Gamla hjältar hyllar varandra del 2: Hasse A om hela Sveriges Astrid.

1987 fyllde Astrid Lindgren åtti bast, vilket televiserades. Och ja, hyllningen innefattade barnkörer. Och ja, de sjöng Idas sommarvisa. Och ja, producenten hade raggat upp gamla Saltkråkan-skådisar. Och nej, han som spelade Karlsson var inte med.

Intressantare var Hasse Alfredsons tal. För mej som tolvåring knöts två viktiga spår i min kulturella bildning ihop. Jag kunde lägga en sorts pussel av de intryck och avtryck och uttryck jag samlat på mej genom ett liv vid teve och grammofon. Än idag tycker jag det är ett exempel på hur hyllningstexter bör skrivas: mer humor än överord.

Kärleksbrev på födelsedagen till tant Astrid
från barnet inom mej

Käraste tant Astrid! Nu måste jag få tacka
för alla dom figurer som du lärt mej älska så!
Det måste va nåt vajsing med din almanacka
för 80 år! – det är nånting andra hittat på
Det känner alla människor ju inuti sej själva
att aldrig du kan fylla mer än tio eller elva!
Men det är inte viktigt vad man fyller, tycker ja.
Det viktigaste är ändå att man har fölseda!
Vi hissar dej i taket sen en femti-nitti gånger
och skänker dej en håningsburk med trasiga ballonger
Och dom som nu vill hylla dej är såna som du känner,
för det är allihopa dina gamla kära vänner:
Pomperi-ruskstrump och vi på Knorrkråkan,
Nangijala Rumpdotter och Mästermadicken Dvärgkvist,
Bullerdetektiven Herr Nilsson på Pricken,
Pipphane Rövarhjärta och bröderna Tjorvlejon på taket,
Emil, min Emil och lilla Ida i Karlssonstången,
Saltnissarna, Långskorpan
och alla vi vildbarn i en totalt värdelös sammetask!
Samt lille Hans Folke Alfredson-Pyssling