kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 1: Sånt är livet.

Jag medverkar oregelbundet i det borgerliga samhällsmagasinet Neo, inte för att jag är särskilt borgerlig utan för att de är särskilt liberala. För något år sen skrev jag några tillbakablickande texter om högerhumor/satir från höger åt dem, vilka jag nu återpublicerar samt utökar. Det finns en gammal sentens, analog med den om popmusik, att svensk humor alltid hugger från vänster. Det är inte sant – och orättvist mot både högern, vänstern och humorn. Den här bloggposten ska ses som inledningen på en av alla dessa sommarserier som utlovats på den här bloggen genom åren.
blogg sånt är livet vinjett
Två herrar (Åke Wilhelmsson och oftast Henrik S Järrel) och en dam (Inger Säfvenberg eller Kari Storækre) läste ur svenska folkets autentiska fatabur av myndighetsövergrepp, byråkratikrångel och Kafka-goes-Moment-22-år-1984. Tonen kunde beskrivas som sarkastisk och kompromisslös, alternativt irriterande självgod.
blogg sånt är livet studio
Programledarna tog alltid parti för vad de kallade vanligt folk och vad andra skulle kalla skattesmitare och rättshaverister. Fallen, som oftast hämtades från redaktionens telefonsvarare, kunde gälla socialnämnden som vägrat de boende på ålderdomshemmet i Bromölla att dela på en sjuttiofemma eller en pingstpastor som köpt ett tokbilligt hus av sin egen församling.
blogg sånt är livet telefonsvarare
I efterhand framstår Sveriges televisions serie Sånt är livet (1976–1985) nästan som en trojansk högerhäst i en koncern som såg ut att präglas av socialdemokratiskt fostrade tjänstemän och revolutionärt rosenrasande programmakare.

Grundinställningen – att misstro makt oavsett partifärg, men i synnerhet den hycklande socialdemokratin – påminde mer om den som odlades på tabloider och veckomagasin. Förmodligen var det ingen slump att programmets sketchgaljonsfigur Classe Holmberg rekryterades från Expressen istället för SVT:s egna korridorer. Inte heller att Henrik S Järrel så småningom ersattes av Sten Hedman, tidigare redaktör för bildtidningarna Se och Damernas värld.
blogg sånt är livet clabbe
Hursomhelst blev Sånt är livet en succé som fick fortsätta under en rad av televisionsverkets chefer och omorganisationer, trots att den antagligen retade en och annan av husets politruker. Seriens väl varierade catchphrase ”X ville inte vara med på bild” fick stor spridning på arbetsplatser och skolgårdar.

Efter Sånt är livet blev Henrik S Järrel (även känd som tevehallåa) moderat riksdagsman 1991 – 2006 och livskamraterna Åke Wilhelmsson och Kari Storækre lämnade SVT och grundade Nordic channel 1989 (idag heter kanalen TV5 och har gjort till sin grej att aldrig mana till eftertanke). Så anti-monopoltänkandet som präglade serien var troligen äkta.

Kuriosa:
Kari Storækre var tidigare tillsammans med den norske UD-tjänstemannen och spionen Arne Treholt.

Storækre, Wilhelmsson och S Järrel gjorde senare programmet Fantastiskt, en sorts pre-Youtube-mischmasch av rekordförsök och marknadsgyckel, utförligare behandlat i den här. Jag har sett om ett par av avsnitten och kan väl inte säga att de levde upp till sin titel.

Sten Hedman var efteråt ett tag chefredaktör för det kortlivade magasinet Gazette, mest uppmärksammat för att ha tryckt en tusenlapp i tidningen som flera människor lyckades handla för i butikerna. Det där får någon läsare gärna dra i och kolla upp detaljerna kring. I värsta fall får jag väl göra det själv.

Med tanke på programmets popularitet då det begav sig – vid minst ett tillfälle slog det Dallas i tittning! – är Sånt är livet påfallande bortglömt. Youtube ställer förstås upp med några exempel, där detta är mest representativt.

På Youtube hittar man också denna påfallande elaka (= träffande) parodi, vilket osökt för oss in på högerhumorns nästa del.

Storækre och Wilhelmsson grundade också TV-skolan, där man för en ringa summa kunde utbilda sig till programledare. Det lär ha granskats i något Aschberg-program och då inte framställts som helt seriöst.

I romanen Kryss i rutan (1982), en illa skriven inifrån-satir/skvallerkatalog över det tidiga åttiotalets SVT, heter Wilhelmsson Frank Pettersson och någon – förmodligen Säfvenberg, för Storækre dök upp först senare – Ida Grundén:

Frank hade själv börjat på Nyheterna, men med åren blivit allt mera spektakulär och nöjesinriktad. På Nyheterna hade man med oro åsett denna utveckling och på ett snyggt sätt lyckats avpolletera honom innan det blivit alltför uppenbart att en medarbetare på redaktionen var ute för att roa publiken.

Ida hade däremot inte någon anknytning alls till Nyheterna, för hon var framför allt knuten till Frank. Hon hade gjort ett par försök att stå på egna ben några år tidigare, men misslyckats. Framför allt blev det uppenbart när hon försökte intervjua en kontroversiell författare, att hon inte hade förutsättningarna. Intervjun var programsatt till femtio minuter, men varade bara i tjugo. Sedan hade hon inga fler frågor, varefter man var tvungen att lägga ut en klocka i rutan i trettio minuter. Naturligtvis var det en katastrof för kanalen, som den kvällen missade merparten av tittarna.

Numera uppträdde hon bara tillsammans med Frank i rutan. Men det gjorde hon så pass bra, att de båda, tillsammans med en tredje programledare för ”Ett sånt Helvete” faktiskt var engagerade av Folkparkerna för en turné av samma utseende som det ordinarie TV-programmet. Det projektet låg dock på is i avvaktan på vad televisionens jurister skulle komma fram till. Risken var uppenbar att det var alltför kommersiellt.

”Livet ska vara trist, det skålar vi på”, sa Frank och höjde det sjätte glaset vin.

Föregående

Några försiktiga ord om klasshat.

Nästa

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 2: Helt Apropå.

4 kommentarer

  1. Anon

    Har du något att säga om Pridefestivalen? Kinkykvarterer verkar ju spännande…

  2. Mårten

    Jag minns att jag, trots min avsaknad av högersympatier och möjligen underlättat av min ringa ålder, med stort nöje tittade på det här programmet när det begav sig. När jag nu ser om det verkar det lite… uppgjort. Har någon verkligen blivit tillfrågad om de ville vara med på bild?

  3. kulturarbete

    Anon: nej.

    Mårten: nja, de hamnar ibland i satir-journalistikens fälla att de inte vet om de ska sätta comedyn eller sanningen först. Eller sitt eget behov av att plocka poänger på andras dumheter.

  4. Samuel Trygger

    Alltid lika nöjsamt att läsa det du skriver. Jag kan berätta att Gazette finns f n i ett mycket billigt exemplar på Bokbörsen —
    https://www.bokborsen.se/view/-/Gazette/1439165 — och i DN:s arkiv finns det en handfull betalartiklar från 1992 rörande den aktuella händelsen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén