kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Lektören Lindgren – ett outforskat ämne.

Det här är en text från tidningen Faktums decembernummer. När jag skickade in den för publicering visste jag inte att Kristina Lindströms Astrid Lindgren-dokumentär skulle sändas under julen, och ännu mindre att den faktiskt skulle snudda vid ämnet för min krönika. Bortsett från det står den bärande tesen i min spaning kvar: det här är det ingen som riktigt petat i. Och kanske hade det varit intressant att göra.

När en konstnär blir så stor som Astrid Lindgren så kan man räkna med att det skrivs en uppsjö böcker med de mest obskyra Astrid-vinklar. Det finns en bok som handlar om Astrid Lindgrens förhållande till träd. Det finns en bok som samlar alla – alla! – omslag till Astrid Lindgren-böcker. På ett omslag av Pippi i Söderhavet kan man till exempel se att ett P har flyttat sig två millimeter från föregående upplagas omslag.

Ändå har det, vad jag vet, inte skrivits något om Astrid Lindgrens redaktörsgärning. Som många vet var hon inte bara författare utan också redaktör på Rabén & Sjögren som gav ut hennes böcker. På förmiddagarna låg hon i sin säng och stenograferade sina manus. På eftermiddagarna satt hon på sitt kontor och strök i andras manus. I tjugofem års tid jobbade hon dubbelt.

Tyckte hon att ett manus var bra så gav förlaget ut det. Tyckte hon att det var dåligt så gav de inte ut det. Tyckte hon att nåt behövde ändras så ändrades det.

Det är inte underligt. Så klart visste ingen bättre än Astrid Lindgren hur en bra barnbok skulle se ut. Och hon kunde säkert skilja sina roller.

Eller så kunde hon inte det. Det vet vi inte. Det kan också ha varit så att Astrid Lindgren fick in manus från okända författaraspiranter, manus som hette typ ”Mia min Mia” eller ”Karlsson på golvet” eller ”Emil i Lönsboda”. Kanske skickade Astrid Lindgren ett refuseringsbrev: ”Tyvärr, vi har redan ett liknande manus på gång, men återkom gärna med fler idéer manus. Gärna ganska snabbt, för jag har en deadline ett stort intresse för dina idéer.”

Troligen hände inte det. Men det hade kunnat hända. Vad som faktiskt hände var att Ulf Löfgrens och Leif Krantz Barnen i djungeln gavs ut i Tyskland med Astrid Lindgrens namn på sig trots att hon egentligen bara strukit lite i texten. Astrid Lindgrens namn var hårdvaluta i Tyskland så i slutändan var väl alla glada. Författarna som egentligen skrivit hela boken sålde mer än vad de skulle gjort annars, Astrid Lindgren fick beröm och glada tillrop, de tyska barnen trodde att de läste en Astrid Lindgren-bok och tindrade väl därför lite extra med ögonen när de läste.
blogg astrid lektören!
Jag påstår inte att Astrid Lindgren en enda gång utnyttjade sin unika ställning och ställde sig i vägen för konkurrenter och lystna debutanter. Troligen gjorde hon inte det, hon var ju en snäll tant som gillade barn och djur. Jag säger bara att hon hade kunnat göra det om hon en dag plötsligt fick brist på egna idéer. Men det är klart att hon inte fick. Varför skulle hon få det? Hon var ju en sagotant som stod i direkt förbindelse med Legendernas Urkälla och Sägnernas Urhem.

Och lite konstigt är det att det inte skrivits nån bok om det, när det har skrivits böcker om hur ett P har flyttat sig på Pippi Långstrump-omslagen.

Föregående

Trälarnas teve.

Nästa

Snedtänkt #12: Löpsedlarna som löpte amok.

9 kommentarer

  1. Karl

    Jodå, det finns. Kolla upp Helene Ehriander, ”Astrid Lindgren – förlagsredaktör på Rabén & Sjögren”.

    Uppsatsen är publicerad i Personhistorisk tidskrift 2010/02.

  2. dr. no

    Tänkte också på den artikeln från DN, Holger. Den är publicerad efter nyåret, så ovanstående text från Faktums decembernummer föregår den, om nu det är relevant.

  3. kulturarbete

    Aha! Spännande! Nånstans anade jag väl att någon någon gång tittat närmare på fenomenet, och nånstans anade jag att någon av den här bloggens läsare kände till saken. Jag tackar för DN-länken och hoppas att den där artikeln ur Personhistorisk tidskrift snarast möjligt läggs upp på internet.

  4. Karl

    Intressant det där med Barnen i djungeln, förresten. Ett av de mer hårda refusbreven som citeras i Ehrianders uppsats berör just en berättelse om barn i djungeln. Kanske bara ett sammanträffande.

  5. Maria Truedsson

    Jag kan minnas fel men jag har för mig att jag har hört Barbro Lindgren tala om vilken betydelse Astrid Lindgren hade för henne när hon tog kontakt med förlaget när hon hade skrivit sin första bok. Och Barbro Lindgren fick då stöd och råd av redaktör Lindgren, Och är det sant så skall vi vara glada. /Myllan

    • kulturarbete

      Nej, du minns rätt. Barbro Lindgren har till och med uttryckt det så att Astrid Lindgrens svars/refusbrev till henne är den enda författarskola hon har behövt. Så visst, det finns ett antal skildringar just av hur hand on hon kunde vara i sina brev och kommentarer. Någon har också sagt att om Astrid Lindgren hade varit redaktör på Rabén & Sjögren 1944 så hade aldrig Pippi Långstrump getts ut i det skicket. Min önskan är inte att någon plockar sönder ett nationalhelgon för sakens skull, utan en saklig beskrivning av 25 år på de två tyngsta stolarna i barnkultur-Sverige.

  6. Nackasnubbe

    Åh, Barnen i djungeln! En sån där bok som jag glömt att jag kom ihåg – vad lycklig jag blir av att påminnas om den!!

  7. Gubben Far

    ”Katarina, Katitzi, du är den skönsta lilja på jorden blommat har men du förstår att man kan inte ha en bok som är nästan uteslutande dialog, nu är det sagt” skrev redaktör Lindgren till Katarina Taikon när hon refuserade manuset till Katitzi, i första version, men hon fortsatte: ”jag ber dig på mina bara knän att du ska ha så pass förtroende för mitt omdöme att du vill göra ett försök att ge oss ditt fantastiska stoff på ett lite annorlunda sätt”. Redaktörens instruktioner till de hugade barnboksförfattarna verkar ofta ha varit ganska enkla och handfasta. Men om det inte samtidigt var uppmuntrande skulle detta väl inte ha kommit med bland de fåtal Lindgren-redaktörsbrev publicerades i ”Det gränslösaste äventyret” (Eriksson & Lindgren 2007). Det behövs mer grävning i detta. Jag tror inte att hon var stormförtjust i Bengt Martins homosexuella ungdomsböcker. Och något måste hon ju ha skrivit till dem hon tyckte var hopplösa fall också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén