kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

En man med mustasch: Kjell Swanberg.

blogg swanberg foto kopia
Jag läste aldrig Svenska Dagbladet som ung (eller som gammal) och kom därför bara strövis i kontakt med Kjell Swanberg via Svenska Mad, kåserisamlingar på bokrean och P3-programmet Plattetyder, där han och Bengan Wittström förde vidare nonsensarvet från Lasse O’Månsson. Swanberg tillhörde Stockholms mediaklass, vilket märks på att hans änka skrivit böcker om Annika Östberg och Börje Ahlstedt, att hans dotter är gift med Fredrik Wikingsson och att familjen hade sommarhus på Österlen.

Efter vad jag förstår var alltså Svenskan Swanbergs främsta hem, närmare bestämt humorsidan (?) och vinjetten Swanberg swamlar. Ibland dök han också upp i Sydsvenskan och 2002 gick han över till DN:s Namn & Nytt-sida. Genren – kåseriet – var väl kanske hetare när han började, men Swanbergs texter rörde sig hellre inom den satiriska sfären än inom igenkänningshumorn och känns därför hyfsat fräsch.
blogg swanberg
Romanen Riddarfalken från Mjölby är från 1989 och är väl i och för sig igenkänningshumor för någon som någonsin haft med SVT:s dramaavdelningar att göra, men utmärks framför allt för sitt träffsäkra språköra. Swanberg var parodiker, språkimitatör, en rackare på att fånga upp jargong och sticka hål i svulstiga ordballonger. Samtalet mellan den aspirerande teveförfattaren Snugge Plywoodstierna och SVT-dramaturgen Lelle är jag övertygad om att jag själv har varit involverad i:

– Dramaturgi handlar om berättarteknik. Man lägger upp berättandet på ett visst sätt. Man vet vad folk vill ha. Man ger folk det man vet att folk vill ha. Folk vet vad som väntar dom. Dom vet vad dom vill ha. Dom får det dom vill. Vi vet vad dom vill ha. Vi känner att vi gett dom det dom vill ha. Vi har gett dom det vi lärt dom att dom vill ha. Och när isen väl är bruten och kontakten etablerad mellan rollfigurer och publik så fortsätter man bara att ge folk det dom tror sig vilja ha, på goda grunder. Det kallas kommunikation. Vi ger dom vad vi lärt oss att dom vill ha. Det vi lärt dom att tro sej veta att dom vill ha. Svårare är det inte.
– Nehej, säger jag.
– Om man drar in till exempel en glad, troskyldig hund i början av handlingen så kan man inte lura publiken genom att då och då anknyta till den där hunden utan att det faktiskt förr eller senare händer nåt DRAMATISKT!
Lelle slår plötsligt med knuten hand i bordet.
– Publiken kräver då – genom att dom har accepterat den överenskommelse vi gjort med hjälp av dramaturgins grundläggande spelregler, vi har hjälpt publiken genom att formulera reglerna – att hundfan förr eller senare ska manglas. Eller krossas. Eller kokas. Det kallas förväntan, stegring och utlösning. Förr eller senare. Gärna nånstans mitt i, så man har nåt att bygga vidare på sen. Enkla dramaturgiska grepp, som alltid fungerar!
– Det vete allt…
– Det är bergis, lita på mej, jag kan dom här sakerna. Det fungerar så. Fungerar jämt! Lansering, genomföring, PANG! Lansering, genomföring, PANG!

Lika obehagliga känslor av att Swanberg då och då varit osynligt närvarande i min karriär får jag när Snucke Plywoodstierna, efter att hans hårdkokta deckare lagts i malpåse, lagts i soppåse, tagits vidare till planeringssektionen, klubbats, konfirmerats, bytt namn till ”Hjälp, jag har fått en Riddarfalk på halsen!!!”, ersatts med ”Massmördaren Fnutting i Nordingrå” och ”Kyss mej på tårna”, antagits, förkastats, skrivits om, expanderat och på nytt lagts åt sidan, kallas upp till Gigi, Lelle, Sassa, Bebbe, Gugge, Titti och några till i ett av SVT:s sammanträdesrum:

– Det gäller en sitcom … situtationskomedi alltså. Tretton halvtimmasavsnitt. Kul jävla grej alltså, på prajm tajm lördagskväll, ganska sent men bra tid. Vi har suttit här och funderat lite fram och tillbaka och kommit fram till att det skulle gå att göra en satans kul pryl med ditt ”Hjälp, jag har fått en Riddarfalk på halsen!!!” som grund.
– Ja, inte slaviskt alltså.
– Inte en rysare alltså. Utan en kul grej.
– Skitkul grej.
– Som skulle bygga på personer och miljö i Falken, fast liksom draget några varv till om du hajar va.
– Farstempo. Snabba gags.
– Inte som farserna på privatteatrarna alltså, utan kul.
– Inte ut och in i dörrar i kalsongerna och så, utan lite klass va. Fast jävligt kul.
– Vi tycker att det finns rätt mycket att ta fasta på i ditt manus. Som skulle kunna bli ballt alltså.
– Det roligaste sen … sen …
– Tanken är att vi skulle spela in lajv framför levande publik.
– Blir en helsickes feeling på det viset.
– Och så burkskratt förstås, i efterredigeringen.
– Bara så man toppar alltså.
– Toppar upp vet du. Så det verkar som om publiken har ball hela tiden.
– Blir alltid svackor i en sån där …
– Men till det behöver vi din hjälp va.
– Det ska vara en jävla farrrt hela tiden.
– En helvettes farrrt alltså.
– Full rulle med dråpliga scener som avlöser varann i ett aldrig svindlande tempo.
– Det är därför vi har sagt att ditt grundmanus passar som hand i handske alltså.
– Roligaste svenska serien sen … sen …
– Alla som har sett manus har sagt att vafan det här är ju farsmanus för tusan. Rena farsmanuset.
– Ja inte som det är nu va?
– Nej, men om du öser på lite … safta på med gags, va, och bildkomik … du måste tänka på skämt som går fram i bild.
– Det får ju inte bli talad radio va.
– Vi har sagt som så va att det här manuset det skulle ju kunna bli hur ballt som helst om du fattar vad jag menar.

Och så vidare och så vidare, sida upp och sida ner, med långa utvikningar om hur Nisse i Hökarängen har tagit sig några rejäla och förväntar sig pang på och balla grejer som drar garv. Swanbergs texter utmärks inte av att vara beckettskt sparsmakade, utan mer för sitt överflöd, sin aldrig sinande associationslusta och språkiver. Humorister som fostrades i tidningsvärldens snabba tempo är oftast bättre på upplägg och formuleringar än på precision och exakthet.

Är det nån som sitter på några ex av Swanberg swamlar-samlingarna (som väl hette Swanberg samlar?) eller Det vältrampade klaveret eller Det var en gång en sagobok för små och stora vuxna som ni känner att ni har läst för många gånger, så går det bra att skicka dem till mig. Biblioteken i den här stan är tydligen för fina i kanten för språkblommig kåserisatir.

Föregående

Nancy & Carina.

Nästa

Filip, Fredrik och furiöse Furhammars flipp.

6 kommentarer

  1. David E.

    Tack! Otroligt att man kan komma ihåg saker som man inte har tänkt på på 20 år. Har en extremt tydlig minnesbild av Plattetyder men inser att jag inte tänkt på programmet någon gång under detta sekel. En enkel googling ger mig dock den överdos jag nu inser att jag behöver.
    http://radiogodis.se/plattetyder.htm

  2. Andreas

    Alla avsnitt av radioprogrammet Plattetyder finns här, http://radiogodis.se/plattetyder.htm Otroligt kul!

  3. petter

    Hann ströläsa några kåserier av Swanberg, mest i DN. Minns ett som mest bestod av lek med ordstäv och diverse plattityder. ”Humlan kan inte supa, men det vet inte humlan så understundom tar hon sig en genever” är svår att sluta fnissa åt det första dygnet.

  4. Anders E

    Plattetyder var ju bitvis helt briljant. Återkommande figurer som den fine och viktige västsvenske kulturpersonligheten Gais-Åke Feskeböxa och den gamle Stockholmskännaren Ossian Bättring på Bättringsvägen i Svullentuna är oförglömliga. Som jag minns det var dessutom de svenska inslagen i Mad väsentligt bättre om Swanberg fanns listad som upphovsman än om han inte var det. En annan hågkomst är det av hans Sommarprogram där han parodierade Sjöwall & Wahlöös politiska jeremiader så det stod det härliga till. Enligt nedanstående torde det ha varit 1979.

    http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/386294?programid=2071

    Och inte nog med det. Tydligen var han under en period chefsredaktör för En rolig halvtimma också. När jag nu påminns om denna publikations existens är jag lite förvånad över att den – och den besläktade Hel-Garv – inte behandlats på denna blogg ännu.

  5. Gustav

    Ljuva minnen. Swanberg var min stora idol bland kåsörerna på Marginalen (SvD:s motsvarighet till NoN i DN), den sida som faktiskt väckte mitt intresse för att läsa tidningen öht. Övriga var väl Kar de Mumma, (hans fru) Viola, Tecknar-Anders och några till, dessutom körde man Dagens Vers av (oftast) Fibben och Kajenn. Under ganska lång tid var Swanberg med två gånger i veckan, på torsdagar med ett vanligt kåseri, på söndagar med nån form av specialare. Ibland Swanberg swamlar som ofta var uppstolpade one-liners (”Mercedes finns nu i tre viktklasser: tungvikt, mellanvikt och vältervikt” skrev han efter att nån tidning lyckats välta en A-klass), ibland fick han hela sidan för sig själv och publicerade ”Vetenscoop”-artiklar.

    Samtidigt gjorde han som sagt Plattetyder, ”programmet som blandar lokala förmågor med lokala oförmågor”. Han skrev allt och spelade in sina repliker i London, där han bodde, och skickade sen manus och ljudband till Stockholm där Bengan Wittström spelade in sina repliker och mixade.

    Och redaktörskap och böcker ovanpå det. Sjukt produktiv.

  6. Pontus

    Swanberg var verkligen lysande – jag har en halv låda urklipp från SvD, de tar jag fram när jag vill ha riktigt roligt. Riddarfalken lånade jag på bibblan på 90-talet.
    Swanberg gjorde också radio-programmen Absolute crazy med Michael B. Tretow och ett program som hette Tattarspeedway

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén