåriga vokabulär med ord som oerhört, njutfullt, korpulent och vrångstrupen. Filmen är riktigt välgjord, det är kul att Lasseby och Jan Gissberg körde med en helt egen stil i Agaton-, Kalle Stropp och Pelle Svanslös-filmerna och inte försökte kopiera Disney.

  5. Anonymous

    Jag är "bara" 24 år och älskade både böckerna och de tecknade filmerna med Agaton Sax. Lärde mig vad en autogyro (en föregångare till helikoptern) var för något, till exempel. Nu har jag inte läst Ture Sventon-böckerna så jag kan inte jämföra, men jag tycker att Franzén var en riktig ordkonstnär; redan som barn uppskattade jag titlar som "Agaton Sax klipper till" och "Den ljudlösa sprängämnesligan".

    Agaton Sax-böckerna verkar luta mer åt Science Fiction, medan Ture Sventon är mera fantasy/magisk realism. Undrar för övrigt om Franzén kände till Läderlappen (Batman) och hans "Bat-computer" när han hittade på Tänkande August.

    MVH Marcus B

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: