Den stora tömningen av mobilbilder, tagna lutad över de 162 kapslarna med material från Svenska Ords arkiv som numera förvaltas av Universitetsbiblioteket i Lund, fortsätter oförtrutet. Jag var, som tidigare nämnts, tvungen att skära ner till bara 650 sidor i höstens Hasse-biografi och fick därför inte plats med allt högintressant och livsviktigt. Här ett par notiser utan annan koppling till varandra än den associativa.

Artikeln från KvP 1964 är väl knappast att likna vid en artikel i egentlig mening. Den är ett exempel på en vanligt förekommande så-fyller-vi-sidan-vid-nyhetstorka-princip hos sextiotalets dagspress: ring Hasse Alfredson och be honom prata lite.

Relationen mellan Svenska Ord och pressen var, fram till de förödande recensionerna av Spader, Madame 1969, synnerligen god. Reportrarna åt ur deras händer och tackade för audiensen vid Hasseåtages fötter med stort uppslagna artiklar om deras förträfflighet.

Vi hoppar sedan fram nio år i tiden. År 1973 gör Hasse Alfredson debut som Dramatenskådespelare (han har redan debuterat som Dramatenregissör och -manusmedförfattare med Åh, vilken härlig fred! 1966 och som pjäsförfattare i eget namn med Varför är det så ont om Q? 1968). Pjäsen heter Gruffet i Chiozza och är skriven av den italienske 1700-talsförfattaren Carlo Goldoni. Regissören heter Alf Sjöberg och är en Bergmans föregångare. I ensemblen syns bland annat Lena Nyman och Stellan Skarsgård.

Hasse spelar en mumlig fiskare, efter vad jag förstår ungefär samma figur som Garbo i Att angöra en brygga (i sin tur inspirerad av den legendariskt smutsige skogsmannen Joel Jönsson, som Hasse i sin ungdom träffade vid familjens sommarställe i Skånes Värsjö). Det mesta han säger är ohörbart.

Redan innan premiären utnämnde Sjöberg Hasse till geni. AB:s Allan Fagerström höll med. DN:s Bengt Jahnsson gjorde det absolut inte. Han kallade rentav Hasses insats för den pinsammaste i Dramatens historia (Tage Danielsson skaldade i ett helt annat sammanhang om Bengt Jahnsson, som han kände från Uppsala: ”Tänk att så kul studenter / blir såna recensenter”).

Hasse i sin tur hämnades på Jahnsson genom att byta ut tiraden ”dinjävlasumprunkare” mot ”dinjävlabengtjahnsson” på scen. Vilket fick Bengt Jahnsson att gå dit och bevittna Dramatens pinsammaste rollinsats igen.

Inget av detta har med den moderate frimicklaren Tore Nilsson i Agnäs (M) att göra, han som blev så förfärad över att katolska flickor svär att han var tvungen att lämna pjäsen.