kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Vänsterhumor del 3: Doktor Rock.

blogg musikens makt
Tidningen Musikens Makt var musikrörelsens/proggens huvudorgan. Det var till och med där som tidens kulturmakare på vänsterkanten utropade sig själva som ”Den progressiva musikrörelsen” i ett manifest (10/1974). Där skrev man om artister man gillade på riktigt (Rolling Stones), artister man gillade för att de sjöng rätt saker (Blå tåget) och artister man ogillade för att de hade en suspekt agenda (Abba). Här debatterade Christian Diesen (numera uppburen jurist) för att musikrörelsen behövde ”en klarare skiljelinje mellan vag idealism och klassmedveten propaganda”. Här hävdade journalisten Lars Åberg att punken bestod av folk som ”spökar ut sig i nazistsymboler och sjunger låtar om anarki i Storbritannien”. Över alltihop svävade Tommy Rander, klassmedveten göteborgare som också förestod skivbolaget Nacksving och jobbade på Sveriges Radio.

Det kan ju låta något grått och träigt, men som så mycket som fanns inom proggrörelsen fanns det en charmerande motsägelsefullhet. De Stalintrogna fick trängas med anarkisterna och rebellerna. Lars ”Amba” Esselius hör till de ballare inslagen. Hans Doktor Rock-serie svänger rätt bra, förutsatt att man är med på referenserna till samtidens popkulturella debatter.

Eller så luras jag av att maneret påminner en del om det hos Gilbert Sheldon, som blev ett av de stora namnen inom San Franciscos sextiotalsmotkultur med hippieserien The Fabulous Furry Freak Brothers. Det gör väl också att det känns lite fränare, lite mindre hemmatovat och lite mer edgy.
blogg freak brothers
Låt oss ta en titt på en slumpvis utvald Dr Rock-sida och se om jag har rätt:
vh doktor rock 1
Här uppsöks Doktor Rock, seriens Zappa-artade huvudperson, av ett gäng killar som uppenbart vet var skåpet ska stå. Förebilden till Münningen är förstås gruppen Nynningen – Bertil Goldberg (sedermera grundare av Stand Up Comedy-klubben SUCK), Tomas Forssell (sedermera Häjkån Bäjkån och Grys pappa), Totta Näslund, Sam Westerberg, Bengan Blomgren m.fl. – som lär ha avslutat sina konserter med knutna nävar och utropet: ”Med raka rör mot socialismen!” Gruppen, både i serien och verkligheten, var inkarnationen av Det Arga Röda Göteborg.
vh doktor rock 2
Doktor Rock undersöker handen och beskriver den på stockholmska som ”krattan”. Münningen är sådär Weiron i ottan-kaxiga och obekymrade om sån kärringskit som smärta och sånt där bögigt akademikertjafs som bandage. De tror mer på att använda hederlig arbetarcement för att staga handen. I förbifarten droppar Amba parodinamnen Ångestmossen och Hammarskallen, syftande på typiska miljonprogramsområden, då tämligen nybyggda men redan svårt baktalade.
vh doktor rock 3
Münningen gillar förstås Rolling Stones. Det gjorde man i Göteborg. De var Äkta (= vita britter som spelade afroamerikansk musik).
vh doktor rock 4
I nästa ruta ser vi lite referenser till en klassisk Stockholm-Göteborg-dispyt. Göteborgarna i Münningen tycker att det är suspekt att stockholmske Doktor Rock har droger i skåpet. Inom (r) var all form av knarkande klassförrädiskt. Knutna nävar, däremot, var en stolt och vacker symbol för arbetarkamp och revolution, dessutom namnet på den mest (r)-iga av alla Göteborgs bandkonstellationer under sjuttiotalet.
vh doktor rock 5
vh doktor rock 6
Ja, slutpoängen syftar förstås också på den där eviga konflikten mellan vår första och andra stad. Ljudeffekten ”Thud” var vanligt förekommande i amerikanska serier och även det ursprungliga namnet på vad som senare blev Bild & Bubbla, Seriefrämjandets tidskrift.

För att sammanfatta: jag tycker nog att Doktor Rock känns rätt fräsch fortfarande. Här finns en ord- och språkglädje – dit jag även räknar den fonetiskt skrivna göteborgskan – och schvung i ritstiftet och slutpoängen är inte att socialismen en dag ska komma och frälsa oss. Tvärtom är det en serie som mycket hellre ägnar sig åt att retas med attityder och leka med ord och begrepp och peta lite sådär lagom försmädligt på de subkulturer som utgjorde Musikens Makts läsare.

Veterligt har Doktor Rock aldrig samlats i albumform. Lars Esselius fortsatte teckna serier, under 1980-talet i hippa tidningar som Pox och Schlager.

Föregående

Ideologikritik.

Nästa

Könsumgänge – en introduktion.

9 kommentarer

  1. Anders E

    Kom på omväg för länge sedan över en nästan komplett samling MM från starten 1973 fram till en bit in på 1977. Jodå, en extremt blandad läsupplevelse. Konstigast är kanske förekomsten av s.k. "motrecensioner" där någon vemsomhelst som blivit oense med en tidigare skivrecension kunde få en omvärdering publicerad. Själva artiklarna pendlar mellan högintressant och total kalkon. Dr Rock var dock en alltid en höjdare, och en samlingsvolym skulle verkligen sitta fint. Fasen, kan man ge ut "James Fjong" i fet samlingsvolym är detta en självklarhet.

    Jag antar f.ö. att du redan känner till det – och kanske rentav planerar att skriva om det – men Schlager (vars redaktion ju bestod av idel gamla MM-skribenter) hade ju två serier som också förtjänar samlingsutgåvor; dels de av signaturen "amba" (vem?), dels "Schlagergnaager" av någon/några vars signatur jag då rakt inte ens törs försöka tolka.

    F.ö. förstår jag inte MM:s förtjusning i Frank Zappa. Politiskt var ju FZ libertarian, och således mer ideologiskt besläktad med typ Frihetsfronten.

  2. Anders E

    Jaja, nu har jag också sett att det var Lars Esselius som ritade Dr Rock – och även låg bakom signaturen "amba" i Schlager. Tyckte väl det förelåg likheter…

  3. Rolf Classon

    Kära Kalle med skägg! (plötsligt slår det mig att du kanske tagit namnet på bloggen från det första TV-programmet med sjuk humor). Det är verkligen roligt att läsa dina analyser av det som vi pysslade med på den tiden. Du har en sån jungfrulig och klar blick. Det känns lite som att få sitt liv förklarat i ett helt nytt ljus av en riktigt bra psykolog (men såna finns det väl inte förresten). Jag HAR faktiskt funderat på om man skulle ge ut Dr Rock igen, men det faller på att det ändå känns mossigt och gammalt. Och problemet med att vara serieförläggare idag är inte att det är svårt att hitta något som är bra, utan att välja bort det trots att det är bra, eftersom man inte kan ge ut allt. Så var det inte förr. Jag ser hursomhelst fram mot mera analyser av vänsterhumor. se där ett nytt och roligt ord som du hittat på, vi var ju så väldigt seriösa och allvarliga på den tiden. Gargantuiska kramar från Roffe Classon

    • kulturarbete

      Kära Roffe Classon! Att du skriver till mig gör mig så oerhört nöjd. Hade jag kunnat säga det till mig själv som fjortonåring så hade jag blivit lyckligare tidigare.

  4. Mårten

    Kaianders Sempler skriver ritar nuförtiden serier och skriver kåserier i Ny Teknik.

  5. Spiring

    Anders E: Schlagergnaagers skapare hette Thomas Svensson, numera Thomas Stålberg. Han var för övrigt med i Kalmar-bandet Kung Tung när det begav sig.

    Amba gjorde också en fyrasidorsserie till Dag Vags LP Palsternacka, där det droppades referenser både till samtida punkband och till Dag Vag-medlemmarnas progg-förflutna. Mycket skojig.

  6. Andreas

    Anders E: Jasså, var Zappa libertarian? Min världsbild gick under litegrann nu. Finns det möjligen någon förmildrande omständighet?

  7. Kawa

    Åh, ÄLSKADE Doktor Rock, hade ett litet album med samlade serier som tyvärr är försvunnet. Där ingick både "Münningen" och en episod där Doktor Rock är i Tyskland och letar efter schyssta tyskar. Hoppas på återutgivning. Tack för blogg och pod som verkligen livar upp den grå vardagen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén