kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

En helt vanlig tecknad biografikokbok.

Ordet ”unik” är egentligen inte böjbart. Man kan inte vara mer eller mindre unik, inte heller mer eller mindre död eller gravid. Trots detta framstår Lena Junoff som unikare än vi andra.
blogg junoff 2
Filmarna Bengt Löfgren och Bo Sjökvist – vars intervjubok med gamla varietéartister varmt rekommenderas – skulle egentligen göra en dokumentär om Johnny Bode när de sprang på Lena Junoff. Hon sjöng visst på Bordellmammas dotter – den slippriga uppföljaren till den väl så slippriga Bordellmammas visor – och tanken var att hon skulle berätta om Bode för kameran.

Junoff hade mer att berätta. Helst ville hon berätta om när hon var leading star åt Duke Ellington, men av bara farten berättade hon också om när hon låg med Rod Stewart (”för full och för lallig”), fick skäll av Paul Anka sen hon fått missfall, förlovade sig med ”byxspräckarkungen” P J Proby (”han såg ut som en skäggapa med cowboyhatt”), räddades av Ewert Ljusberg från att trilla ner i Cornelis kista och invigde Västtysklands färgteve ihop med Hep Stars. Och längs vägen droppade hon diverse recept på allt från specialomeletten hon svängde ihop åt Beach Boys till Duke Ellingtons Coca cola med extra socker. Påfallande ofta innehöll hennes egna recept glögg.

Historierna om lurendrejaren och mytomanen Johnny Bode – för några såna kom till slut också – kändes plötsligt nästan alldagliga.
blogg junoff
Så det blev förstås en bok av Junoffs fantastiska historia. Allt annat vore ju vansinne. Goda historier ska berättas och de flesta av Junoffs anekdoter verkar också ha varit i det närmaste sanna. Att skämttecknaren Pontus Lundkvist skulle seriefiera Junoffs liv var kanske inte lika självklart som att hennes recept skulle sprängas in mellan sidorna.

Förläggaren Roffe Classon lär ha sagt på någon av releasefesterna att Junoff-boken är det mest bisarra han har gett ut. Han bör veta vad han pratar om: han har tidigare gett världen Socker-Conny, Arne Anka, Klas Katt, Peter Wahlbeck, Brev till samhället och John Holmes & Sherlock Watson.
blogg junoff 4
Lena Junoff – primadonnan från Hisingen gör mig mestadels glad: den är skriven på bred göteborgska med mycket gôrgo och la och ”man tager vad man haver, som Bert-Åke Varg sa”, den är späckad med anekdoter om Hep Stars-Lelle och hur Bosse Högberg gömmer Anita Lindbloms lyxpäls, den lyfter fram en bortglömd artist och en storartad personlighet.

Jag blir också beklämd över att detta märkvärdiga liv inte lyfts fram tidigare och att kvinnliga erfarenheter av nöjesindustrin reducerats till statistinsatser. Och bitvis blir jag bedrövad över hur Junoff behandlats: utskälld av Stikkan Anderson för att hon inte ville ligga med Jimi Hendrix, uthängd som slampa efter medverkan i en högst privat sexrulle, skickad hit och dit och kastad som en vante mellan olika managers och impressarior som vetat vad som varit bäst för henne.

Inom kort kommer jag att lyssna in mig på Lena Junoffs katalog och sätta i mig den här radiodokumentären. Jag väntar nog ett tag med att testa Junoffs mikrospätta och kalvsyltesnittar.

Föregående

Just vad vi väntade på: en ny bok om Cornelis!

Nästa

Sista budet.

2 kommentarer

  1. Bobbo

    Jag har aldrig riktigt begripit kompareringsförbudet av ”absoluta” adjektiv. Folk lyckas ju förmedla mening med sådana konstruktioner hela tiden. Som i det här fallet. Alla begriper ju att om Junoff är unikare än oss andra, så är hon mer speciell, mer särpräglad, helt enkelt längre från att vara icke-unik än någon som bara är lite unik.

  2. Marcus

    Efter att ha hört dokumentären på SR Play, så blir det köp av boken, vilken otrolig berättelse. Tack för tips!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén