Om Kalle Lind och andra gubbar

Little reactionary Annie.


Annie heter som bekant en musikal, filmatiserad av veteranen John Huston Anjelicas pappa – 1982 med Albert Finney som den stränge men innerst inne ack så godhjärtade hyperkapitalisten ”Daddy” Warbucks.

Musikalen bygger i sin tur på den tecknade serien ”Little Orphan Annie” (med start redan 1924), famös inte minst för hur skaparen Harold Gray lät sina vulgärkonservativa värderingar genomsyra handlingen – och Annies monologer till läsaren.

Seriegurun Horst Schröder – en man med ett skägg – berättar i boken ”De första serierna” om hur Gray slog ner på varje antydan till kommunism i det amerikanska samhället: Roosevelts New Deal, fackföreningar, hippies.

Istället antog Gray en ultrapopulistisk hållning, där starka individer med framåtanda kunde gå hur långt som helst och hade rätt att gå hur långt som helst.

”Daddy” Warbucks, som är den som tar hand om den föräldralösa Annie och smälter för hennes lillgamla charm, flankeras av lakejerna Punjab – en abnormt storväxt indier – och The Asp – en mer förslagen liten asiat.

De tar sej utan dubier an alla slags skurkar – främst folk som tjänar stora pengar på ett oärligt sätt och inte på det fina kapitalistiska viset – och lynchar dem utan pardon: ”I wouldn’t think of troubling the police with you boys”. Allt i en serie som av allt att döma riktas till barn.

På populistens vis höll Gray rättssystemet för förnuftsvidrigt och ärkekorrupt. Varför låta lagen döma när det finns starka kloka män som kan bespara samhället rättskostnaderna och som låter sej påverkas av snyfthistorier?

Det är fascinerande att ta del av gamla seriesidor, inte minst för att det i botten handlar om en melodram, en saga, med tydliga övernaturliga drag. I denna lätt magiska värld placeras alltså, bland pirater och den mystiske Mister Am som sades vara tusen år gammal, även nazister, börsmäklare och fackliga agitatorer.

Som alla reaktionärer var Gray en misantrop. Människan var ond och girig och i starkt behov av att enskilda utvalda tillrättavisade dem och – när så behövdes – dödade dem. Inte helt överraskande fick hans serier en stark folklig förankring i det amerikanska samhället. Enligt Schröder berodde det inte främst på dumheterna som predikades, utan snarare på Grays förmåga att berätta engagerande och dramatiskt.

Men samtidigt påpekar Schröder:

”Little Orphan Annie” hör ihop med Grays ideologi, och det vore väl om denna ideologi så småningom gav vika för något förnuftigare åsikter om samhället och människan.

Varför berättar jag då detta? Kanske för att visa att det har funnits alternativ till de vänstertyngda sjuttiotalsbarnböcker som paraderat över den här bloggen. Och att det uppenbarligen finns betydligt varmare grader i helvetet.

Föregående

Den könshårsfina gränsen mellan galenskap och vetenskap.

Nästa

Nämen! Nu blir det så fnoskigt att jag vet varken ut eller in! ÄNNU en finurlig memoartitel – och det är inte ens en memoarbok!

9 kommentarer

  1. Lukas

    Ayn Rand: the early years?

  2. Jörel

    Det är fantastiskt gulligt med det glada djuret – en hund ? – som så välvilligt lyssnar till alla tirader i alla serierutorna!

  3. Feedback66

    Mysigt!

  4. David

    Den sista rutan påminner väldigt mycket om Hillevi Wahls krönika i gårdagens metro…

  5. Madame Berg

    David: Ord!

    För övrigt tror jag att jag precis kastade upp lite eller om det bara var halsbränna.

  6. Ördög

    Tjö!

    Tack för ett kort med informativt inlägg om en lindrigt sagt komplex serieklassiker! Jag kom att tänka på ditt inlägg härförleden om svårigheterna att introducera Sadie Hawkins Day-firandet på våra latituder. Både Knallhatten och Pogo är serier som med sina ymniga referenser till amerikanskt samhällsskick är svåra att överföra till andra språk. Little Orphan Annie har därtill sin gräsliga politiska linje, och blir därigenom mer eller mindre oöversättbar.

    Jag försöker minnas hurdana omnämnanden L. O. Annie fått av svenska och finska serieskribenter. Horst Schröders bok har jag dessvärre inte, men jag minns att Sture Hegerfors i "Serier och serietecknare" (Pan-bok från 1969) konstaterar hur Annies ideal är liktydiga med John Birch Societys. Och att Harold Gray blev miljonär på serien, men att han inte var någon särskilt habil tecknare – han tvingades arbeta länge med varenda liten bild. Därtill måste han offra sin ringa fritid på att besvara ursinniga brev från pedagoger och andra gnällmånsar, som kritiserade seriens reaktionära linje och våldsorgier. – I det första finska standardverket om seriernas historia, "Sarjakuvat" av Jukka Kemppinen och Heikki Kaukoranta (1972, andra uppl. 1982) sägs det rent ut att Annie präglas av våld, hat och reaktionära värderingar. Man har inte försökt introducera serien hos oss, "och inte skulle den passa här heller".

    Har du förresten sett Wally Woods klassiska bild från seriefigurernas julfest, publicerad i MAD (den riktiga amerikanska) nummer 68? (Även om det enligt omslaget handlar om tidningens januarinummer 1962 bör blaskan ha utkommit i slutet av året innan.) Där får Annie en present av pappa Krigskosing (mitt förslag till svenskt namn på Daddy Warbucks). Vad tror ni hon får?

    Försök att gissa innan ni öppnar teckningen på länken här.

    http://1.bp.blogspot.com/_YwMmQbzUU5s/SpdAgKPHUyI/AAAAAAAAAn8/VHsJFKTefj0/s1600-h/Picture+10.png

    P.S. Ja, Jörel – Annies ständiga följeslagare är en hund. Den heter Sandy och säger aldrig något annat än "Arf!"

  7. Urban

    Har sett fram emot att få lite mer fakta i fallet Anne. Visst görs en ideologisk helomvändning i filmen/musikalen där Annie gillar presidentens nya "deal" och får Warbucks att acceptera den också? Så sker åtminstone i en bokversion av filmen/musikalen som jag läst.

    Och så hade jag tänkt göra mig lite rolig över hur svårt det var för Gray att få till sina inte vidare vackra människor och "djur" men det har Ördog redan gjort bättre.

    U.J.

  8. Marik

    @Urban

    Det stämmer att musikalen har en helt annan ideologisk inriktning än serien och radioföljetongen. Men det är kanske inte så konstigt – musikalen skrevs under 70-talet och behövde moderniseras till tidens anda för att kunna bli en kommersiell succé.

  9. ola

    Tack Ördög för ditt informativa inlägg och Mad-länk, jag klurade inte ut svaret…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: