kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Gör det goda godare.


När jag gjorde förarbetet till min bok "Proggiga barnböcker" trodde jag att jag skulle visa upp Jan Lööfs album "Felix och det stora upproret". Huvudpersonen Felix är trots allt med i en revolution nånstans i Latinamerika, ledd av (den oskyldige) skurken Herman, vars likheter med Castro omöjligen kan vara en slump.

När jag så läste om det insåg jag att detta knappast kan placeras i facket "politiskt, pedagogiskt, pekpinnigt", som var min utvidgade definition av begreppet "proggigt" (ibland med tillägget "pornografiskt"). Visst, det är klart att en revolution är en politisk aktion, och nånstans tar Lööf förstås upprorsmakarnas parti, men Jan Lööf är i vanlig ordning alldeles för ironisk, referenstät och, fan, låt oss ta den akademiska tjuren vid hornen, postmodernistisk för att snällt stå stilla i den didaktiska fållan.

Låt oss ta det från början: Lööf tecknade Felix i dagsstrippsform mellan 1967 och 1972. Enligt sig själv visste han sällan vart ett äventyr skulle barka när han drog de första pennstrecken, och jag är böjd att tro honom. De dramaturger jag har träffat skulle få dåndimpen om de fått i uppdrag att anpassa Felixäventyren efter gängse dramaturgiska mallar. Äventyren böljar hit och dit utan tydlig riktning, kastar närsomhelst in nya förutsättningar, tar märkliga omvägar, slutar när tecknaren tröttnat snarare än när alla frågetecken är uträtade.

Det här är naturligtvis också tjusningen. Lööf tecknade på i övertygelsen att det hela nån gång skulle få sin naturliga upplösning. Med alla dörrar i huvet vidöppna lät han hela sin pojkrumsreferensvärld stiga in så fort storyn behövde piffas upp.

I de sammanlagt elva äventyr som Lööf orkade teckna möter Felix varulvar i Transsylvanien, en trött och överviktig Farsan i Afrika (hans son dejtar f.ö. Angela Davis och leder en medborgarrättskamp), andar i Orienten, kobojsare i Vilda västern, doktor Mabuse, sjörövare, en vampyr-Fantomen, den vita elefanten Bobby Dick, eremiter i forna Hellas, grottmän, robotbetjänter, kriminella cirkusartister och mer än en galen vetenskapsman.

I början av sjuttiotalet medverkade Lööf också i rollen som Janos i Alexandersson/De Geers barnserie "Tårtan". Carl Johan De Geer berättar gärna om Tårtan-kollektivets ambition att skapa "den skämtfria humorn". Det bör ha passat Lööf som hand i handske. När jag läser Felix för min åttaåring sitter han med munnen på vid gavel och låter sig tjusas av de storslagna äventyren, medan jag fnissar åt den självklarhet med vilken seriens figurer bygger en fungerande oceanseglare av en trasig eka och en gammal veteranbil. 

All humor ligger under ytan, presenterad med stenansikte, tunga i kind och stel överläpp.

Och detta ska man förstås ha med sig också när man läser det lätt 1968-färgade "Felix och det stora upproret". Äventyret börjar när Felix hittar sin vän Vildmannen på en gangsterboss förbrytarskola. 
Gangsterbossen vill värva Felix till skolan: "Du skulle bli en utmärkt svindlare och bedragare. Mina andra elever har utseendet emot sig i den branschen". De andra eleverna ser naturligtvis ut som Paul Munis Al Caponefigur i 1932 års "Scarface". 

Från gangsterskolan tar vi oss snart till ett fritagande medelst ubåt från en fängelseö. Gangsterbossens kusin Herman har begärt kulsprutor och stridsflygplan av bossen, och hastigt och lustigt flyttar handlingen till San Fernando där ett uppror planeras (fast innan dess har Felix och gangstrarna varit på rymmen i en mekanisk apa, hjälpta av Felix robotkompis Robert).

San Fernando styrs – förstås – av en korrupt USA-ägd diktator, men den faktiska makten ligger – förstås – hos den brutale polischefen Conrad. En av upprorsledarna är – förstås – diktatorns egen trädgårdsmästare. Och folket är – förstås – det rådande styrets fiender och revolutionens vänner.


Eftersom vi hela tiden rör oss i en schablonvärld är det omöjligt att anklaga Jan Lööf för att ha svalt några rosenröda idealbilder av latinamerikanska frihetskämpar; äventyret kan lika gärna – gärnare! – läsas som en pastisch på en genre som redan i sextiotalets slut var bemängd med klichéer (jfr Sven Wernströms Kubaromantiska "Upproret").

Att Lööf sen alldeles uppenbart tar revoltörernas parti är inte så mycket att anmärka på – det hade jag också gjort – men det intressanta här är Lööfs sätt att behandla samtidens och verklighetens berättelser på samma vis som han tog sig an Robert Louis Stevensons eller Bram Stokers: som en meccanosats man kan hälla ut på golvet och sätta ihop i den ordning det behagar en.

Jag gissar att det är det som skiljer konstnären från klåparen. Konstnären skapar sin egen värld, klåparen gör anspråk på att ge en rättvis bild av den värld som redan finns.

Bonusinfo som jag just googlat mig till: det gjordes också Felix-teve och en Felix-lp. På den sistnämnda medverkar alla tre bagarna från "Tårtan" – förutom Lööf Krister Broberg och Blå Tåget-pianisten Mats G Bengtsson – fast naturligtvis i andra roller. Den som sitter på en kopia får gärna skicka över en kassett eller ett rullband.

Föregående

Utföra ännu ett hedersuppdrag – check.

Nästa

Oddjob.

5 kommentarer

  1. Arrug Slahmag

    Jag har Felix-skivan på LP. Ska se om jag hittar ett gammalt avspelat kassettband, annars kan jag nog låna ut LPn. Skicka ett mejl om du är intresserad.

    Tyckte mycket om den som barn!

  2. tompa

    Tycker nog att han till vänster som säger ”Upp med händerna” är misstänkt lik Carl-Johan de Geer.

  3. Kalle Lind

    Arrug: jag lånar den jättegärna! Om du tror att det är det enklaste sättet så mejla mig: lagomtjock@yahoo.se. Så går vi igenom detaljerna.

    Tompa: kan så vara. Annars porträtterade Lööf sin vän CJ De Geer i serien ”Ville”, och där ser han betydligt coolare ut (även om det görs en stor poäng i serien av att killen som lånat De Geers utseende ser ut som ett barn). Finns på bild i det här inlägget: http://www.djungeltrumman.se/kulturarbete/post/30531

  4. Heliokles

    En gammal favorit! Det finns en Felixhemsida, som verkar ganska bra. http://www.angelfire.com/space/u_line/felix.htm

    Jag har aldrig vågat mig på de danska serierna med Felix, finns hur många album som helst.

  5. Erik

    Hade ingen aning om att Jan Lööf kastade in så mycket politiska referenser i serierna, det här höjer ju läsvärdet avsevärt även för vuxna. Grymt bra blogg förresten.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén