Om Kalle Lind och andra gubbar

Ett orimligt långt inlägg utifrån en association utifrån en spelplats för en föreställning.


I fredags förverkligade jag så en av de där sakerna jag länge velat beta av som skrivande människa: en föreställning om mig själv (jfr Robert Broberg eller Henrik Schyffert) och mitt förhållande till gubbar (jfr Bosse Parnevik).

Det gick väl ganska bra. Det blev alldeles för långt och otajt (en nyanserad recension, så som den hade skrivits av en kvällstidningsmurvel om han varit där, finns att läsa här), men jag hoppas mina ambitioner att vara uppriktig framgick.

Det hela gick av stapeln på Victoriateatern i Malmö, en ypperlig spelplats för den som gillar att doppa tån i svensk populärkulturhistoria: i foajén hänger Lasse Tennander, Gösta Ekman, Adde Malmberg, Sif Ruud, Povel Ramel, Micke Rickfors och Viba Femba fullkomligt självklart bredvid varann. En gång ockuperades huset av Mikael Wiehe, Michael Segerström m.fl. kulturvänstermalmöiter i kampen för ett allkulturhus. I min ungdom for jag dit från Eslöv för att se Gardell och Ulla Skoog. Det är m.a.o. impregnerad mark.

För mej personligen har Victoriateatern – placerad mitt på Malmös mesta gågata – dessutom en särskild plats i min historia. Jag var en gång med om nånting som ledde till en nära-döden-upplevelse där. Jag blev knivhuggen.

Inte på själva teatern, utan precis på gatan utanför.

1997 var jag 22 år. Just den här natten var jag dessutom en smula berusad. Jag och min gamle vän H hade varit nere på ”stan” (ingen stad har en mindre levande stadskärna än Malmö, vilket var det vi just konstaterat) och var nu på väg hem till mej vid Triangeln.

Då stöter vi ihop med ett gäng käcka ynglingar i moderna kläder som vill ”bomma en tagg” (eller hur man nu uttryckte sej 1997). Min vän H hade faktiskt ett paket Benson & Hedges – inte för att han rökte, utan för att han tyckte guldasken var fräck – men tydligen var det fel sort. Ynglingarna började slå oss med knutna nävar i ansiktet.

Jag och H kunde inte slåss. Jag är ju en sån som gillar kultur. Vi försökte imitera slagsmål så som vi sett dem på film (jfr Helan & Halvan), men det gick sådär. Plötsligt känner jag ett tryck mot låret som jag inte reflekterar mer över just då, och sen är det till vår stora förvåning de muntra ynglingarna som springer sin väg – trots att de var fler till antalet och kunde/ville slåss.

Irriterade och uppskakade går vi så gågatan upp med sikte på mitt hem. H ska just klaga över att han spottar blod när våra blickar liksom parallellt vandrar ner till mina byxor där vi finner en asymmetri: det ena byxbenet är beige av byxa och det andra rött av blod.

Som alla analt störda människor blir jag så klart upprörd över denna märkliga färgblandning. Jag, som inte är sjukvårdsutbildad, inser att jag nog fått en kniv i benet och undrar försiktigt om vi inte ska försöka ringa en ambulans. H, som inte heller är sjukvårdsutbildad, svarar att det är enklare att han slår ett bälte om när vi kommer hem till mej.

Det kan låta rått och insiktslöst, men vi var två enkla män från småstaden som inte ville verka bonnläppigt tafatta när vi nu flyttat till storstan.

Medan blodet pulserar ur mitt lår och lämnar ett rött spår med en halv decimeters bredd efter sej, går vi vidare och hamnar vid det nattöppna Silwer tobak. Nu har jag börjat bli orolig. Dels vill jag inte komma hem blödande till min dåvarande sambo (det hade blivit mycket att svabba), dels känner jag mej ganska svimfärdig (jag hade tappat ca en liter blod).

Jag ber således H att gå in i butiken och ringa en ambulans. Han suckar och går in och ställer sej i kö. Själv vill jag inte blöda ner butiken; som nyinflyttade bonntölpar ville vi så klart inte blöda ner den vackra staden Malmö.

Olika snälla människor kommer fram och säjer att ”du blöder ju, du måste sätta dej!” ”Nej nej, inte ska jag väl blöda ner den där fina bruna tidningslådan”, säjer jag. Då är det några vänliga själar som tvingar ner mej på den där lådan och nån säjer ”lägg upp benet på min pakethållare!” Och jag svarar att ”nej nej, inte ska jag väl blöda ner din gamla rostiga cykel!” – för, som sagt, man vill ju vara lite värdig när man just fått en skitig kniv inkörd sex centimeter i kroppen.

Och så händer det väl olika grejer. Till slut kommer H fram i kön och ber om att få låna telefonen, en ambulans anländer, jag kommer till UMAS och inser väl att nu är det okej att svimma, nu ligger inte hela mitt liv i H:s händer. Då dyker det upp en sjuksköterska och frågar efter namnet på närmsta anhörig.

Då hör det till saken att min mor heter Cecilia Lind.

Jag svarar alltså ”Cecilia Lind”. Sjuksköterskan säjer då aningslöst: ”Du vet att det är en sång av Tage Danielsson?”

Och det är här nära-döden-upplevelsen kommer in.

För så jävla obildad kan man väl inte vara om man ska ha ansvar för andras liv och lem? Nån form av utbildning har väl ändå våra sjuksköterskor? De lär sej väl nåt annat än att sätta kateter och på andra sätt tillfoga människor smärta?

Jag tvingas alltså att avbryta mej i svimningen och säja, med återhållet behärskad vrede: ”Nej! Av Cornelis Vreeswijk!”

Och så kan jag alltså svimma i lugn och ro, nöjd med att jag fått tillrättavisa en människa som just räddat livet på mej.

Vad kan vi då lära oss av den här historien? 1) Att inget viktigt har hänt i mitt liv utan att gubbar ur nöjessverige varit inblandade. 2) Att på tolv år har jag tagit mig hela vägen från fyllebludder på gatan utanför till fyllebludder på scenen inne på Victoria.

Föregående

Proggiga barnböcker del 41: De goda djuren.

Nästa

Helt sjukt!

13 kommentarer

  1. Fredrik

    "- Jag är nostalgiker. Jag tror att det var bättre förr, och Nacka Skoglund för mig är glädje och artisteri personifierat. Han om någon är värd en egen pjäs, säger Ulf Larsson."

    http://svt.se/2.61757/1.803265/vi_hanger_me

    Okej, jag tror han lyckades svara på frågan själv där…

  2. Fredrik

    Du är awesome, son av Lind! Och föreställningen var mycket sympatisk och rolig trots några osäkra bitar. 160 bucks well wasted.

    Gå inte och bär på skam som en annan svenne nu. Fortsätt hellre med att avhandla föreställningens största distraktionsmoment för min del – den tjocka Ulf Larsson-boken på nedersta hyllan. Jag satt och tittade lystet på den under hela kvällen i hopp om att du skulle lyfta och högläsa. Vad jag vet har den inte fått något separat inlägg på den här bloggen, trots att det borde finnas väldigt mycket…material att ta av. Hela "banta sig ur existensen"-grejen är obehagligt fascinerande.

    Dessutom nyfiken på om han är din antagonist eller inte, med tanke på att han själv föreläste om mycket gamla gubbar, men i Ulfs fall handlade det om mycket gamla FOTBOLLS-gubbar (Nacka Skoglund)…

  3. Erik

    Du var så suveränt bra både på Boulevard och Victoria, Kalle. Jag är mycket nöjd med mig själv också att jag lyckades stamma fram lite beröm till dig på Pelikan efter Malmö goes Stockholm. Däremot är jag missnöjd med att jag tvingades rusa från Victoria för att hinna med tåget hem till Stockholm så jag missade att få boken signerad men jag hoppas det kommer fler tillfällen.
    Blixtvisiten i Malmö och den obefintliga uppladdningen före högskoleprovet var värd varenda krona och missad poäng. Du är en kulturskatt Kalle Lind.
    Hälsningar Erik

  4. Kalle Lind

    Fredrik: jag tror dessvärre du läste fel. Det stod nog "Ulf Lundell" på boken i fråga. Nån tjock Ulf Larsson-bok har ännu inte skrivits (förutom Ulfs egen "Kvartingen som sprängdes", men den är inte särskilt tjock tyvärr). Tack i övrigt för vänliga ord.

    Erik: stort tack för vänliga ord. Det kommer nog tillfälle att ordna signering. Anar att våra vägar kommer att korsas igen.

  5. Balloonfighter

    Tack för en fin kväll! Jag hade gospellåten om skägg på huvudet resten av kvällen.

  6. Sweex

    Tack för att du tog dig tid att köra bloggen "live" det fanns en hel del bra och del lite mindre bra, jag gjorde ett försök att recensera jag också..inte lika proffsigt som den andra men vid intresse kan du se vad jag skrev här :
    http://hedosvarld.blogspot.com/

  7. Kalle Lind

    Sweex: jag läste. Du skriver mest om publiken, och det kan man så klart göra, även om jag personligen är tacksam för varenda lirare som letat sej dit och inte tänker ha några synpunkter vare sej på hur de ser ut eller vad de skrattar åt. Som nån sorts skämtare är det väldigt tacksamt att någon skrattar även när det inte är roligt. Skratten är en påminnelse om att det faktiskt sitter nån där och lyssnar, även om jag just då kanske försöker säja nåt eftertänksamt.

    Kultursyn kan man diskutera i det oändliga – jag gör det då och då i de här spalterna och jag är inte odelat positiv till en hållning som säjer att viss kultur är viktigare än en annan – men det faktum att kulturkoftor letat sej till samma föreställning som du är väl ett tecken på att de inte bara gillar saker som du finner obegripliga?

    Tack dock för visat intresse.

  8. Sweex

    sant, jag uppehöll mig mycket kring publiken, det kan ju både hjälpa och stjälpa en upplevelse, vilken den tyvärr gjorde för mig.

    och angående kulturkoftor..ja kan bara hålla med 🙂

  9. Erik

    Sweex, vi kanske satt långt ifrån varandra men jag tycker publiken var riktigt bra. Konceptet med picknick var trevligt och något för andra att ta efter. Förvisso hade vi ett sällskap äldre damer som närmast drog kniv över kakorna bredvid oss och talade om mat istället för att kolla på scenen. Dock försvann de i paus.

  10. Sweex

    Erik – ja då hade du tur, dom tjejerna som satt framför oss var rakt igenom riktigt jobbiga, samt att en herre till vänster om mig lyckades med konststycket att trycka i sina ben i min sida så att man klämdes mellan stol och bord..och picknick på teaatern? nej, inte min cup of tea… jag tycker publiken ska ägna sin uppmärksamhet mot scenen inte mot vinflaskan och smörgåsarna framör sig, vilket många tycktes göra, men smaken är ju olika 🙂

  11. Åke Forsmark

    En underbar text. Men vad är det som det handlar om egentligen? Är det någon sorts manbarhetsrit att gå ut ett stort gäng och spöa två killar som man bedömer att de inte kan försvara sej? Vore det inte manligare att angripa den lokala Hells Angels-klubben eller några Jugoslaviska gangsters på travbanan?

  12. Maltmjölke

    Kommer du ge upp din scenkarriär nu och syssla med bloggeriet på heltid? Eller tänker du lära dig av misstagen och göra nya friska försök?

  13. Anna

    Fantastisk historia och djupt okunnig sjuksköterska. Kan man inte bli prickad för sånt?

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén