Partiet som idag heter Kristdemokraterna bildades som Kristen Demokratisk Samling 1964. Grundaren hette Lewi Pethrus, en av pingströrelsens stora gestalter och beviset för att ett liv utan sus, dus, rus och snus är hälsosamt. Han var dryga åttio bast när han samlade landets frommaste sexualneurotiker för att bilda ett parti med sikte på riksdagen.

De siktade noga får man säga. Tjugosju år tog det innan partiet masade sig över fyraprocentsspärren. Själva skyllde de – som småpartier plägar göra – på diverse massmediala konspirationer. Största fienden, i princip lierad med Hin Håle, var tidningen Expressen.

Den liberala Expressen under chefredaktören Per Wrigstad – som bekännande kristen från Småland inte helt obekant med tankegodset hos KDS – började i samma ögonblick som KDS offentliggjordes att gräva fram vad skit de hittade.

De hittade litegrann i alla fall. Tre av de sant moraliska männen i partiledningen hade ett nazistiskt förflutet. En hade varit aktiv i Sveriges Nationella Förbund, som gav ut den högerextrema Dagsposten med tyska pengar under andra världskriget. De andras brunfärg hade inte ens hunnit blekna: en hade ganska nära inpå KDS-bildandet varnat för invandringen av icke-vita raser till Sverige, en hade rentav spritt antisemitiska flygblad under KDS-mötena.

De två senaste hann Lewi Pethrus och hans lärjungar avpollettera innan nån skada hann ske. Han med SNF-förflutet – rådman Harald Ljungström – stod på riksdagslistan. En månad före riksdagsvalet 1964 blev han en löpsedel på Expressen: ”Nazist i KDS-toppen”.

Och så kan det ju vara. Det var inte Lewi Pethrus fel att Harald Ljungström bökat runt i nassemyllan tjugo år tidigare. Även om Pethrus var väl införstådd med Ljungströms historia så har man faktiskt rätt att ångra sig, vilket Ljungström sagt sig göra.

Det fascinerande är Lewi Pethrus kommentar till det hela. I tidningen Dagen – officiellt Pingstkyrkans organ, i praktiken Lewi Pethrus personliga flygblad – skrev den respekterade gudsmannen:

Nazismens aktivitet för att undanröja smutslitteratur och moralupplösande film med mera var det ju inte något ont uti. Det var ju snarare det som gjorde att även kristna stödde deras program.

Där kan man tycka att Pethrus gjorde bort sig. Det tyckte inte Pethrus. I teve strax därefter ”förklarade” han sig. På frågan om han ansåg att de kristna inslagen i nazismen övervägde de lite lätt negativa inslag som också fanns, svarade han:

Det kan jag inte yttra mig om, jag känner så lite till nazismen, men det som förts på tal är ju likheten mellan kds och nazismen. Att de förbjöd sedlighetssårande filmer och sedlighetssårande litteratur, det anser jag inte vara orätt.

Det dröjde som sagt ett tag innan KDS kom in i riksdagen.

(Erik Lindfelt: Moralpartiet – en bok om kds, 1991.)