Boken Sex, såpor och svenska krusbär – Television i konkurrens (2006) är, enligt baksidestexten, ”en kvick och allvarlig historia om hur kanaler, genrer och program förändrades” i och med mediemonopolets försvinnande i slutet av åttiotalet. Den är skriven av Leif Furhammar, professor i film och f.d. tevekolumnist i DN och har ett antal år på nacken.
Jag har aldrig riktigt orkat skaffa mig en åsikt om Furhammar. Han verkar inte vara den festligaste killen ens i ett rum fullt med halvfestliga killar, men jag lyckas i alla fall inte beslå honom med några direkta sakfel. Den här boken är främst tänkt som en sorts översiktsverk, där Furhammar går igenom vad som hände i public service och i de kommersiella kanalerna under de första två decennierna med tevekonkurrens.
Furhammar försöker förhålla sig neutral till såpor, dokusåpor, lekprogram och annat som han föraktar. Det funkar sådär. Hans irritation över två människors existens är så gränslös att han aldrig lyckas hålla tillbaka den. Ingenting – krig, svält, den där snuvan som aldrig gav med sig vårvintern 1970 – gör Furhammar så heligt vred som tanken på att Filip Hammar och Fredrik Wikingsson finns.
Det började redan med Ursäkta röran! (2002) på TV4:
De gick ytterligare ett steg längre i vanhedrande skymfligheter mot vanligt folk och tillät sig att överträda alla tidigare normer för mänskligt och komiskt umgänge. […] De utmanade varandra i att utföra vågade fräckheter mot förbipasserande medmänniskor och tillät sig gladeligen att gå runt på offentliga platser och ta folk på könsorganen och samtidigt på avstånd registrera folks ursinne över tilltaget. Det visade sig vara för mycket för anständighetsgränserna på TV4, som lade ner programmet.
Men skymfligheterna tog inte slut där! Därefter tog bekant Kanal 5 över ”det brutalkomiska skandalparet”: i High Chaparall (2003) gjorde de ”solkiga porträtt av före detta kändisar och halvkändisar” som dessutom var ”grundligt förolämpande” och som gjorde att ”den säljbara vulgariteten slog ut i full blom” på Kanal 5.
I evighetsserien 100 höjdare (2004) samlade de ihop de skadegladaste ögonblicken i historien, först med sikte på svenska fadäser, sedan på internationella. De letade sig med beundransvärd nit igenom TV-arkiven på jakt efter inslag där folk gör bort sig och blir förödmjukade eller skandaliserade. Där fanns onekligen en myckenhet av groteska klavertramp att välja på.
Furhammar exemplifierar sedan med Friggebos ”We shall overcome”, kungens ”Kära örebroare!” och andra högt uppburna figurers misstag innan han sammanfattar: ”Här fanns alltså ytterligare 95 liknande skamsna dråpligheter. Hammar och Wikingsson såg till att de inte skulle falla i glömska.”
Vidare får vi, i bisatser och parenteser, veta att ”komikerparet Fredrik Wikingsson och Filip Hammar begick ostraffat flera uppenbara lagöverträdelser inför öppen kamera i skandalserien Ursäkta röran!” och att Emma Andersson ”skandaliserades i ett infamt TV-porträtt av komikerparet Filip Hammar och Fredrik Wikingsson”.
Konstigt nog sätter han inte ”komikerparet” inom citattecken. Det vore annars för en gångs skull adekvat: Wikingsson & Hammar har veterligt aldrig kallat sig komikerpar.
Okej, ni är med? Furhammar gillar inte skandalprogram med förolämpande brutalkomiker som sysslar med skymfligheter. Han är en sån där människa som inte gillar skämt som handlar om misslyckanden, dvs. skämt. Han är till yttermera visso en sån som inte gillar människoförakt. Det är förstås himla fint av Furhammar.
Det kan man kanske acceptera. Ett litet problem i sammanhanget är att Furhammar själv inte lyckas dölja sitt förakt mot de ”kändisar och halvkändisar” som Filip & Fredrik nyfiket och fascinerat besökte i High Chaparall. Det är också han som kallar kungens ”Kära örebroare!”-snedsteg groteskt. Den skandaliserade Emma Andersson (Furhammar syftar på Filip Hammars granskningsnämndsfällda ”SM i nazireferens”-intervju) beskriver han sålunda:
[Hon] utgör det yppersta exempel på ett uteslutande TV-alstrat kändisskap. Hon blev känd som Robinson-Emma i 2001 års omgång av Expedition: Robinson. Hon lanserade sig utan framgång som sångerska med ”Who I am”. […] Hon lät vika ut sig som Månadens dröm-date i Café 2003. År 2004 kom hon tillbaka i televisionens rampljus och vann Expedition: Robinson, med brett folkligt stöd. Hon ansågs därmed kvalificerad att förestå det lyxiga kändismagasinet [La Dolce Vita i Kanal 5, 2004].
Man kan naturligtvis diskutera Filip & Fredrik och chockeffekterna från deras tidiga karriär. Jag är dock inte riktigt säker på att Furhammar är så särskilt öppen för en diskussion.
Fredrik Carlstedt
En odräglig j*v*l , den gode herr Furhammar, alltså och således.
Nils Lindberg
Hade ni gillat om F&F tafsat på er för sina TV-karriärers skull? Lind skriver inte vilket år boken kom men den som följt duon har kunnat notera fler okunniga/osmakliga inslag i deras produktioner än de nämnda:
# I direktsändning efter en Kristallengala frågar de gästen/polisen Martin Melin om han ska arrestera dom. Ingen blir arresterad i Sverige, begreppet finns inte i lagstiftningen. Däremot blir du gripen och efter förhandling häktad, vilket alla journalister får lära sig men tydligen gått dem förbi, fast de lär vara utbildade.
# De använde det uttröttande journalistgreppet att fråga ”enslingen i kojan i skogen” hur han kan leva så. Likt en majoritet av mänskligheten under vår historia. Det vore ju intressantare om enslingen istället intervjuade F&F om deras liv, om delad vårdnad av katt, produktionsbolag och ägarlägenhet på Söder.
# Diverse sakfel och missade möjligheter. Uppenbarligen läser de inte kultursidor. När de talade om utländska egennamn som låter lustiga på svenska nämnde de exempelvis inte ett visst polskt efternamn: http://dagensbok.com/2005/10/27/zbigniew-kuklarz-hjalp-jag-heter-zbigniew/ med mera, med mera.
Mitt intryck är att de, likt Oldsberg, förvaltar det sämsta i arvet efter Hyland: Gapigheten, gåpåigheten och en okänslighet. Det till skillnad från exempelvis Fredrik Belfrage, likt Oldsberg en av ”Hylands pojkar”, men faktiskt visat att han kan göra bra och seriösa intervjuer och att hans eget ego inte måste vara huvudsaken.
kulturarbete
Jag – och ingen annan här – försvarar väl egentligen F&F. Det roliga är väl inte att Furhammar eventuellt tycker fel, det är så klart subjektivt, utan att han är så fixerad. (Boken är från 2006. Slarvigt att inte skriva ut. Ändrar.)
Heliokles
Hahaha! Bra boktips
Finns inget roligare än arga gubbar. Men Filip och Fredrik förtjänar verkligen inte bättre. Inte så att de är obegåvade – tvärtom – men de är verkligen spekulativt vulgära och lågpannade för sakens egen skull.
Mitt ”favorit”exempel i just 100 Höjdare är avslutningen på deras text om Inga-Britt Ahlenius och Bosse Ringholm. En lysande historia som F&F gör full rättvisa. Men så i slutet av texten slås de av den isande insikten: ”Fredrik, vi har ju inte sagt bajs i den här texten!” ”Filip, vårt rykte står på spel – vilken katastrof!”
Och så avslutas essän med den – högst apokryfiska – spekulationen att Ahlenius, medan hon skickade ett brev (nu minns jag inte om det var för att säga Ringholm några välbehövliga sanningar, men det är också det samma) ägnade sig åt funderingar om klistret på frimärkena verkligen tillverkades av kiss från fångar.
Så var ordningen återställd, och man får ju förstå att Furhammar är upprörd.
Simon
Konstaterar att förakt mot B anses väldigt fel/fult idag. Det är väl på gott och ont antar jag…