År 1965 gjorde Hasse Alfredson vad som får räknas till en av hans stora klassiker: skivan som sedermera kom att heta Blommig falukorv (från början bar lp:n den otympliga titeln Hans Alfredson nästan sjunger för barn). Han komponerade melodierna själv. Och illustrerade omslaget. Det blev förstås en bok också, med små medvetandeströmmande noveller. Och egna illustrationer. Livet är ett kärl som måste fyllas.

De flesta av sångerna är åtminstone minor classics. Förutom titellåten anar jag att de som överlevt längst är de tre sånger som från början rubricerades som ”porr för barn”: den om han med pottan, den om han som skrattar åt kiss och bajs och den med den som inga byxor har och som får gå med rumpan bar.

”Porr för barn” låter illa idag. 1965 hade ordet ”porr” helt andra associationer än idag. Då betydde det, för den upplysta medelklassen, gränssprängning eller, för det nybildade KDS, sedernas förfall. 1963 hade Ingmar Bergman, Vilgot Sjöman och Mai Zetterling i varsin film (Tystnaden, 491 och Älskande par) flyttat gränserna för vad som kunde visas och behandlas på film. Begreppet ”spränga sexvallen” blev strax en del av det allmänna lingot. Två år senare var det uppenbart så i svang att alla förväntades förstå hänsyftningen i ett par tidningsintervjuer.