blogg helt apropå
Det är vanskligt att tillskriva satiriker politisk tillhörighet; satir berättar hellre vad avsändaren tycker illa om än tycker om och ”comedy first” är en regel som praktiseras av komiker längs hela den politiska skalan. Inte minst gällde regeln för Helt Apropå-gänget, som gisslade veckans nyheter oaktat partifärg.

Men utan att man övertolkar så syns en tydlig liberal, icke-sossig tendens genom de åtta årens (1985–1992) sketchproduktion. Fritte Friberg i gruppens kärna sa själv i 2010 års klippkavalkad Helt Apropå 25 år att skrivarteamet ”präglades av en viss mängd liberalism”.

Det sena åttiotal som gruppen rörde sig i och kommenterade präglades av ett upptinande kallt krig, sosseregeringar som såg sin ikoniske partiledare mördas och som bearbetade traumat med skandaler och affärer, ett försiktigt uppluckrande av de statliga monopolen (inte minst gällande media), en miljörörelse på frammarsch (Miljöpartiet kallas ”de gröna khmererna”), yuppieera och börsyra.

Helt Apropå kommenterar det mesta, men helst ger de sig på det betongrövade Myndighetssverige:

* SJ är en återkommande slagpåse. Ett SJ-utspel om att öka likviditeten genom att ”minska kostnaderna, öka inkomsterna och öka effektiviteten” kommenteras: ”Att ingen har kommit på det tidigare!”

En julskiva med ”SJ:s bankör” har ”råkat ut för en liten försening och beräknas komma fram till påsk”.

I en låt kommenteras det statliga tågbolagets usla förvaltning med en retorik som verkar djupt känd och mer påminner om patosproggens än gisslargycklarnas:

Gör man service till skämt
och höjer femton procent
kan boggievagnen få stå
och mer än femtusen gå

Inte minst vittnar personangreppen på SJ:s generaldirektör Stig Larsson om en djupt känd irritation mot en pamp som slagit sig fram genom Byråkratisverige:

Ja, han är direktör
och värd en miljon
Mera än konduktörn
han är sin egen station

* Televerket visar i en reklamfilm upp sin mobiltelefon – en telefonkiosk på släp – med slagordet ”Televerket – vi försöker hänga med”.

* Systembolaget är ett kärt och återkommande ämne. Justitieminister Laila Freivalds (Lotta Thorell) berättar om den klåfingriga svenska alkoholpolitiken som förbjuder reklambolagen att visa inbjudande kondens på avbildade ölflaskor. ”Vackra droppar” är förbjudna enligt ”Freivalds”, ”men om dropparna är gjorda av mönja eller spyor så går det bra”.

* Inte minst nafsar Helt Apropå glatt i den hand som föder dem: monopolbolaget SVT. I en parodi på tevepejlingsfilmerna som kittade ihop SVT-tablåerna dåförtiden berättar Kryddan Peterson: ”Jag har inte betalat tevelicens på tio år. På så sätt har jag fått ihop till den här fräcka teven. Den fungerar skitbra utan licens.”

Sam Nilsson – legendarisk vd för SVT – påstås ha gått över till TV3. Han berättar, i Fritte Fribergs gestaltning, att han tagit med sig reklamkontot för Röster i radio/TV till uppstickarkanalen. Röster i radio/TV var en kommersiell veckotidning med tablåinfo som gavs ut av SR-koncernen och ogenerat pluggades mellan programblocken i SVT – ett av flera exempel på hur ”statstelevisionen” såg all reklam för de egna produkterna som samhällsinformation som därmed inte föll under reklamreglerna.
blogg helt birgitta
blogg birgitta helt
Mest känt har Helt Apropå blivit för sina politikerkarikatyrer, främst statsminister Ingvar Carlsson i form av en sko och miljöminister Birgitta Dahl i form av Kryddan Peterson.

Att det företrädesvis var sossar som stod i skottlinjen förklaras förstås delvis av att det faktiskt var de som styrde landet, men jag tror inte att man övertolkar om man läser in en tydlig skepsis gentemot en maktfullkomlig sosseelit i Helt Apropås parodinummer.

LO-bossen Stig Malm (Fritte Friberg) sjunger till Chers ”If I could turn back time” om de gamla goda tiderna när sossepartiet åt ur fackets hand:

Nu minns jag knappast hur det var förut
när LO styrde SAP:s beslut
När Arne Geijer blev tillfrågad först
och Gunnar Nilsson var större än störst […]

Visst var det bättre för
när facket var massivt
och en ljudande Malm kunde dundra
kollektivt?

(Texten är förstås ännu roligare/begripligare om man kan lite fackföreningshistoria.)

Och i interiörerna från regeringssammanträdet sitter utrikesminister Sten Andersson och pratar om sin kompis ”Yassir” – ”ja, Arafat alltså” – medan ex-justitieminister Anna-Greta Leijon säger ”jag ska vara ärlig” och möts av hånskratt runt bordet. När sen den nytillträdda Laila Freivalds frågar om regeringen nånsin diskuterar kompetens möts hon av ett än mer bullrande hånskratt.

Det är så klart fråga om en allmän maktkritik, ett konsekvent ifrågasättande av all slags överhet. En halvtimmesdos ”nästan hyperaktuella sketcher” levererades varje söndag och alla lustifikationer han förstås inte hällas genom det ideologiska durkslaget. Ärligt talat hann mycket nog inte ens igenom det komiska durkslaget.

Men jag tror inte att någon, inte heller i skrivarkollektivet bakom programmet, skulle säga emot mig om jag hävdar att grundackordet var liberalt subversivt.

Sedermera fortsatte gängets klarast lysande stjärna, Stellan Sundahl, att gissla den politiska makten i panelprogrammet Snacka om nyheter. Där satt han i mitten mellan den norrländskt röde Ronny Eriksson och den stock(holms)konservative Stefan Grudin (vilket osökt pekar framåt mot kommande inslag i den här serien). Ingen skulle väl påstå att Sundahl därigenom positionerade sig som mittenpolitisk, allra minst folkpartist.

Men helt slumpmässigt var det nog inte heller.