Om Kalle Lind och andra gubbar

Några försiktiga ord om klasshat.

Värmen håller mig vaken och barnen håller mig från datorn på dagarna. Så här på väg mot vargtimmen lägger jag upp en krönika jag en gång skrev till tidningen Faktum. Den har veterligen inte nätpublicerats tidigare, men känns ungefär lika aktuell nu som när den skrevs. Då var det Jens Liljestrand som störde sig på hatiska formuleringar från vänsterkodade poeter, nu är det den moderate riksdagsmannen Gunnar Axén som slutat betala tevelicens efter att en Sommar-pratare spelat en cover på Ebba Gröns ”Beväpna er”. Heidi Avellan-texten som det refereras till är väl ungefär lika aktuell då som nu; utan att ha kollat antar jag att man kan hitta x antal rykande inlägg från liberala debattörer som jämställer nassar med ungvänstrare.

Liljestrand och Avellan är större tänkare än Gunnar Axén, och jag önskar med dem alla en värld med mindre våld och mer försoning. Men jag hyser en viss förståelse för hat som bottnar i känslan av att vara föraktad. Jag har också en viss förståelse för att den känslan kan uppstå.

En liberal DN-skribent råkade höra en dikt om att olla rika människors handdukar, blev uppbragt över oresonligheten och strax rasade en debatt om klasshat över kultursidorna. Sydsvenskans ledarskribent Heidi Avellan klumpade på sin blogg ihop klasshat med ”homohat, rashat, religiöst hat, kvinnohat” och tecknade en dyster bild av de europeiska stämningarna 2012: ”Stöveltramp på en kant. Klasskamp på en annan.” Hon efterlyste besinning. Varför kan inte folk bara sluta hata och ta det lite liberalt lugnt?

När jag gick på gymnasiet – som ung medelklassman med kulturella intressen gick jag förstås den treåriga teoretiska samhällslinjen – for jag en gång till Danmark på fylleresa. Där stötte jag ihop med några gossar som gick på samma gymnasium, dock den tvååriga praktiska handel & kontor-linjen.

Som man lätt gör när man kolkat för många Bjørnebryg så inbillade jag mig att jag och de var goda vänner – vi hade aldrig pratat tidigare – och hade en rå men hjärtlig jargong sinsemellan. Jag nudge-nudgeade dem därför med armbågen och sa: ”HK är en rätt dålig linje va?”

Det tyckte inte de var roligt. De blev tvärtom förbannade. Jag förstod inte varför. Det hade ju inte gjort mig nåt om de hade sagt nåt taskigt om min linje. Oturligt nog hamnade vi sen på samma tåg från Malmö, och väl hemma i Eslöv sprang HK-gänget ifatt mig, omringade mig och fortsatte den utskällning de påbörjat i Köpenhamn.

Olika påståenden slungades mot mig. De förklarade att samhällslinjen var en jävla snobblinje. Jag – som själv hasade runt i svartfärgad rock från Ö&B och Getta Grips med utanpåhättor – protesterade förvirrat. De påstod vidare att ”alla som går samhäll och ekonomisk har portfölj!” Jag – som hellre skulle gå med en solkig tjurpung som skolväska än ta i nåt så hyperborgerligt som en attachéväska – förstod ingenting. Sen knuffade de mig mot några cyklar och skrattade åt det dråpliga i att jag slog mig.

Historien ligger prydligt märkt och rubricerad i mitt stora skamregister, saker jag hatar mig själv för att ha gjort och som jag plockar fram och går igenom varje gång jag gör nya saker som jag hatar mig för. För i backspegeln inser jag förstås att jag var boven.

Jag hade ingen rätt att hysa några åsikter om deras linje. De visste redan att deras val betraktades som sämre än mitt.

Visst, pöbelhopar som knuffar in ensamma snubbar i cykelställ är ingen vacker syn. Men i deras ögon var jag Översittaren, en verbal jävel som skulle plugga hela tre år på gymnasiet, kanske gå på universitetet, följa kultursidesdebatter, läsa Heidi Avellans blogg, göra radio, ge ut böcker, skriva i Faktum, äga problemformuleringsinitiativet.

Kanske såg de intuitivt framför sig att jag en dag skulle försörja mig på att skriva texter som aldrig skulle handla om hur det är att ha låga betyg och tycka redan två extraår i skolan är en mara, utan om små detaljer inom kultur- och nöjesliv som jag fått personliga kickar av att googla fram inne på mitt eget hyrandes kontor, på arbetstider som jag själv valt.

Jag är generellt ingen vän av hat, men vad tycker Heidi Avellan och övriga svalt besinnade liberaler att människor ska känna när någon ställer sig ovanför dem och pissar ner? Klassglädje? Klasslikgiltighet? Klassförnöjsamhet? Klasstolerans? Klass-gilla-läget?

Köper man analysen att vi lever i ett klassamhälle så tror jag att man också måste köpa att frustrationen över att stå nedanför leder till hat uppåt. Köper man inte den analysen så tror jag att man lurar sig själv.

Föregående

Godisarna.

Nästa

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 1: Sånt är livet.

3 kommentarer

  1. Vigdir

    Det var bland det klokaste och mest insiktsfulla jag läst i ämnet klass någonsin!

  2. Wilhelm Svenselius

    Svalt besinnad liberal här (och stort fan av både din blogg och dina böcker, ska sägas).

    Svaret på din fråga är att hat aldrig är okej. Förståeligt på individnivå kanske (jag förstår att grabbarna blev sura på dig när du kom och översittar-dissade deras linje), men aldrig mot grupper och aldrig ett acceptabelt inslag i det politiska samtalet. Ja, det innebär att man får ”gilla läget” även när man inser att ens livslott kunde ha varit bättre. Det finns inget perfekt rättvist samhälle och de som har försökt har utan undantag slutat betydligt sämre (för alla utom en mikroskopisk, ultrapriviligerad elit) än de som accepterar vissa olikheter i den individuella frihetens namn.

    Med detta sagt, känner man att man blir ”pissad på” så är det klart att frustrationen leder till någon motreaktion, det är bara mänskligt att bli arg. För mig (och många andra liberaler) går gränsen för vad som är en acceptabel motreaktion vid fysiskt våld, eller hot därom. Fysiskt våld kan endast accepteras i nödvärn, och nödvärn är då ens eget liv är i direkt och omedelbar fara – aldrig annars. I övriga fall får man helt enkelt argumentera för sin sak och hoppas att tillräckligt många lyssnar. Några andra medel för att få sin vilja igenom är inte acceptabla i en demokrati. Oavsett hur arg man är.

    När du trackade de där grabbarna för deras val av linje var de i sin fulla rätt att skälla ut dig, läxa upp dig och exkludera dig ur sin grupp. När de knuffade in dig i ett cykelställ gick de över gränsen och du blev offret, även om konflikten var ditt fel till att börja med. Den gränsdragningen gör åtminstone jag.

  3. Gurra G

    Som en som rört sig från arbetarklassen men numer är djupt rotad i medelklassen kan jag inte annat än förstå HK-killarnas reaktion. Precis som du säger Kalle, så såg de dig som överheten, och det intryck du gav dem vid det beskrivna tillfället kan du aldrig ta tillbaka och reparera. Möjligen är det lite mer OK för dem nu, drygt 20 år senare, men det är inte alls säkert. Visst skall man alltid fördöma våld och det är aldrig rätt att ta till det, men ibland så försvinner all rationalitet och det blir som du beskriver ovan.
    Om jag får gissa så är Wilhelm Svenselius ovan en man sprungen ur medelklassen och har aldrig upplevt hur det känns när någon uttrycker sig som du gjorde, Kalle, samtidigt som man själv känner att man aldrig riktigt kan komma ikapp och aldrig bli riktigt lika bra och lyckad som tjänstemannaungen bredvid. Hur mycket man än utbildar sig och vilka fina jobb man än har.
    Jag kan fortfarande känna detta, trots att jag numer är höginkomsttagare, högutbildad och bostadsrättsägare och allmänt lyckad i andras ögon. Men jag är och förblir en arbetarklassunge i själ och hjärta och det går aldrig ur. Jag är övertygad pacifist, har aldrig varit i slagsmål eller brukat våld på någon, men jag kan ändå känna den där bottenlösa hopplösheten av att aldrig kunna komma ikapp ibland och då är det faktiskt inte långt ifrån att jag klipper till. Efteråt undrar jag vad det är som hänt och mitt enda svar är att det är det gamla hederliga klasshatet som kommer fram, trots att jag numer är en del av medelklassen och borde känna mig trygg med det.
    Jag har försökt förklara det här för mina vänner med annan bakgrund, men de kan aldrig förstå. Mina barndomsvänner ur arbetarklassen som gjort liknande resor som jag har, förstår däremot direkt.

    Det jag försöker beskriva ovan är precis det som Göran Persson ger uttryck för i det här klippet: https://www.youtube.com/watch?v=Ep4odlI3mqk

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: