Om Kalle Lind och andra gubbar

Människor som har haft fel (eller haft för lite info): Kalle Lind om Palmemordet.

I ett kapitel i min nyutkomna bok ”Människor som har haft fel” behandlar jag den mediala bevakningen av mordet på Olof Palme. Jag låter nattchefen på tidningen Smålandsposten – som på förstasidan 1 mars 1986 braskade med rubriker som ”DAGMAMMOR FÅR NYTT LÖNESYSTEM” och ”KNEPIGT MED KNOPAR – SCOUTER JUBILERAR” – klä skott för dåtidens journalistiska eftersläpning. Det är inte helt rättvist. Smålandsposten var inte ensam. Bara två tredjedelar av svenska tidningar hade den inte helt oviktiga nyheten om ett statsministermord i sin upplaga den där morgonen.

Då sköts karln 23.21 på kvällen. 00.20 skickade TT ut ett s.k. IL-telegram. 00.27 kom ett längre telegram. 00.30 hade nyheten nått hälften av svenska dagspressredaktioner och 00.40 svensk tid kungjorde BBC att Sveriges statsminister blivit skjuten på öppen gata. Ändå drog Smålandsposten på de jubilerande scouterna. Ändå rapporterades Palmemordet i Sveriges Radio först 01.10.

Jag stöter på dessa intressanta upplysningar lite för sent, när andra upplagan av ”Människor som har haft fel” redan är på väg från tryckeriet. I tegelstenen ”Spegla, granska, tolka. Aktualitetsjournalistik i svensk radio och TV under 1900-talet”, en bok som varje gammal SVT-medarbetare med bristande heder har i sin bokhylla eftersom den ligger i travar överallt i korridorerna, ges en bakgrund som inte gör det hela mindre fascinerande.

1986 sände Sveriges Radio fortfarande inga nyheter nattetid. Mellan 23 och 03.30 fanns ingen reporter tillgänglig inom hela programbolaget. Troligen räknade man med att inget viktigt hände den tiden på dygnet. Det är tjugofem år sen men känns som tiden då budbärare red till häst mellan socknarna för att upplysa allmogen om att fogden utfärdat nya skatter.

Men tydligen fanns det ändå nån stackars ensam själ i det jättelika huset på Oxenstiernsgatan. En hallåman tog emot ett argt samtal från tidningen Arbetet vid 00.20. En journalist, sannolikt med socialdemokratiska sympatier, ondgjorde sig över att radion spelade populärmusik trots att regeringschefen just låg och dog. Hallåmannen noterade att den s.k. flash-lampan inte lyste i programkontrollen och avfärdade samtalet som ett skämt. Antagligen ansåg han det dessutom vara ett osedvanligt smaklöst skämt. Det tycker folk i allmänhet när man skämtar om prominenta personers död.

Strax därpå ringde, symptomatiskt nog, en av SR:s utlandsmedarbetare. Denne hade blivit tillfrågad om en kommentar av BBC och hade antagligen inte haft nåt vettigt att säga.

Nu – när klockan över halv ett och Palme är dödförklarad på Sabbatsberg sen en timme tillbaka – anar hallåmannen att nåt är vajsing och bestämmer sig för att ringa Ekots chef, Björn Elmbrant. Han hittar dock inte Elmbrants nummer. Jo, det finns en larmlista, men sen den upprättades har Elmbrant flyttat och bytt telefon och uppenbarligen inte tyckt att han borde informera sin arbetsplats om saken. Och Sveriges Radios högste chef, Örjan Wallqvist, sover tydligen tungt.

Omsider mobiliseras dock lite personal och några journalister som snappat upp ryktet på krogen ramlar in på Radiohuset. Det sker dock lite mankemang och missförstånd innan ett första telegram kan läsas upp – troligen nån intern stridighet kring vem som sände senast och vems tur det var nu – så först vid ettsnåret kan landets enda radiobolag meddela flocken att deras herde ryckts ifrån dem.

Inte heller TV var riktigt på alerten. Då sände TV2 ändå reguljära program fram till 00.45. Hallåan hade alltså haft tid att slänga in ett ”jo förresten, Palme är död” innan hon önskade godnatt. Men man hade alltså andra prioriteringar för tjugofem år sen och hallåan hade själv alltså ingen aning om att det första svenska statsmannamordet på hundranittiosex år skett tio minuter bort.

03.15 kunde man ta del av nyheten på text-TV. 04.00 sändes ett första extrainsatt Rapport. Då har nyheten sen länge nått hela Storbritannien.

1987 – efter nästan ett års blodiga strider mellan TT och Ekot om vem som borde få äran – började Sveriges Radio sända reguljära nyheter nattetid. Och kanske var det först då som Sverige verkligen förlorade sin oskuld.

Föregående

Alltid kan man vifta med det lilla man har fått.

Nästa

Vittne till jul.

11 kommentarer

  1. tompa

    Minns att salig Arbetet hade mordet på förstasidan på lördagmorgonen. Vårt traditionella förmiddagscafé med underhållning förvandlades till ovanligt välbesökt samlingsplats.
    Men ännu så sent som vid 11-tiden kom det in folk som inte visste vad som hänt. De hade väl tagit sovmorgon, inte hört på radio och morgon-TV var inget man sysslade med då.

  2. N o n s e n s a k u t e n...

    Tack, Kalle. Det här är förstås en av mina gamla käpphästar när det handlar om synen på allt som var fel med DDR-Sverige. Nyhetsschabblet kring Palmemordet 86 är en utmärkt symbol för tidsandan och vår dåvarande isolation gentemot omvärlden. Jag minns att jag dryftat detta med en fd SR-journalist som sadlat om till medielärare (det lär finnas åtskilliga av den sorten) och som tonade ner min kritik. Menade att snabbheten inte var så viktig, det är bättre att verkligen ägna sig åt källkritik; att vara säker på att nyheten stämmer osv. Alldeles korrekt men det försvara ändå inte ett system där ett radiobolag försoffats så till den milda grad av sin egen monopolställning att den helt tappat känselspröten för det viktiga som sker. Konkurrensen är sund, den sporrar medarbetarna till att bli bättre, snabbare och allmänt mer på hugget; något som också tiden efter 1986 visat.

  3. Heliokles

    Ja, detta var inte lika mycket ”människor som har haft fel” som ”människor som levde i en annan tid”. Men det är ju också intressant att studera.

    Förr i tiden, innan det fanns video, dataspel och internet, låg folk förmodligen och sov – eller vad de nu gjorde – på nätterna istället för att vara uppe och följa nyhetsflödet i realtid. Därav de bristande rutinerna för nattrapportering.

  4. Kalle Lind

    Heliokles: för att förtydliga handlar ju då alltså bokkapitlet om en specifik nattchef på en specifik tidning, som ignorerade IL-telegrammet och därmed gjorde, enligt min ringa mening, en felaktig prioritering.

  5. dr. no

    På senare år har som jag förstått det tidningstryckerierna ute i landet slagit igen i högre takt än industrierna i nordöstra england på 30-talet. Därmed borde en landsortstidning som smålandsposten, beroende på dess position i hackordningen i det för tillfället ägande mediekonglomeratet, nuförtiden ha en trycktid vid pass elva på kvällen.

    Vilket skulle innebära att nattchefen i fråga om mordet utförts idag legat trygg i sin säng när telegrammet dök upp i redaktionsdatorerna.

    Ergo: Det kanske inte var bättre förr, men allt har heller inte blivit större bättre och snabbare till 2011. Speciellt inte journalistiken.

  6. Envän

    Karl Lind – du har ju försänkningar i radiohuset i Malmö, eller hur? Ta ett snack med SR-bossen, vetja! M*g*u* Q*i*k var Smålandspostens nattchef den aktuella natten och vet exaktamento vad som där hände uppe på Växjöredaktionen!

  7. Kalle Lind

    En vän: jag uppskattar din diskretion.

  8. Traktörpannan

    ”Ergo: Det kanske inte var bättre förr, men allt har heller inte blivit större bättre och snabbare till 2011. Speciellt inte journalistiken.”

    Det där har jag tänkt mycket på. Om journalistiken var bättre förr, innan Google-översättningar av utländska artiklar och då medierna höll sig med ett hela stall av egna utrikeskorrar och inte som nu, då man får vara nöjd om en journalist i Bangkok kommenterar en händelse i Tokyo, vilket måste motsvara att placera sin Nordafrikareporter i Lappland.

    Jag kan inte heller påminna mig om att jag personligen hittade så många slarv- och faktafel i nyhetsrapporteringen förr som jag gör nu. Om det är korrekturläsarnas utfasning som spökar eller om felen alltid funnits där och det är först nu på äldre och visare dagar och med hjälp av kommentarsfunktionen för läsare som jag upptäcker/upplyses om dem vet jag inte.

    Det som ändå övertygar mig om att vår tids journalistik ändå är bättre är den totala flathet inför makten som journalister uppvisade förr och hur särskilt politiker kunde komma undan med vilka lögner och undanflykter som helst (Jasså, statsministerns eget namn finns på listan över bordellkunder, nämen då är det ju solklart att hela affären är avklarad!) och hur den politiska färgningen lyste igenom (Här i Pol Pots Kampuchea leker livet!) på ett sätt som saknar motstycke idag.

  9. Kalle Lind

    Traktörpannan: jag ger dig rätt i det mesta. Men att man inte skulle hitta exempel på devot, underdånig, ryggkrökande rövslickarjournalistik idag är dessvärre en osanning: http://www.mediebruset.se/2011/12/dns-reportage-om-borg-fullt-med.html

  10. Blafsexperten

    Du har ju fel, Kalle, som inbillar dig att Smålandsposten var den tidning som gjorde den verkligt stora missen den natten. Faktum är att tidningen Kronobergarens direktör sa nej till nyheten om Palmemordet.

    Kronobergaren var då en sexdagarstidning och trycktes ihop med Östra Småland i Kalmar. På Östran fick man in nyheten om mordet och hjorde blixtsnabbt om ettan. Kronobergaren var antingen tryckt eller höll på att tryckas men, nattcheferna och tryckeriet var överens om att man kunde kasta det man gjort och köra ut Kronobergaren med ny förstasida. Allt som behövdes var ett klartecken från Kronobergarens direktör, som ringdes upp.
    Direktören sa nej. ”Det blir för dyrt!”

    Några månader senare beslöt A-pressen att lägga ner sexdagarstidningen Kronobergaren. Numera är den hopslagen med Växjöbladet och för en tynande tillvaro som endagstidning.
    Hur annorlunda hade det inte kunnat vara om direktören fått ut nyheten om Palmemordet samtidigt som Smålandsposten missat den?

  11. dr. no

    Total flathet inför makten? Under den socialdemokratiska eran hade väl oppositionen starkt stöd från flera av de större tidningarna? DN, SVD mfl har mig veterligen varit borgerliga sedan urminnes tider.

    Nuförtiden finns väl däremot knappt en tidning som avviker nämnvärt från den liberalistiska ideologin (de brukar kallas ”politiskt obundet liberala” eller liknande), och skotten mellan mediaeliten och politiken är allt annat än vattentäta. Flera av sveriges mediemoguler lär vara personliga vänner till regerings- och riksdagsmän (företrädelsevis från det regerande blocket).

    Alltså: Den politiska journalistiken har självfallet inte dött; i det hegemoniska medielandskapet råder dock en så rörande koncensus att medvetenheten om den politiska vinklingen går förlorad.

    För hur mycket vi än omhuldar den får vi minnas Gunnar Myrdahls varning; marknadsliberalism är en ideologi, inte en vetenskaplig sanning.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: