Om Kalle Lind och andra gubbar

Vittne till jul.

 Jag har aldrig varit mycket för det där med jul. På den tiden när jag hade riktiga jobb, inom kriminalvården eller omsorgen, och inte satt hemma i kalsingar och bloggade, såg jag alltid till att jobba på julafton. På det sättet gjorde man alltid någon kollega med småbarn glad och kunde kamma hem både karmapoäng och ob-tillägg. Nuförtiden har jag själv barn, men det är nog inte det främsta skälet till att jag nu firar jul.

Handen på hjärtat: barn hatar lutfisk, får diarré av dadlar och kan inte se poängen med att titta på ett mischmasch av små bitar Disneyfilm som de redan har på dvd.

I vår familj firar vi främst jul för svärmors skull. Och det är väl anledning nog.

Förra året tvingades jag ompröva hela min inställning till julen. Då gjorde jag en dokumentär för SVT om en kille som heter Erik. Jag följde honom när han, tjugofem år gammal, förberedde sitt livs första jul.

Det brukar sägas att alla människoliv ger material till en bok, men sanningen är att vissa är värda en romansvit och andra en Pixibok. Erik tillhör den första kategorin.

Han växte upp som homosexuell och Jehovas vittne i ett litet jämtländskt samhälle och hävdar att det var en ljus och problemfri tillvaro. Problematiskt blev det när han som vuxen förstod att församlingen inte skulle låta honom leva ut som homosexuell. Alltså trädde han ur. Med påföljd att nära och kära klippte banden.

För att understryka att han inte längre var ett vittne, ville han dra in jul i sitt hem. Jehovas vittnen firar som bekant inte jul. Det har med hednatro att göra; julgranar och födelsedagar är hedniska grejer och hednisk är det värsta ett vittne kan vara.

Så vittnena firar en icke-jul. Sjungande ”Alls inga ljus / här i vårt hus / Ingen jul har kommit, hopp tra la la la / Barnen i ring / gör ingenting / vankar omkring / Granen står så grön och grann i skogen / Detta för att ingen kom och tog den”. Typ.

Det intressanta var att Erik tidigare hade duckat för jul – ett nog så ansträngande projekt i december – och vetat väldigt väl varför han gjort det. Nu skulle han köpa gran och baka pepparkakor utan att ha en susning om varför. Och inte kunde jag hjälpa honom. Jag vet inte varför man släpar in barrande träd i sitt hem. De flesta av oss har aldrig reflekterat över vad pepparkakan betyder. Vi skaffar de där grejerna för att det alltid har varit så.

Själv hörde jag mig stå och försvara de riter och rätter som jag genom livet har avvisat. Plötsligt stod jag och argumenterade för dopp i grytan – torrt russinbröd i ljummet grisfett – och plötsligt påstod jag att det är extremt viktigt att man har en stjärna och inget annat i toppen på granen. För om man inte gör som man alltid har gjort – varför ska man då göra det? Vad betyder det då?

Filmen om Erik blev en diskussion om normalitet. Erik manifesterade sitt utträde ur en marginalgrupp genom att göra det normala, det som de flesta gör. Samtidigt tillhör han nu officiellt en annan minoritet, bögarna. Genom att göra som de flesta gör Erik anspråk på att vara som de flesta. Trots att han inte är som de flesta. Men å andra sidan: vem är som de flesta? Finns det något onormalare än normalitet?

Som varande heterosexuell och protestant i ett heteronormativt protestantiskt samhälle har jag själv alltid framstått som en i mängden. Samtalen med Erik försköt tyngdpunkterna. Eriks uppväxt var avvikande men lycklig. Min egen var tillsynes normal men svåruthärdlig. För mig blev det knepigt när jag inte ville vara som andra. För Erik blev det knepigt när han ville vara som andra.

Kom vi fram till något så var det väl att normer gör en lyckligast på lite avstånd. Och att pepparkakor kan smaka bra oavsett varför man äter dem.

(Jul för nybörjare visas i SVT1 19.00 på lördag den 17 december.)

Föregående

Människor som har haft fel (eller haft för lite info): Kalle Lind om Palmemordet.

Nästa

Får man vara hur ful som helst i TV?

12 kommentarer

  1. Heliokles

    Den ska jag verkligen se. Det verkar verkligen vara en film gjord ur ett helt nytt perspektiv. Vilket inte är så vanligt.

  2. Tant Erik

    Det var ett nöje att dela pre-julen med dig! Puss och kram på dig!

  3. Kalle Lind

    Erik: jag hoppas det var ok att jag använde fin Fb-bild. Glömde fråga. Illa.

  4. Tant Erik

    Bejbi! U know me! Klart det är OK! =)

  5. Gustav

    Ser fram emot programmet. Och tack för jehova-länken, mycket skoj där, vill jag lova!

  6. Urban

    Det ska jag definitivt se! Åtminstone om det hamnar på svtplay.

    Det där med Kalle Anka på julafton blir ett större och större mysterium för varje år. Det känns som att vi sagt i tio år att ”nu kan det inte hålla länge till”. De som skyndat hem till slutet av Lilla sportspegeln för att de visserligen varit ointresserade av sport men att programmet avslutades med en Tom & Jerryfilm kan kanske uppskatta den där timmen men de yngre?
    Det sägs ju dessutom att SVT själva hoppas slippa någon gång. Inte minst då rättigheterna lär vara ganska dyra. Vilket är intressant då väl samtliga inslag är minst 30 år gamla och inte sällan över 50. Man kan bli upphovsrättskritiker för mindre.

    I övrigt är jag lite överraskad över att du beskriver dig som protestant då jag av dina inlägg fått intryck av att du är ateist men det står dig givetvis fritt att vara vad du vill.

    Jag ser fram emot en god nybörjarjul

    U.J.

  7. Gubben Far

    Min dotter tog – alldeles frivilligt! – fram DVD:n med Skägget i brevlådan och tittade sig igenom flera avsnitt i följd häromdagen när hennes julstämning krävde det. Och nu kan jag vara glad åt att det gjorts ett bra program åt pappa också. Tack så mycket.

  8. Kalle Lind

    Urban: jo, nog är jag ateist, men kulturellt är jag präglad på ett sekulärt samhälle med protestantiska anor. Det samhälle jag växte upp i hade en protestantisk statskyrka där våra terminsavslutningar hölls. På det viset har jag den i Sverige förhärskande religiösa bakgrunden.

    Gubben Far: trevligt.

  9. Ronny Grosder

    Fortfarande är det en normal syn som du förespråkar. Det icke-normala är inte det onormala eftersom det krävs så mycket mer idag för att göra någon medborgare ens en gång nödgad att vrida nacken tre grader.

    Jag själv har inte inte firat julafton mer än en en gång med en sjutton år äldre chilenska i Arlöv 2010. Vilket inte anses vara ett riktigt firande, det vet jag. Så att vara helt oförstående i de båda världar är jag inte.

    Att aldrig få vara med i pyssel, flirtkulor, enfärgade papper och slika ting gör mig otillräcklig idag. Att bara få vara brandvakt med en spann vatten och stå och se fånig ut är min beskärda del. Dessutom att med aga bli tuktad och aldrig få se andra sidan utan dessa bisaker än större. Till och med araberna hade större anknytning till julen än vad jag hade!

    Det jag kan göra idag är att fortlöpande uppnå det jag aldrig fick innan. Inom en tidsram ska jag tillskanska mig den rikedom jag aldrig fick som barn. Förhoppningsvis mer därtill.

  10. Kalle Lind

    Ronny: det låter jobbigt det du beskriver, men jag vill bara understryka en sak. Jag förespråkar inget. Bara du själv blir glad gör det väl inget vad tavlan blir lik. Och bara du inte traumatiserar dina barn på kuppen.

  11. tompa

    Stort tack för en fin liten film, Calle!

  12. Jonas

    Verkligen en bra film. Jag blev varm innombords utan att dessa känslor kändes det minst påtvingade. Varför gjörs det inte fler liknande små filmer som skildrar personer som bra småpratar fokuserat med varandra en stund. Härligt med befriande ”anti-dramaturgi”. Jag blev glad över att den var så liten och så bra.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: