Om Kalle Lind och andra gubbar

En arton år försenad rapport.

För första gången i livet har jag läst en av Jan Guillous Hamiltonromaner, för säkerhets skull den sista av de tio ursprungliga (En medborgare höjd över varje misstanke, 1995). Att jag inte gjort det tidigare är inte så underligt som det kan verka; hur förtjust jag än är i svensk efterkrigshistoria, populärlitteratur och manlig självhävdelse så har jag en bakgrund som motvallskärring.

Under min gymnasietid var de vita omslagen med militära medaljer på de enda böcker som stod hemma hos vänner och vänners storebröder, möjligen jämte Körkortsboken och konfirmationsbibeln. Jag insisterade på att läsa nåt annat.

Det som förvånar mig när jag nu läser är inte att jag bitvis är road; där Guillou brister i personteckningar, rapphet, spänning, inlevelse och inre trovärdighet vinner han i satir, sarkasm och ironi. Jag förutsätter också att han vet vad han pratar om när han berättar vilka sopor och sopprötter Säpo är – hittills är det ingen som har stält sig upp och övertygande argumenterat för att Guillou har fel i sak och att Säpo egentligen inte är arabfientligt.

Det som förvånar mig är däremot att detta sålde. Att det sålde så in i helvete. Att det sålde så att Guillou kunde knalla upp med manusbuntarna till de anställda på Norstedts och säga ”här kommer jag med era löner!” Att det sålde så att fyra böcker i serien under en period täckte de fyra förstaplatserna på bokförsäljningstoppen.

I sina memoarer, som jag inte har tillgängliga just nu, beskriver Guillou en Hamiltonroman i dessa ungefärliga ordalag: först kommer en spektakulär våldshandling, sen kommer några hundra sidor politik och till sist en shoot out. Det låter som en patenterad guillousk förenkling, men är en ytterst korrekt analys: i just det här fallet tar den där våldshandlingen (mordet på Hamiltons mamma) trettiotre sidor i anspråk, politiken femundrafyrtiofem och shoot outen inga alls eftersom den ersatts av en fängelseflykt avklarad på tre rader.

Att jag roas är väl en sak. Jag tycker på allvar att det är spännande med chefsturerna på Dagens eko, som tar mycket mer plats i romanen än några våldsamheter. Jag har rätt bra koll på Thomas Hempel, Lisa Söderberg och Staffan Heimerson – autentiska radiojournalister som är inskrivna i handlingen – och fnissar försynt åt guillouska angrepp på moderna chefer som gillar möten och ledord och inte vet ett jota om journalistik.

Men förklaringen till de våldsamma försäljningsframgångarna brukar vara Killarna Som Egentligen Inte Läser: bassarna på luckan, fotbollslirarna, plitarna, snutarna. Orkade de verkligen igenom kompakta textmassor om Olle Wästbergs oduglighet som Expressenredaktör, om Ingvar Carlssons benägenhet att könskvotera och om rysk juridik? Var de med på alla tungan-i-kinden-kommentarerna om Guillous meningsmotståndare i offentligheten, som ligger utspridda som konfetti över boksidorna?

Visst, här och var får man en oerhört detaljerad beskrivning av ett skjutvapen eller en grodmansdräkt. Var grabbarna Grus så svältfödda på text att de stod ut med pedagogiska förklaringar av hur Umeås studentkår är organiserad för att få de där ynka styckena vapenexercis? Eller var det det omdiskuterade Übermensch-idealet, de närmast pornografiska beskrivningarna av Hamiltons vältränade magmuskler, som satte igång saliverandet inte bara hos Guillou utan också hos hans läsare?

Jag förstår ärligt talat inte hur det blev så här. Visst, vapenvård och spionjakt i all ära – Guillou lägger faktiskt mycket mer tid på långa dialogpartier där folk argumenterar för att man inte ska jaga kurder bara för att de är kurder än vad han gör på nåt som tillnärmelsevis liknar spänningsmoment. Hur kunde fem miljoner böcker skeppas iväg på de grunderna?

Det gör mig verkligen ingenting – tvärtom delar jag de flesta av Guillous värderingar, om än inte just beundrandet av magmuskulatur – men det förvånar mig. Storligen och ärligen.

Föregående

Lagergrantz magnifikt majestätiska gratisdrickarkompisar.

Nästa

Proggiga barnprogram.

24 kommentarer

  1. Calle H

    Svaret på din fråga, får du genom att läsa de andra böckerna. Där är våldet betydligt frekventare. Politiken finns redan från början, om än i mindre skala. Antar att precis som när man fortsätter följa en tv-serie som ballat ur, är man nyfiken på vad som händer en karaktär som man lagt åtskilliga timmar på att lära känna. Våldet och machoismen är kanske inte längre dragningskraften, man kanske helt enkelt bryr sig om karaktären. IMHO

  2. Spiring

    Jag minns en kollega under tidigt 90-tal, som – på tal om Hamilton-böckerna – lätt upphetsat och förnöjt leende hävde ur sig: ”Det är mycket GÖKA i de där böckerna!!” Något jag knappast skulle skriva under på (han kan inte ha läst särskilt många av världslitteraturens, eh, klassiker), men det var kanske också en drivkraft.

    Jag är ingen stor beundrare av Guillous skönlitterära författarskap, han har svårt att få till det i romanform trots att han i sin journalistik visat att han är en driven skribent. Jag tycker i alla fall om de böcker där han så att säga börjat på ny kula, dvs ”Ondskan”, ”Coq Rouge” och ”Vägen till Jerusalem”. Innan huvudpersonen hunnit växa till övermänniska, och Guillous autopilot satt in.

  3. Jimmy

    IMHO så delade antagligen en stor andel av folket då de värderingarna Janne ger uttryck för i böckerna, magmuskelskådandet inkluderat. Det var ju ett folk uppväxt på progg och westernfilm. LO hade socialismen på programmet, en tjock kommunistisk holländare var en av de största och folkkäraste artisterna samtidigt som Clintan spände hanar och magmuskler på bio, den som var stor och stark gick till folkets park, etc.

  4. Anon

    Vad tycker du om ”Stora Machoboken” då?!?

  5. måns

    Varför blev de så här?

    För att medierna hjälper honom så klart, och sen unisont nästan tjatar ihjäl befolkningen i varenda soffprogram, -tidning-tv-radio-inslag-uppslag, och precis som med Mankel, Liza Marklund, Maria Sveland ställs inte en enda relevant fråga (för att inte störa idolporträttet och bilden av ”de goda” som ska förknippas med författaren). Så ensidigt och konformt är medielandskapet, så som staten vill ha det.

  6. Spiring

    ”Medierna” var inte särskilt hjälpsamma, åtminstone inte de första Hamiltonåren. Böckerna fick ganska ljumma recensioner, borgerliga tidningar gillade inte Guillou som person (obs: understatement) och i vänsterpressen fick han kritik för sin förmenta vapenfixering och hjälteidealen. Och ”riktiga” författare har alltid varit av den åsikten att han inte kan skriva.

    Fast möjligen hjälpte ”medierna” till på så vis att han själv var en del av dem, som programledare i ett populärt TV-program på bästa sändningstid.

    Anon: Nu var det väl Kalle du frågade och inte mig, men om man tar sig förbi den löjligt uppblåsta yta som ”Stora machoboken” stoltserar med så finns där oväntat sansade och tänkvärda artiklar av både Guillou och GW. (Pär Lorentzons texter, däremot, är just så dumdryga som bokens titel antyder.)

  7. Kalle Lind

    måns: nja, jag har läst stringentare analyser. Framför allt förklarar ju inte din bild min huvudsakliga fråga: varför läste landets samlade testosteronynglingar detta?

    Anon/Spiring: har inte läst några av Fagerhultböckerna. Än. Det enda jag läst av Pär Lorentzon var en bitter bok om hur Jan och GW blåste Pär på pengar (finns avhandlad nånstans på bloggen). Den var påfallande illa skriven.

  8. Anders Widfeldt

    Har också funderat på vad det var som gjorde Hamiltonböckerna så stora. Kanske har det något med flockbeteende att göra, en sorts drev som får alla att vilja ha samma sak samtidigt. Kåldockor, Iphones, Procordiaaktier, rutiga byxor 1986… Fast det svarar ju inte på frågan egentligen. En teori skulle kunna vara Janne G:s speciella karisma. Han utstrålar ju en sorts känsla av att den som inte tycker som han själv är lite dum i huvet. Något som han i sin krafts dagar med lätthet kunde förmedla genom TV-rutan. raka vägen hem till folket i sofforna. En sorts Uri Geller, fast utan klockor och skedar. Folk reagerade väl som på skolgården — bäst att köpa boken så kanske han inte tittar hitåt. Själv har jag bara läst en en bok av JG — den om häxorna. Faktiskt mycket bra. Annars har jag varken aktier, dockor eller iPhone. Rutiga byxor köpte jag faktiskt — 1987.

  9. R

    Som någon har sagt, pröva att läsa de första två romanerna och se om det är mer action och mindre politik där. Det låter isåfall som en trolig förklaring.

    Har inte själv läst dem dock

    Jag har dock läst Ondskan och förstår verkligen varför detta är standardromanen att plocka fram till läsovilliga 15-åriga killar. Den är uppviglande och upphetsande! Som 37-årig halvfet akademiker och pacifist drabbas jag ändå av en stark lust att slåss, hämnas och lyfta vikter när jag läser den (Ondskan). Jag antar att Guillio ändå har förmågan i sig att locka till läsande av folk vars bokhyllor i övrigt mest består av bröllopsfoton.

  10. Anders E

    En anledning till genomslagskraften var förmodligen att Guillou var tämligen ensam på spelplanen när han drog igång serien 1986. Övrig svensk actionprosa var väl på den tiden lika med exakt noll om jag minns rätt. Och när han väl sen börjat sälja som de sålde blev efterföljande böcker succéer närmast per automatik. Jag själv har bara läst den första Hamilton, och medan jag tyckte mycket om det intelligent beskrivna politiska scenariot som var anledning till allt pangpang, så var det litterära rätt visset. Guillou var här dessvärre den typen av författare som bara måste trycka in en sjuhelsikes massa sakinformation i nästan varenda mening och än värre, i dialogen.

  11. Anders E

    Kuriosa: Den grevliga ätten ätten Hamilton hade figurerat i hemlig agentsammanhang långt innan Guillou. Redan 1960 introducerades nämligen den amerikanske agenten Matt Helm och dessa böcker skrevs faktiskt av en svensk av just den grevliga ätten Hamilton. Donald Bengtsson Hamilton var nämligen född i Uppsala, och hade flyttat till Chicago redan som barn när hans far medicinprofessorn headhuntades. Matt Helm publicerades i Sverige i Manhattanserien, dessvärre under idiottitlar typ ”Hårda bud, Matt Helm!” och liknande. De är dock – trots titlarna – faktiskt alldeles utmärkt spänningslitteratur som rankas mycket högt i konnässörskretsar. En återutgivning lär ha påbörjats i Amerika alldeles nyligen. Förutom Matt Helm skrev Hamilton också en del högst läsbara hårdkokta deckare (finns på svenska, men man får leta efter väldigt gamla pocketar med lika spektakulära som färgglada omslag) samt den episka westernromanen ”The Big Country” som sedermera blev Oscarsbelönad färgfilm starring Burl Ives. Ingen dussinfigur, således. Hamilton flyttade på ålderns höst tillbaks till det gamla landet, dock inte till Uppsala utan till Visby. Om detta i svenska media inte ett knyst. Det här är en rätt rörande webartikel om den åldrige Hamilton på Gotland, på förvisso rätt knackig engelska:

    http://www.benish-industries.com/hamilton/DHarticle.html

  12. Anders E

    Mer kuriosa: Guillous hus på den norduppländska vischan ligger blott ett par kilometer från min mors barndomshem. Min kusin, som äger centralortens Sibyllahak, har krängt åtskilliga burgare till herr författaren. Jan G har rentav en favoritvariant – internt kallad ”Janne Special” – men hur den är beskaffad har jag dessvärre glömt bort.

  13. kcl

    Vari ligger det konstiga att ngn miljon män som inte läser böcker går omkring med våldsfantasier som Guillou uttrycker bättre än vad de själva kan göra?

  14. Ördög

    Tack för (ännu) ett läsvärt inlägg, Kalle! Jag har faktiskt inte ännu gett mej i kast med en enda av Hamilton-romanerna. Någon direkt orsak kan jag inte anföra. Men Guillous raggar- och styckmordsreportage från 70- och 80-talen har jag uppskattat storligen, så kanske även hans thrillers är värda närmare bekantskap. Nu bör böckerna dessutom ha fått en viss patina. Det 60- och 70-tal som Sjöwall-Wahlöö upptäckte idel elände i framstår ju för oss som rena idyllen. Kanske Guillous bild av 80- och 90-talen förmår inge samma känsla anno 2013?

    När nu gamla thrillerförfattare är temat måste jag fråga en sak: Kalle – vad är din relation till Maria Lang? Jag kan se ut du nämnt hennes namn i bloggen då och då, bland annat i inläggen om Agaton Sax och H.-K. Rönblom. Har du alls läst henne, och har du några synpunkter på hennes produktion? Langs första deckare från 1949 har nyligen blivit film, och fler filmatiseringar är att vänta. Tror du att det kan innebära ett nyväckt intresse för en författare, som på 50- och 60-talen var en av Sveriges (och Finlands!) mest lästa, men som de senaste decennierna har försvunnit från både bokhandeln och det allmänan medvetandet?

    Jag skrev för ett par dagar sedan ner lite egna Lang-reflexioner på Flashbacks forum. Där finns också länkar till en rad intressanta artiklar, bland annat har Tidningen Kulturen och Sydsvenskan helt nyligen skrivit om henne.

    https://www.flashback.org/t2104342

  15. Erik

    För att du inte ska känna dig som Jörn Donner (att ingen bryr sig om din åsikt om Jörn Donner) så har jag stor glädje av dena blogg! Har nog läst från A-Ö, mer tecken än Mammut nästan. Nå´t litet tips: Gustav von Platens och Tecknar-Anders globetrottande, men det är mest bra kanske inte så mycket att sätta tänderna i?!

  16. petter

    Apropå Gijo och GW ligger nu hela Grabbarna på Fagerhult-serien på SVT Play under Öppet Arkiv. Fast det kanske alla utom jag redan visste. Ska kolla på något avsnitt, har ju aldrig sett det hela.

    För övrigt mötte jag Gösta Ekman idag på min promenad. Han var klädd i en trenchcoat som det inte alls är osannolikt att han fick ta med sig från Beckinspelningarna för 25 år sedan. Respekt.

  17. Kalle Lind

    kcl: nja, fast det var väl inte det konstiga? Det (eventuellt) konstiga var ju att dessa herrar orkade sig igenom några hundra sidor palestinagruppsfiltrerad hårdfakta om svensk underrättelsetjänst och Dagens Ekos personalpolitik i jakten på våldsfantasierna.

    Ördög: har aldrig läst Maria Lang, däremot H.K. Rönblom, som var samtida och efter vad jag förstår i samma genre (finns ett inlägg på bloggen nånstans). Har dock nån sorts hum om vad hon skrev för sorts deckare, och det ska bli oerhört intressant att se om de här nya filmatiseringarna väcker intresset för femtiotalsidyller kryddade med avancerade mord och hembakade Sherlocks.

    Tuva Novotny (som huvudrollen Puck) har ju sänkt hela projektet i intervjuer och antytt att det blev sämre än vad det hade kunnat bli. Kritiken har inte direkt jublat. Så vi får se.

    Erik: tack för uppmuntran. Och för tips. Jag har ganska mycket flanörkåserier framför mig. Har heller aldrig ordentligt satt mig in i Hr Ehrenmark.

    petter: tack för tips. Och gällande rocken, så använde Gösta Ekman sin privata i Beck-filmerna. Så det kan mycket väl vara Becks rock du såg på Ekman.

  18. petter

    Tänka sig…jag tänker inte ens försöka klura ut hur du vet detta. 🙂

    För övrigt mötte jag Ekman igen igår!

  19. Kalle Lind

    petter: tyvärr har jag inte inhämtat informationen på nåt särskilt spännande vis. Jag läste en intervju med Ekman i, skulle jag tro, Chaplin när de där sex Ekmans-Beck-filmerna var under inspelning. Då berättade han att han gärna använde sin egen rock. Jag vill minnas att han använde samma rock i den något udda Ekman-filmen Kronvittnet, den där han spelar mot Dennis Hopper. Det kan också ha varit i den intervjun som Ekman avslöjade sin storas gå-in-i-rollen-metodik: ”snut-mustasch, inte snut-inte mustasch”.

  20. Peter

    Det är inte i Kronvittnet Ekman möter Hopper utan i Slagskämpen från 1984. Däremot medverkar Per Mattsson i bägge…

  21. David

    Jag läste förvisso den här när den kom, och den stod kvar i min bokhylla tills helt nyligen (utan att bli omläst, kan tilläggas). Vill minnas att Jean de Guilliou gav Wallander sin egen tolkning i inledningen (från inkompetent, grubblande opera-freak till superman på några få sidor…)

    Min introduktion till Hamilton var annars en kassett-bok (så gammal är jag) med Coq Rogue inläst av den fullständigt fenomenale Thomas Bolme, som förmodligen skulle kunna läsa Eniros företagssidor och få det att verka vara den bästa romanen i modern tid. Tyckte också när det begav sig att det var märkligt att de sålde så bra. Det mest intressanta var alla politiska intriger. När filmerna och tv-serierna kom och de hade skalat bort allt sådant till förmån för det nakna våldet blev Hamilton just det han framställs som i den ”sista” boken (den här aktuella), dvs en kallblodig mördare med någon form av missriktad politisk ambition…

  22. Tomas

    Tjena Kalle

    Jag läste klart denna bok för några dagar sen och har betat mig igenom hela serien. Då jag är född 84 och farsan har snackat om den fantastiske Hamilton under uppväxten så kände jag att det var dags.

    Jag måste säga att Hamilton är jävligt cool :). Smart, lugn, visar att han har känslor (blir kär i en terrorist när han är under cover) men samtidigt är han en iskall mördare.
    Något mer som jag tror lockade är förlöjligandet av människor i maktpositioner som Carl Bildt, Ingvar Carlsson, Säpo mm.

    Jag som var för ung för att fatta vad Kalla Kriget innebar och hur utrikespolitiken fungerar har fått mig en lärdom i nutidshistoria.

    Alltså ”grabbarna Grus” kände sig nog intellektuella när dem läste om utrikespolitik med inslag av våld.

  23. Johan Hellström

    Om jag inte minns helt fel från någon intervju med Guillou så trodde inte han själv heller de skulle sälja så mycket, däremot skapa en del debatt. Det blev tvärtom.

    En detalj i Hamiltonböckerna som jag tycker uppmärksammats alldeles för lite är MATEN! Varje bok innehåller minst en rätt så detaljerad måltidsscen, och för att inte tala om alla pasta- och oliv-excesser i den sicialanska ”Vendetta”.

    Jag klämde alla böckerna på ett halvår som 14-15-åring i mitten av nittitalet och har återvänt till dem då och då sedan dess, inte minst inlästa av Tomas Bolme. Passar bra när man diskar 🙂 Det är inte för deras höga litterära kvalité utan för dess ironi och samtidsskildringar och en viss fascination för män i uniform.

  24. Petter B

    Jag gjorde lumpen 87. Jans böcker fick mig att känna det som det ändå var lite meningsfullt att ägna så mycket tid åt något som var så lätt att göra sig lustig över. Jag tror romantiserandet av svensk militär är grundbulten. Och jag vågar utan omfattande forskning gissa på att huvuddelen av de som köpte böckerna gjort lumpen och någon gång under den resan drömt om att tillhöra en väldigt liten specialenhet med utbildningsverksamhet i San Diego.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: