Om Kalle Lind och andra gubbar

Åshöjdens Socialdemokratiska Bollklubb.


Åshöjdens BK kom som bok 1967-71, som serie i Buster från 1975 och som teveserie 1985. Det är en mäkta spridd historia, den om det lilla skånska samhället som sätts på kartan under rekordåren, tack vare europaväg, fotboll och samförståndsanda.

Mannen som faktiskt fick åtskilliga pojkar att läsa böcker hette Max Lundgren. Han var mer eller mindre husförfattare åt SVT Malmös dramaavdelning under långeliga tider. Förutom att vara en skribent som behärskade hantverket var han såsse. Det var man om man bodde i Malmö på sjuttitalet, och Lundgren gjorde ingen hemlighet av det i sina böcker. En heter till exempel Inga Eliasson, affärsbiträde och handlar bl.a. om bildandet av ett Konsum.

Rune Formare hette en av Malmö-TV:s fast anställda regissörer (den andra var Jan Hemmel, så småningom tillkom Richard Hobert). Även han var såsse. Det kungör han glatt i Bengt Forslunds standardverk om den svenska tv-teatern.

Det får man naturligtvis lov att vara. Mig synnerligen närstående är aktiva inom SAP. Det kan bli lite ensidigt dock om det bara är den rösten som kommer till tals i drama efter drama.

Teveserien Åshöjdens BK finns numera på dvd. När jag nu tittat på den är jag tveksam till om det verkligen är just den produktionen som ska lyftas fram ur SVT:s åttiotalsfatabur. Å andra sidan kan jag inte komma på vad det borde vara istället.

Som alltid med nåt som en gång betydde nåt känns det mesta igen. Som för det mesta med nåt som en gång betydde nåt undrar man varför det betydde nåt.

Jag har aldrig varit intresserad av fotboll. Ändå läste jag Åshöjden. Jag tror jag tillhörde den exklusiva minoritet av Åshöjden-läsarna som faktiskt engagerade mej i parallellberättelsen om det expansiva sextitalet, Bagarns motell och Edwards turistbygge. Och så har jag alltid varit fascinerad av tattare. Det kanske kom just från Åshöjden?

I teveserien spelas tattarnas mest framträdande figur, Ruben Svarte, av Göran Ragnerstam. Det hade jag faktiskt inga som helst minnen av. På omslaget nämns hans namn som ett av tre. Det är falsk varudeklaration. Ruben Svarte är allt annat än en huvudfigur i storyn.

I övrigt är det idel bortglömda och försvunna namn och ansikten. Johan Hedenberg förstås, som efter Åshöjen spelade våldtäktsman i Varuhuset och sen upplöstes i atomer under några decennier. Han var 31 när teveserien hade premiär. Han spelar Edward Engmark, som är gymnasist. Hur tänkte Rune Formare där? Var det fullkomligt omöjligt att hitta en gymnasist för rollen som en gymnasist?

Samma sak gäller dialekten. Byn Åshöjden är en isolerad språkzon utan påverkan från byarna runt omkring. På medeltiden byggdes en mur runt samhället, och sen dess har ingen varit utsocknes och påverkats av omgivningens tungrots-r och diftonger. Istället har man utvecklat en egen dialekt. Den heter teatersvenska och finns inte i verkligheten.

Jag har aldrig begripit det där. Jag har aldrig träffat nån människa som tycker att det är ett smart grepp av svenska castare att sätta gävlebor som skånska poliser, stockholmare som pajalaynglingar eller Regina Lund som finlandssvenska. De flesta känner till att man pratar skånska i Skåne. Ett effektivt sätt att döda all form av illusion är att låta skåningar prata hittepåspråk.

På samma sätt som jag inte kan förstå varför man låter skådisar ha kvar sina åttiotalsfrisyrer i en serie som uttryckligen handlar om sextiotalet.

Johan Hedenberg spelar alltså artonårige Edward från nordvästra Skåne i slutet av sextiotalet. Det gör han som trettioplussare med tungspets-r och sån frisyr som de coola snubbarna hade i fotokatalogen 85. Är det en medveten Verfremdungseffekt? Ska jag hela tiden sitta och tänka ”just det, det är inte på riktigt, det är bara en teveserie”? Varför ska jag i så fall göra det?

Andra upptäckter som fascinerar: Sten ”Taxi” Jonsson, numera riksbekant via Hammarsson och Wiking, flimrar förbi i en statistroll.

Och ”pilen”, den symbol som betydde att ett annat program började i andra kanalen, ett sånt där fenomen jag aldrig kommer att kunna förklara för min son (”jo förstår du, det fanns bara två kanaler och Arne Weise var med i dem båda och så var det för att någon hade bestämt att det inte fick vara flera”), har på nåt vis letat sej in på dvd-versionen.

Hur kan det komma sig? Lade man in den från början? La man programtablån efter när pilen skulle börja blinka i grannkanalen?

Åshöjdens BK är inte direkt dålig. Rune Formare har en lite olycklig kärlek för män i träningsoverall som springer i motljus, men i övrigt är tempot inte så segt som jag befarat. Felet med den är snarare att den är så förbannat harmlös. Det är en serie som skulle kunna handla om konflikter. Istället handlar den om konsensus. Om samförstånd och laganda och ett samhälle vi bygger gemensamt om vi bara slutar bråka.

Det är en socialdemokratisk teveserie. Och det är exakt så spännande som det låter.

Sen undrar jag såklart vad som hände med killen som spelade ”Kula”. Med en sån look borde hans karriär ha varat i evinnerlighet.

Föregående

Inte en Harning.

Nästa

Varför humorister är bättre på humor än folk som inte är humorister.

19 kommentarer

  1. Mårten N

    ”Pilen” var ett fenomen jag inte begrep ens när den fanns. Det kan iofs ha åldersrelaterade orsaker, men vad jag minns var pilen något som inte uppskattades efter förtjänst (om den nu hade någon).

    F.ö. blir en skäggig man säkert imponerad av att jag kan berätta att jag träffade Rune Formares son för omkring femton år sedan…

  2. Mårten N

    ”Pilen” var ett fenomen jag inte begrep ens när den fanns. Det kan iofs ha åldersrelaterade orsaker, men vad jag minns var pilen något som inte uppskattades efter förtjänst (om den nu hade någon).

    F.ö. blir en skäggig man säkert imponerad av att jag kan berätta att jag träffade Rune Formares son för omkring femton år sedan…

  3. Anonymous

    Inte ett ord om Gustav som spelade Jorma!?
    När du ändå gräver guld (eller vad man ska kalla det..) i SVTs åttiotalsarkiv så se om du inte kan vaska fram ”Taxibilder” med ovan nämnda skådespelare.
    Formares nästa verk, ”Lackalängan” om en skånsk folkhögskola var om än en ännu mer bisarr upplevelse. (och jag kan märkligt nog fortfarande nynna signaturmelodin!)
    Undrar om man i framtiden kommer att visa åttiotals-serierna i repris på vardagseftermiddagar likt man nu visar gamla 50-talsrullar?

    För övrigt anser jag att nu-börjar-programmet-i-andra-kanalen-pilen bör återinföras!

  4. Anders

    Det är ännu värre än Du säger: I början av första boken är Edward bara 14 – han får inte vara med i de första matcherna efter att Bagarn tagit över laget p g a att han ännu inte fyllt 15. Jorma är ett år äldre än Edward i böckerna, men har ändå begynnande tunnhårighet i tv-serien. Oförmågan att casta folk som ser ut att vara i rätt ålder är ett fenomen som levt kvar i svensk film – jfr Sofia Helin i första Arn-filmen (35-åring som spelar 14-åring).

  5. Nonsensakuten

    Mannen som spelade karaktären Kula heter numera Kristian Luuk och är programledare i tv 😉

  6. Anonymous

    Jag tror att oförmågan att fånga rätt tidsanda är ett klart 80-talfenomen, och ingalunda begränsat till svensk film (om samma fenomen levt kvar idag skulle väl killarna i ”Upp till kamp” haft skejtarkläder och tjejerna haft piercing i näsvingen). Men jag vet inte om man brydde sig nämnvärt på den tiden. Jag vet att jag inte gjorde det, men jag var i och för sig ung under hela 80-talet.

    /Andreas

  7. Anonymous

    Huvudet på spiken vad gäller dialekterna. Det tycks vara helt genomgående för svensk dramaproduktion. Ett annat exempel är (den senaste) filmatiseringen av ”Alla barnen i Bullerbyn” där Olle pratar göteborgska, Lasse söderkisdialekt och Bosse småländska.

  8. Anonymous

    Hysteriskt roligt som vanligt.

    /Paul W

  9. Fredrik I

    Man kan ju också tillägga att de, förmodligen på jakt efter något slags trovärdighet, castade en rad gamla elitspelare. Från dem kom det sannerligen ingen teatersvenska. Björn Nordqvists repliker var bland de mest livlösa och blodfattiga som hörts i teve. Nordqvist spelade Bagarn och hade vid tiden rekordet (kanske rentav i världen?) vad gäller antalet landskamper.

    Dialekter är ett sorgligt kapitel. Det senaste exemplet är Jan Troells på många sätt utmärkta ”Maria Larssons eviga ögonblick”, där arbetarstaden Malmö spelar en viktig roll. Ändå talar barnen utan tungrots-r och diftonger. Skärpning!

    Tack för ytterligare en kul artikel!

  10. Micke

    Formares nästa serie hette ”Lackalänga”, inte ”Lackalängan”. Det var en serie som till och med med den tidens mått var rätt bisarr i sin kombination av amatörism, idealism och kommersialism.

    Lite som ”Åshöjdens BK” när jag tänker efter. 🙂

  11. Anders E

    Vad gäller dialektal förvirring lär ”Ormens väg på hälleberget” vara svårslagen. Här får vi nämligen höra Stina Ekblad, Tomas von Brömssen, Pernilla Wahlgren och Ernst Günther prata som de brukar. I något som då ska föreställa Västerbottens inland i mitten av 1800-talet. Jaharu.

  12. fredrik

    Hoppas ingen skugga faller över serieversionen, tecknad av Reijo Pippo, ett namn jag aldrig slutat fascineras av.

  13. Anonymous

    Micke:
    Du förstod iallafall vilken serie jag menade, trots att jag råkat få med ett extra N på slutet.
    Vilken tur för mig (och menigheten…).
    Återigen tack för din betydelsefulla rättning!

  14. Kalle Lind

    Fredrik: man får dock inte glömma bor att den gode Pippo nu går under namnet Reijo Stävenborg.

  15. kontakt

    Värst vad gäller dialekter och andra språkvarianter måste filmatiseringen av Populärmusik från Vittula vara, där de lät finlandssvenskar spela Tornedalingar… jag tänker inte se den.

    Jag tyckte Åshöjden var jättespännande böcker, och jag skiter i fotboll. Så jag är nog inte rätt person att uttala mig om hur mycket genomsnittsläsaren engagerade sig i det icke-fotbollsmässiga i böckerna.

  16. John Eje Thelin

    Angående pilen så minns jag en svensk filmatisering av Jorden runt på 80 dagar med Loffe som Passepartout där han mitt i en scen ursäktade sig, gick in i en skrubb och sen dök pilen upp som han fäktade efter som om det var en insekt, eller nåt. När den slutat blinka gick han ut ur skrubben och så fortsatte allt som förr.

    Tecknaren hette f.ö Reijo Piippo med två i.

  17. Ozjeppe

    Kul inlägg! En grym bokserie som blev en fantastisk tecknad serie i Buster, som blev… TV-kalkon av värsta klass, som du slaktar jäkligt bra här. Lite synd att du inte ägnade nästan en hel paragraf åt just det som vi Åshöjden-fans gapade mest åt när det begav sig: Björn Nordqvists kultförklarade pappkuliss-”prestation” som Bagarn!

    Hur i h-e kunde någon som inte ens kunde få repliker som ”nu går vi hem” att låta naturliga, få rollen? Jisses ja, sämre och mer oförsvarbart inkompetent rollbesättning får man leta efter i svensk TV-historia.

  18. Anonymous

    Ja visst är TV-Serien torr och lågbudget, men storyn är ändå så pass bra att det blir sevärt. Kanon!

  19. Anonymous

    Nja… detta var en skandal. Det finns en mörk, ganska rå underström i Åshöjdensviten, man hade kunnat göra en fantastisk tv-serie eller långfilm av.
    Kanske är det inte för sent? Rune Formare är den minst konstnärliga person som nånsin kallat sig "regissör". Allt han gjorde ser ut som inslag i Sydnytt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: