Jan Myrdal har ju stött sig med varenda käft han haft omkring sig sen barnsben, inkluderat mamma, pappa, två systrar, sina barn samt ”ordfnasket” Göran Rosenberg. De enda han verkar komma överens med är damerna i sitt liv – och det verkar i sin tur helt bero på Myrdals amorösa förmågor.
Låt vara att relationerna har varit stormiga – Andrea Gaytan Myrdal lämnade ju honom där ett tag sen Jan inte stått upp för henne när Henning Mankell kallat henne ”lycksökerska” – men de kommer till slut tillbaka till Jan.
Vad detta beror på har Andrea Gaytan Myrdal inga problem med att sätta fingret på: ”Vi är väldigt olika personer men däremot det rent sexuella … Han är som en 50-åring! Han tillfredsställer mig precis som jag vill.”
Inte heller Jan själv har några svårigheter att ringa in vad som förenar honom och Andrea: ”Vi har en ytterligt stark sexuell bindning som inte går att bortse ifrån. […] Det finns två saker som betyder något för mig: arbetet och könet. Har man en så oerhört stark sexuell gemenskap som vi då blir det möjligt och nödvändigt att lösa det andra.”
Nu noterar jag, kanske i senaste laget, att Andrea Gaytan Myrdal på den här punkten var fullkomligt överens med sin framlidna buksvägerska, Gun Kessle. Om Kessle berättar Nils Petter Sundgren, filmkrönikör och kulturjournalist, i sina memoarer:
Jag hade skrivit om konstnären Torsten Renqvist i Månadsjournalen. Han hade tidigare varit gift med Gun Kessle, som nu var Myrdals hustru. Hon kallades Pinnen. I min intervju citerade jag vad hon hade sagt om att Renqvist var starkare än Myrdal, när de mätte sina krafter en gång i ungdomens dagar.
Nu blev Pinnen rasande och ringde både [chefredaktören för Månadsjournalen] Birgitta Dahl och mig och sade att Jan minsann var den starkare och kunde lyfte Renqvist lätt som en plätt. Dessutom var Myrdal en mycket bättre älskare. Pinnen begärde att få dessa oomkullrunkeliga fakta införda i tidningen. Men så blev det inte. Ingen av de två herrarna hörde av sig i ärendet.
Vilket inte måste betyda att Myrdal tyckte frågan var oviktig, utan bara att han hade några andra strider att föra på annat håll. Som mycket väl kunde ha nånting med älskog att göra de också.
Bobbo
Att han tycker illa om Göran Rosenberg måste vara det första och enda sympatiska drag Myrdal har.
Anon
Det är ju alldeles för få ”ju” i ditt inlägg!
Anders Nilsson
Det kom ut en bok som hävdar att barnkulturens vänstervridning under 70-talet är gravt överdrivet. Faller din karriär nu?
Kalle Lind
Anders N: om du syftar på Margareta Rönnbergs nya rapport – anmäld av Croneman häromdagen i DN – så väntar jag på att den ska anlända med posten. Citerar Croneman henne rätt så har hon fel i några fall och är väldigt oprecis i andra. Troligare är dock att Croneman läser lite som han känner.
Det är förstås en fråga om vad ”vänstervridning” och ”politisk” betyder. Men hävdar Rönnberg på fullaste allvar – som Croneman påstår – att Ville, Valle & Viktor inte var politiskt så kan man ju lika gärna sudda ut ordet ”politik” ur svenska språket. Och det är fan inte en fråga om definition.
Varför det sen är viktigt för Croneman att förklara att politisk barnlitteratur inte vara politisk, när han i samma andetag förklarar att han står på samma politiska barrikad, är inte helt lätt att förstå. Själv har jag aldrig tyckt att det är nåt större problem med att barnlitteratur är politisk – jag har svårt att se hur den inte skulle kunna vara det – men tycker nog att man måste kalla en spade för en spade och Johan Croneman för en slarver.
Spiring
Jag misstänker att Croneman och/eller Rönnberg, liksom många andra, menar ”partipolitik” när de skriver ”politik”. Och visst, i Ville Valle & Viktor hittar man inte bara lite allmänt ”röda” resonemang utan även drag av sånt som lyfte fram Centerpartiet till makten. Decentralisering, tillbaka-till-naturen och sånt. Inget renodlat partiprogram. Men det måste väl vara uppenbart för alla och envar att programmet i fråga var synnerligen politiskt? Förutom att vara spännande och ganska skoj, dårå. I synnerhet den andra serien tyckte jag var kul när det begav sig, när VV&V flyttar in i en förort och försöker bilda en kärnfamilj – komplett med nyp i stjärten på mamma Valle.
Anders Nilsson
Jag har själv inte sett VV&V eftersom jag som 30-åring föddes åtminstone tio år för sent. Det intressanta i Cronemans recension, eller kanske snarare Rönnbergs bok (som jag inte har läst), är annars exemplen med kända debattörer som hävdar att program de knappast har sett har förstört deras barndom. Men jag misstänker att 70-talets barn-tv speglade 70-talet, precis som dagens barn-tv speglar 10-talet. Jag väljer att citera Andreas Nordström i lördagens DN:
”Obehagligast är emellertid serien Toot och Puddle. Har du sett den? Nej, det är klart du inte har. Den som inte har barn och ändå tittar på två ritade grisar som på svenska heter ungefär tut och pöl är med största sannolikhet sjuk i huvudet. Serien handlar om två grispojkar i polotröja som reser runt i världen och äter lagrad ost, går på museum och lagar ekologisk lasagne. Signaturmelodin innehåller bland annat ordet livskvalitet.”