Lektören Lindgren – ett outforskat ämne.

Det här är en text från tidningen Faktums decembernummer. När jag skickade in den för publicering visste jag inte att Kristina Lindströms Astrid Lindgren-dokumentär skulle sändas under julen, och ännu mindre att den faktiskt skulle snudda vid ämnet för min krönika. Bortsett från det står den bärande tesen i min spaning kvar: det här är det ingen som riktigt petat i. Och kanske hade det varit intressant att göra.

När en konstnär blir så stor som Astrid Lindgren så kan man räkna med att det skrivs en uppsjö böcker med de mest obskyra Astrid-vinklar. Det finns en bok som handlar om Astrid Lindgrens förhållande till träd. Det finns en bok som samlar alla – alla! – omslag till Astrid Lindgren-böcker. På ett omslag av Pippi i Söderhavet kan man till exempel se att ett P har flyttat sig två millimeter från föregående upplagas omslag.

Ändå har det, vad jag vet, inte skrivits något om Astrid Lindgrens redaktörsgärning. Som många vet var hon inte bara författare utan också redaktör på Rabén & Sjögren som gav ut hennes böcker. På förmiddagarna låg hon i sin säng och stenograferade sina manus. På eftermiddagarna satt hon på sitt kontor och strök i andras manus. I tjugofem års tid jobbade hon dubbelt.

Tyckte hon att ett manus var bra så gav förlaget ut det. Tyckte hon att det var dåligt så gav de inte ut det. Tyckte hon att nåt behövde ändras så ändrades det.

Det är inte underligt. Så klart visste ingen bättre än Astrid Lindgren hur en bra barnbok skulle se ut. Och hon kunde säkert skilja sina roller.

Eller så kunde hon inte det. Det vet vi inte. Det kan också ha varit så att Astrid Lindgren fick in manus från okända författaraspiranter, manus som hette typ ”Mia min Mia” eller ”Karlsson på golvet” eller ”Emil i Lönsboda”. Kanske skickade Astrid Lindgren ett refuseringsbrev: ”Tyvärr, vi har redan ett liknande manus på gång, men återkom gärna med fler idéer manus. Gärna ganska snabbt, för jag har en deadline ett stort intresse för dina idéer.”

Troligen hände inte det. Men det hade kunnat hända. Vad som faktiskt hände var att Ulf Löfgrens och Leif Krantz Barnen i djungeln gavs ut i Tyskland med Astrid Lindgrens namn på sig trots att hon egentligen bara strukit lite i texten. Astrid Lindgrens namn var hårdvaluta i Tyskland så i slutändan var väl alla glada. Författarna som egentligen skrivit hela boken sålde mer än vad de skulle gjort annars, Astrid Lindgren fick beröm och glada tillrop, de tyska barnen trodde att de läste en Astrid Lindgren-bok och tindrade väl därför lite extra med ögonen när de läste.

Jag påstår inte att Astrid Lindgren en enda gång utnyttjade sin unika ställning och ställde sig i vägen för konkurrenter och lystna debutanter. Troligen gjorde hon inte det, hon var ju en snäll tant som gillade barn och djur. Jag säger bara att hon hade kunnat göra det om hon en dag plötsligt fick brist på egna idéer. Men det är klart att hon inte fick. Varför skulle hon få det? Hon var ju en sagotant som stod i direkt förbindelse med Legendernas Urkälla och Sägnernas Urhem.

Och lite konstigt är det att det inte skrivits nån bok om det, när det har skrivits böcker om hur ett P har flyttat sig på Pippi Långstrump-omslagen.