Om Kalle Lind och andra gubbar

Ideologikritik.

När jag var barn och ville läsa in mig på seriehistoria så fanns det på biblioteket ett par volymer av Sture Hegerfors samt de här båda:
peterson

peterson 1
De är båda skrivna av teckningsläraren Lars Peterson, 1974 respektive 1984, och utmärks av 1) akademisk lingo och 2) en ideologikritisk analys. Det är med andra ord inga skrattfester. Lars själv kunde dock kosta på sig ett leende om han bara fick rikta blicken mot en punkt några meter bredvid kameran:
peterson 2

Man behöver inte läsa särskilt noga för att se att Peterson har ett Ärende. Han gillar serier som konstform men tycker att de förmedlar unkna värderingar. Familjeserier som Blondie är ”propaganda för status quo i fråga om könsroller, levnadsmönster och familjebildning”. Kalle Anka presenteras i ett kapitel med underrubriken ”Sagan om kapitalismens förträfflighet”. Om Fantomen påpekas: ”Folket i Bengali har inga som helst möjligheter att utöva någon form av demokratisk kontroll över Fantomen och hans Djungelpatrull, som utgör en stat i staten”. Om skräckserier skriver Peterson att ”en mer pervers berättargenre får man faktiskt leta efter”:

Språket är sådant att varje ord i rubriker och ingresstexter är ytterst suggestivt. Orden uttrycker maximal känsla och det är på känslor hela den här genren bygger. Ty det är med fantasins hjälp man frammanar skräckkänslorna, inte med intellekt eller kritiskt tänkande.

peterson 5
I sin uppföljande bok Seriealbum på myternas marknad zoomar Peterson mer specifikt in på de fransk-belgiska albumserier som blev populära under sjuttiotalet. Han gillar fortfarande inte vad han ser:

Grunden för Spirous äventyr är en kommersiellt betingad verklighetsuppfattning och berättarinställning. Livets beståndsdelar framställs med en kulkärve från berättarens automatvapen. […] Tempot och skämtens art gör livet hysteriskt intill hjärtinfarktens sköra gräns. Det är flåshurtigt uppskruvat som om det gällde att mata på så att läsaren inte hinner hämta andan och reflektera.

Remi (Hergé) använder verkligheten till att mytisera. Alla äventyrens ytliga gåtor och mysterier klaras upp i en spännande händelsekedja. Men de samhälleliga motsättningarna bakom dem diskuteras eller klargörs aldrig, oavsett i vilken världsdel äventyret utspelas.

Peterson är väldigt upphängd på det faktum att varken Tintin, Haddock eller Kalkyl har några riktiga jobb. Haddock ”tycks leva på en förmögenhet som endast Gud och han själv vet varifrån den kommer”. Om Kalkyl konstateras att ”inte heller han har något arbete (professor är annars en tjänstebeteckning och inte en karaktärsegenskap) så hur han försörjer sig är också en gåta”. Och mest irriterande är förstås Tintinkaraktären:

Tintin är en ganska präktig, lite lillgammal och scoutaktig tonårspojke som sägs vara journalist. Men han skriver inga artiklar, har inga kontakter med någon tidning, har inga inkomster, ingen egen familj och han har bara i de äldsta albumen någon egen bostad. Han har haft samma kläder på sig i bra många år: turkos tröja med vit krage (kanske vit skjorta under?) och bruna golfbyxor.

Uppenbarligen störde det Lars Peterson att en seriefigur rörde sig i en så orealistisk värld att kläder inte slits ut under så flitigt nyttjande.

Det ska dock sägas att Peterson är påfallande positiv till Asterix – i synnerhet det kapitalismkritiska albumet Obelix & co – men han skyndar sig också att tillägga:

Berättare kan naturligtvis välja att driva med allt och alla, men vad man kan begära är att de tar ställning och väljer sida. Goscinny/Uderzo väljer att solidarisera sig med Asterix och det är ett kommersiellt ställningstagande. Den stärkande tanken att det är rätt att göra uppror och kämpa mot förtryck kanske bara gäller galler. I varje fall gäller det inte slavar, romerska lantarbetare, romerska män som tvångsrekryteras som ockupationssoldater, kvinnor och negrer.
peterson 3
Inte ens den vänsterkodade serieförfattaren Janne Lundströms försök att skapa en politiskt korrekt äventyrsfigur i 1600-talsfiguren Johan Vilde – en svensk pojke i de svenska kolonierna i Afrika – finner nåd hos Peterson. Tecknaren Jaime Vallvé har nämligen ett alldeles för kommersiellt manér:

Vallvés visuella ideolekt är robust och effektiv när det gäller att transportera en berättelse. Där finns en förmåga att visuellt komprimera en situation till dramatisk täthet. Men det finns också mycket av ytlig, populärkulturkodad snitsighet. Teckningarna är hårt och ganska stereotypt ituschade. Dessa bilder utmanar ingen läsares bildsyn. Däremot stryker de fantomenläsaren medhårs och kanske är det just det som är avsikten. Men den stereotypa ytligheten och visuella nyansfattigdomen hamnar ofta i opposition till den betydligt mer nyanserade texten. Och det är ett allvarligt problem.

Vi kan nu sätta oss i smågrupper och diskutera hur allvarligt det problemet verkligen är, men kanske är vi några decennier för sent på det. Idag läser väl bara medelålders nostalgiker Spirou och ingen alls Johan Vilde. Finns det ett problem nuförtiden så är det väl att en massa festliga och välberättade albumserier har glömts bort.

Men vi kan konstatera att triggervarningar inte är något nytt. 2015 sägs Sverige svämma över av normkritiska studenter som ägnar all sin tid åt att begära triggervarningar till litteratur som de finner misshaglig (=heteronormativ, androcentrisk, etnocentrisk, cisnormativ).

Lars Peterson kan vara intressant att studera för att se att det knappast är ett nytt fenomen att kritiskt närgranska populärkulturen för att se om den passar överens med ens eget verklighetsideal. Det har folk gjort i alla tider; Peterson stöder sig i sin tur på Nisse Bejerot som skrev Barn, serier, samhälle 1954 och redan då kunde konstatera att amerikanska populärserier inte alls propagerade för ett solidariskt svenskt folkhem.

Även mycket av det Peterson skrev 1984 känns igen från dagens debatt; han kritiserar bland annat att Tintin i Kongo överhuvudtaget gavs ut på svenska:

Men ett ”nytt” Tintinalbum är ju en stor kommersiell händelse, vilket synbarligen är en viktigare bevekelsegrund för förlaget än att berättelsen genomsyras av herrefolksmentalitet och att afrikanerna skildras som imbecilla lakritsvildar utan begrepp om vare sig arbete, moral eller humanistisk civilisation.

Peterson och många av hans moderna efterträdare har naturligtvis rätt i sak: Tintin i Kongo är ofrånkomligen både rasistisk och kolonialistisk. Sen måste man väl i nästa led fråga sig varför rasistisk och kolonialistisk – och rentav heteronormativ! – litteratur inte skulle få finnas.

Föregående

Ännu en farbror jag fascineras av.

Nästa

Vänsterhumor del 3: Doktor Rock.

15 kommentarer

  1. Kanske är det inte jättemärkligt att ingen av oss hört talas om de där böckerna, och att de fick ett högst begränsat genomslag.

    Gud vilken tur att han var så djävla tråkig när han hade så dumma saker att säga.

  2. Magnus Knutsson

    När Seriernas värld kom ut fick den mycket god kritik och den sålde bra, inte minst till bibliotek och skolor. Så bra att en ny upplaga fick tryckas. Lars Petersons idéer fick också ett stort genomslag, man kan nog säga att hans seriesyn var den som härskade inom skolan, biblioteken ja faktiskt inom kulturlivet under 80- och 90-talen.

  3. Tobbe

    Åhh, Johan Vilde, vilken nostalgitripp. Jag som just funderat på om dottern ska få läsa de Spirou-album jag har hemma. Nu känner jag nog att det kan vara ok.

  4. Nils

    Joho, det finns visst de som läser Johan Vilde, jag läste om dem för något år sedan. För all del går jag nog in i kvoten medelålders nostalgiker, nyss 35 år fyllda och har som projekt att läsa alla Biggles.

  5. Niklas Wennergren

    Måste ha varit något liknande bildband, där Börje Ahlstedt läste om hur Farbror Joakim utnyttjade gruvarbetare i Sydamerika. Jag hade löst Kalle Anka i god tro att det var helt okej att skratta vid sju års ålder utan att vara politiskt orienterad.

  6. Andreas

    Det där om Vallvé var dråpligt att läsa! Han är f.ö min favorittecknare kommersiell eller ej. Även jag ligger på en text från en dammig biblioteksbok (tyvärr har jag tappat bort skribenten) som analyserar Fantomens "bästa omslag 1980" av just Vallvé och här följer ett utdrag:

    "Ögonen syns som vanligt inte i de blanka hålen i masken. Ögonen är själens spegel, heter det. Antingen har Fantomen ingen själ, eller så är den inte lämplig att visa för läsaren. Kanske skulle han förlora sin hårdhet sin hårdhet och säkerhet och därmed förlora sin dragningskraft som hjälte. Jämför med "spänniga" killar som vill se hårda ut, gangsters och torpeder som också vill se hårda ut och dessutom dölja sig, och för den delen även den gamla diktatorn Pinochet i Chile som gärna uppträdde med svarta solglasögon. Längst nere i högra hörnet finns ett prismärke, liknande det som brukar delas ut på hund- och hästutställningar, som talar om att bilden utsetts till "Bästa omslag 1980".

    Den kraftiga utstrålningen av aggressiviteten tilltalar uppenbarligen de unga läsarna. Den handlar om makt och utebliven makt. En sådan här bild ser ut som man känner sig, den gestaltar känslan av maktlöshet och ger visuellt uttryck åt den. Attraktiviteten sitter förmodligen i att Fantomen tillfredsställer unga maktlösa killars behov av kompensation. Att vara ung och inte ha något att säga till om skapar frustration. Här finns kanske också ett stråk av en önskan om okuvlighet, en ställföreträdande upplevelse av att kunna ta för sig ur en undertryckt position. Genom Fantomen."

  7. petter

    Lever karln? Se om du kan ta ett snack med honom, tycker han likadant idag eller har han nyanserat sig något? Han verkar ju inte vara en fanatisk Allan Rubin-typ, åtminstone.

  8. Spiring

    "Idag läser väl bara medelålders nostalgiker Spirou och ingen alls Johan Vilde." Kanske det, men medelålders nostalgiker är inte så "bara". Vi är ganska många. Och köpstarka. De volymer med Franquins samlade Spirou-album som Egmont gav ut för ett par år sedan tycks i alla fall vara helt slutsålda.

    Beträffande Lars Peterson – framgår det någonstans om det fanns serier han gillade också, förutom i viss mån Asterix? Eller var det bara "som konstform" han uppskattade serier, en icke förlöst potential?

  9. Andreas

    Karln är dåligt påläst om Tintin-universumet. Haddock blir ekonomiskt oberoende iom att de i källaren till Moulinsart hittar Röde Rackhams skatt i slutet av albumet med just det namnet. Dessförrinnan är han sjökapten om än en alkoholiserad sådan. För övrigt kan Kalkyl mycket väl tituleras professor om han är pensionerad sådan, dvs emeritus.

  10. Andreas

    Rachham den Rödes skatt heter albumet såklart.

    • kulturarbete

      Ska vi vara petiga heter det RacKham den rödes skatt.

  11. Andreas

    Ja, så heter det såklart. Så går det när man försöker vara kaxig och rättar andra.

  12. Mikael

    Har du läst
    Konsten att läsa Kalle Anka
    Rekommenderas.

    • kulturarbete

      Visst har jag! Vill minnas att jag och Magnus Knutsson dessutom tar upp den i det avsnitt av Snedtänkt (podd) som diskuterar moralpanik.

  13. Erik

    Trådnekromanti, men det är ju inte Fantomen som driver Djungelpatrullen, utan den numera självständiga bengaliska staten. Fantomen ordnade startkapital och inledande personalförsörjning genom att reformera ett gäng pirater – och Djungelpatrullen förefaller idag vara ett av de minst korrupta statsorganen i Bengali.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén