Om Kalle Lind och andra gubbar

Inte en Harning.

Det här inlägget handlar om gubbar från förr. Är man inte intresserad av gubbar från förr, bör man sluta läsa här (och fråga sej själv varför i hela fridens namn man hamnade här från början).

Anderz Harning var en gång en man i ropet. Han fyllde en funktion i mediebruset. Han var den storskäggige kedjerökande byråkrathatande barnmisshandlade bullermakaren som bjöds in när ett teveprogram ville ha nåt som doftade provokation. Han var debattör, kåsör, författare, machoman som lät skriva ”Vad var det jag sa?” på sin gravsten.

I satirserien Ratte fick han på ett självklart sätt symbolisera nymachismon – tillsammans med bl.a. Guillou och Jörn Donner:

Att skämtet – att en machohanne har en nalle under bordet – nog var roligare när det kläcktes under senrenässansen kan vi lämna därhän. Poängen är att Anderz Harning 1985 var en självklar referens i en satirserie i kulturtidskriften Aftonbladet.

Samma år skaldade Björn Afzelius dessa bisarrt prosaiska rader:

”Jan Guillou är för manlig
Anders Ehnmark är skamlig
och Sven Lindkvist har sjuk fantasi!
Göran Skytte är streber,
och Jan Myrdal förleder,
och Anderz Harning är ett femstjärnigt svin!”

(”Räven”)

Det är alltså inte Afzelius egna tankar som uttrycks; tvärtom ser han upp till de nämnda herrarna som en tolvåring som vill köra moppe med de tuffa aknekillarna. De sex silverryggarna representerar i Afzelius låt ”de som riskerar sin frihet/ för att de skriver för livet” och ”de som riskerar sin framtid/ för att få gissla sin samtid”.

Ungefär i samma veva blev Anderz Harning också på ett självklart vis porträtterad i SVT:s reklamtidning för det egna företaget, Röster i Radio/TV:

Ergo: för två decennier sen visste folk i gemen vem Anderz Harning var. Idag har de som var med då glömt och dom som inte varit med då undvikit att kolla upp saken.

När jag googlar Anderz Harning finns förvånansvärt lite. Det är sexton år sen han dog och efter Internets intåg har intresset för honom inte varit större än att flera av dom första sökträffarna jag får upp är samma två återreproducerade artiklar.

Per Svensson på kulturtidskriften Expressen rabblar Harnings namn bland flera i en artikel som handlar just om författare som glider ur fokus och sugs upp i ett historiskt vakuum när deras relevans utarmas och ingen fanklubb håller fanan uppe.

Ändå, påstår dom som var med, röt ingen högre och häcklade mer sataniskt. Och ändå har han skrivit dom två absolut överjävligast fruktansvärda barndomsskildringarna på svenska språket – Stålbadet och Asfåglarna – som passerar Guillous Stjärnbacka och Jan Myrdals dumma mamma med hästlängder. Harning pryglades med rotting av sin nazistiska styvmor, som hart när kastrerade sin styvson av besvikelse över Hitlers självmord. Z i Anderz var en inverterad hyllning till styvmodern.

Det kan ha att göra med att det Sverige som Harning gisslade – Byråkratsverige, DDR-Sverige, Landet Lagom m.fl. finurligheter/klyschor – inte längre finns. Satiren över Mogadondalen och byråchefer blir inadekvat när nyliberalerna nu börjat få vad dom vill. Och Harnings kvinnosyn sticker rimligen i ögonen på en tänkande individ anno 2008, även om han på samma sätt som Cornelis är på anmärkningsvärt horisontell samtalsnivå med horor.

Jag hör till dem som hävdar att Röda rummet är en inadekvat roman på 2000-talet och att Strindbergs byråkratisatir inte alls är tidlös. Visst, får jag en referensbok och en kartläsare med mig är det en intressant resa i 1880-talets ämbetssverige, men som spontan läsupplevelse har den spelat ut sin roll.

Och samma sak gäller nog Harning. För att ta till sig hans påhopp bör man kunna relatera till ett slags sjuttiotalets gråbetongsmyndighetsövande som har bytt mask. Det är klart att det finns kommunalmygel även i dagens Sverige, men med EU och globalisering har mediernas spotlights riktats om och jag gissar att genomsnittsmedborgaren har ett mindre intresse och en diffusare bild av mikrosamhället.

Fast de där barndomsskildringarna han skrev borde vara väl så giltiga idag. Olyckliga barndomar är ju alltid på modet.

Föregående

Tillägg gällande finurliga memoartitlar del 4.

Nästa

Åshöjdens Socialdemokratiska Bollklubb.

16 kommentarer

  1. Kalle Lind

    Mårten N: den är inte alls godtycklig. Jag fetstilar alltid personnamn när dom nämns första gången i en blogpost. Det har jag lärt mej av Viggo Cavling.

  2. Nemo

    Det var trevligt att återstifta bekantskapen med ett gigantiskt praktfyllo som Hr Harning. Jag vill minnas att han var Bröderna Birros galjonsfigur de sista åren av sitt usla liv, som ändades av alkoholism eller sviterna därav.

    Har läst hans reseskildring ”Mannen som flöt omkring i Söderhavet” En otäckt mustig och omtöcknad berättelse som höll på att skrämma skiten ur mig inför min egen resa till de trakterna i slutet av 80-talet.

  3. Mårten N

    Vad föranledde den godtyckliga fetstilningen i sångtexten?

  4. Anonymous

    Din blogg är en av de absolut bästa jag har läst, kom först in på den idag och har sutttit och läst i snart timmar nu (Speciellt inläggen om Henning Sjöström) och många av dem ficka mig att skratta högt i flera minuter. Vill bara nämna att jag är en liten fjortis och jag finner dina inlägg om ”Gamla Gubbar” högst underhållande

  5. Mårten N

    Viggo Cavling… Det trodde jag inte om dig… 🙂

  6. Anonymous

    Jag håller Harning högt, bara på grund av de där böckerna. Konstigt nog är det få som har läst dom eller ens hört talas om dom, eller för den skull Harning själv.

    Det är förstås väldigt synd, Stålbadet och Asfåglarna är vida överlägsna t.ex. Ondskan. Harning var en Hemingway där Guillou bara är en hetero-alfa-Capote.

    /Max på Gubbsodabloggen

  7. klebafess

    jag skulle vilja komma med en önskan: en recension av Lena Phs låt ”Lena anthem”. Jag vet att den är lite gammal och kanske alldeles för öppet mål men trots allt spelas den på radion. Sveriges radio till och med. Hörde den där igår..

  8. LordParzifal

    Hej skägget, på min sida finns lite Tage o Hasse (går alltid mot strömmen och vägrar uttala det Hasse o Tage) Flower Power till engelska och utskrift av Egen Kuppe t.ex. Också många gubbar från media förr som jag också hyser en förkärlek för.

    Viva la preference

    Be well,
    LordParzifal

  9. Kalle Lind

    Klebafess: vill hävda att ”Lena anthem” snarare är för ny än för gammal för mej att lyssna på. Jag skriver ogärna om saker som hänt efter 1991. Hade det varit ”Thory anthem” eller ”Lill-Babs anthem” så kanske.

  10. Kalle Lind

    L. Patrik W. Johansson: har kollat dina fyra bloggar. Du är av allt att döma en märklig man. Det gör mej så klart glad.

  11. Pseudonaja

    Mannen som flöt omkring i Söderhavet är en av de absolut roligaste böcker som jag läst.

  12. anderzharning

    Tackar. 😉

  13. Anonymous

    Har läst Mogadondalen, Asfåglarna och Stålbadet. Både bra och underhållande. Kommer också ihåg när Harning sommarpratade, ett minne för livet.

  14. Anonymous

    Jag läser just nu ”En skatteindrivares död”, och finner den kul som bara den, även om den tide den beskriver är förbi känns den träffsäker. Kanske pga att jag är uppväxt under den tid den skrevs.
    Ska nog ta och läsa de andra titlarna av Harning som nämns här av kommentatörerna.

  15. Anonymous

    tänker på vad harning sa om kvinnorörelsen. minns inte ordagrant men det var något i stil med att en satir över den svenska kvinnorörelsen vågade han inte sätta sitt eget namn under.

    och så är det väl att de 3 heligaste korna i sverige är kvinnorörelsen, vänstern och alkoholen.

  16. LK

    Hittade en Månpocket med utvalda erotiska noveller från 60-talet, och en viss Anderz Harning hade skrivit en mustig historia, med titeln "Kaninen". Den kändes väldigt skickligt skriven, så jag ville ha mer Harning. Novellen kändes som Harning beskrivs här i inlägget. Det var kul läsning.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: