Om Kalle Lind och andra gubbar

Gubbfestivalen fortsätter!

Vi har tidigare behandlat Gits Olsson.

En annan av de stora gamla kåsörerna var Olle Carle, som skrev under signaturen Cello. Alltså Olle C baklänges. För varför skriva under ditt riktiga namn när du kan skriva under ett knäppt namn?

Cello var ordvitsarnas kung – enligt en baksidestext ”champion of the word”. Bara att läsa en lista över hans samlade utgivning gör en alldeles nervös. Man känner sig instängd i nåt slags vitslabyrint eller en ordleksspegelsal eller varför inte Göteborg, där varje enskilt fonem har en tvilling som heter likadant men betyder nånting annat.

Varning utfärdas därför. Man kan bli lätt illamående av det maniska tungvrickandet. Så här ser Cellos samlade katalog ut:

Med mitt mått mätt (45)
Småle och smila en smula (46)
Varför blommar inte hembiträdet (47, syftande på Anders Karrs numera bortglömda roman Varför blommar inte mandelträdet)
Lätta tankar som lättat ankar (49)
Några stycken i någras tycken (50)
Far i frid (51, ”far” betyder förstås också ”fader”)
Flottare utan färg – Cellos vita bok (52, syftande på Snoddas då högaktuella ”flottare med färg”)
Lika vänligt som vanligt (53)
Så, skörda och så vidare (54)
Förlåt en yngling (55 – den här lämnar mej ingen ro! Det känns som om jag dumstirrar på en 3D-bild utan att se vad den föreställer! Vad fan syftar han på?)

cello-forlat-en-yngling
Skum på ytan (56, omslagsbilden föreställer en skummis)
Det gamla spelet om en far (57, syftande på det gamla mysteriespelet Spelet om envar)
Med pegasen i botten (58)
Lätt färdiga stycken (59)
Solo till salu (60)
Bara för lust (61)
Familjens flintis (62, givetvis syftande på då TV-aktuella Familjen Flinta)
En hög repriser till högre priser (63)
Årsbe-rättelse (64 – är den vitsen lika krystad som den låter? Eller betyder ”årsbe” nånting?)
Cellos glada ark i bokfloden (65, omslagsbilden föreställer en Noa-ark)
Stora jubelboken (66, ingen ordvits i titeln, men baksidestexten är rubricerad ”50 stycken omtyckta omtryckta”)
Valsen går (67, omslagsbilden föreställer Erlander)
Cellos lila lila (68, givetvis syftande på den just översatta Maos lilla röda)
På sitt sätt sött (69, enligt en Cello-hemsida – ja, de finns! – ”en klassisk vitstitel, nästan i klass med de från 40-talet”)
Bland töntar och troll (70)
Rapport från Kåsörgården (71, syftande på såväl Maja Ekelöfs aktuella Rapport från en skurhink som Anna Maria Roos skolboksklassiker Sörgården)
Till min egen lilla skatt (72, omslaget föreställer en icke identifierad sossepolitiker)
cello
Visst blir man liksom matt? Med mitt mått mätt matt.

Föregående

Arga samtal till Hej domstol!

Nästa

Fallet med Sjöwall, Wahlöö och dom cylindriska bröstvårtorna.

9 kommentarer

  1. Gisela

    Mätt i längden men road för stunden! ”Så, skörda och så vidare” är genialt. Hihi.

  2. Gubben Far

    Ja Cello är väl ordvitsens mästare. Vad den titeln nu kan vara värd. Humorvärdet i vitsar verkar ha gått stadigt nedåt under 1900-talet.

    Dialogen i Emil Norlanders revyer byggde helt på vitsar, Povel Ramel vitsade till det ibland (”På sjuföreställningen var bagaren bra, för han hade för mycket mjöl i nian”), Tage Danielsson bara när han kunde göra det meningsfullt (”Konsten att tänka efter före”), och var det inte du som rapporterade att Killinggänget fick betala böter om de kom dragande med en ordvits?

    Cello hittade ju också på frasen ”Idel ädel adel” som gått in i Pelle Holms bok och skrev som sin avskedsruna: ”Härmed är en ända vorden på min lust att vända orden”.

  3. embla

    Stora Jubelboken är måhända en ordvits (på gränsen till obefintlig) på Stora Jubiléumsboken?

  4. Repoman

    Jag hoppas du inte missar att S-B Taubes nya bok heter ”Ord och många visor”.
    Nuff said.

  5. Kalle Lind

    Vill för sakens skull bara påpeka att S-B Taubes bok finns kommenterad (osunt) många gånger på bloggen.

  6. Pär

    ”Förlåt en yngling som kommer för sent, och vevar en slagdänga blott” är inledningsstrofen till en dikt av Dan Andersson. Kanske är det just en slagdänga han vevar på cellon, kanske var bokutgivningen försenad.

  7. John Eje Thelin

    Kanske den tänkta vitsen i yngling-titeln är att det finns en dubbelmening som först är som i mugabes citerade rad ovan något som en yngling säger när han begär förlåtelse, men även att det kan läsas i imperativ som en uppmaning från en icke-yngling.

    Fast det är ju knappt en dubbelmening alls, inser jag nu.

  8. Heliokles

    Bra att du minns Cello! Valsen går från 1967 föreställer inte Tage Erlander, det är som alltid Olle själv på omslaget, spelandes på en skrivmaskin, som ju har en vals.

  9. Bertil Gralvik

    Hej!
    Mycket trevligt om Cello, som jag läste (slukade) och verkligen uppskattade.
    Också intressant att du ger referenser till hans vitsiga titlar, så låt mig bidra.
    ”Cellos lilla lila” som kom 1968 i studentupprorens tid, syftar förstås på ”Maos lilla röda”, påbjuden läsning för den yttersta vänstern i tiden.

    Må väl!
    /Bertil

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: