Om Kalle Lind och andra gubbar

Min historia med censuren.


Förra året skrev jag och Måns Nilsson julkalendern Skägget i brevlådan (finns numera att köpa). Den spelades främst in i Lund, vilket knappast märktes eftersom alltihop byggdes upp i en gammal sängbutik. Icke desto mindre var detta så klart något Lunds kommun ville uppmärksamma.

Jag fick därför i uppdrag att skriva en text för nån form av blad eller utskick – jag har faktiskt aldrig sett det färdiga resultatet – som kanske hette ”Idéernas Lund”.

Jag gjorde detta eftersom jag är en hora. Betalningen var bra och insatsen liten. Jag skrev vad man väl får kalla en hyllning till Lund, som jag visserligen kan stå för innehållsligt, men samtidigt är liksom inte hyllningar min stil (på samma vis som det inte är Ulf Brunnbergs stil att dra barnvagn).

Jag skrev bl.a:

Lundaandan representeras ju inte främst av folk som Sam Ask och Sten Broman, munviga besserwissrar och gourmeter i skrikiga eller utsydda kostymer. Lundaandan representeras av alla de människor runt omkring Ask och Broman, som jublade varje gång Ask kläckte en spydighet och Broman hittade ett nytt grällgredelint kostymtyg.

Det är troligen denna brittiskt doftande vidsynthet som alltid har dragit upptäckare och kreatörer, rebeller och genier till Lund. Bara där får de gå i morgonrock till fakulteten.

Jag står som sagt för det där. Är det nåt jag gillar med Lund är det stans historia av knäppgökeri. Och som sagt, inte så mycket knäppgökeriet som sådant som lundensarnas överseende med det.

Jag skrev också en bit där jag gör mej rolig över Lunds stadsslogan ”Idéernas stad”:

Det hade varit både djärvare och mer sympatiskt om man faktiskt lanserade sej som den excentritetstoleransens stad Lund är:

”Lund – där det onormala är fullt normalt”
”Lund – staden där det är helt okej att bära flaskbottnade glasögon”
”Lund – där man får vara sej själv även om man tror sej vara nån annan”

Eller varför inte vara ordentligt frank: ”Lund – kort bit mellan universitetet och S:t Lars”.

S:t Lars är, som säkert är bekant, Lunds dårkista.

Jag har här citerat de två roligaste passagerna – ärligt talat: de två roliga passagerna – i texten. Lustigt nog var det just de som plockades bort av bladets/tidningens/utskickets redaktör.

Stycket om knasiga akademiker plockades bort med motiveringen att ”de exkluderar många ’vanliga’ läsare. De finns ju också …”

Stycket om S:t Lars plockades bort med motiveringen: ”Sånt ÄR jättekänsligt för många. så det får nog bli så. Kill your darlings, som vanligt …”

Det här är ingen viktig fråga för mig, eftersom det hela var ett mycket obskyrt brödjobb. Icke desto mindre tycker jag att strykningarna tyder på en viss fe… försiktighet. För visst, det lär finnas människor i Lund som inte har någon anknytning till universitetet, men det är normalt spädbarn som ganska snart kommer att få en anknytning till universitetet.

Och visst, det är klart att S:t Lars kan vara känsligt att nämna för någon (oftast dock inte för dem som suttit eller jobbat där), men citatet påstår ju inget annat än att det är geografiskt relativt nära från universitetsområdet.

Det här var liksom poängerna i texten. Texten blev nu något poänglös. Magnusåbrasses gamla ”Manuscensorerna” kommer till mig, där ju det slutliga manuset har lydelsen ”och samt kanske men nej”.

Det uppstår alltid en viss humor när folk utan känsla för humor ska in och peta i texter som är avsedda att frambringa humor. Humorn ligger ofta i att själva humorn försvinner ur humorn. Humor utan humor blir oavsiktligt humor.

Föregående

När farfar var full.

Nästa

Diversehandel.

7 kommentarer

  1. Anonymous

    Gnosjöanda > Lundaanda

    /Paul W

  2. stubb-brytar´n

    Tjockisen med trikåbyxor känner jag igen. Visst är han någon form av legendarisk studentspexare, eller vad är han känd för?

  3. Erik Petersson

    Det är ju Sam Ask.

    Intressant tanke att Lund är en stad där man accepterar eccentritet. Den stämmer nog, för övrigt. Spexare, eller karneval skulle inte fungera alls lika bra i tex Stockholm.

  4. Thomas

    När jag tog en paus från universitetet och jobbade på Åkerlund & Raussing så träffade jag en väldig massa lundabor som inte hade nån som helst relation till universitetslivet. Jag skulle säga att det finns två parallella Lund utan nån som helst kontakt med varandra, universitetslund och vanligsmåstadslund. Jag skulle kunna tänka mig att invånare i vanligsmåstadslund har samma förhållande till Sam Ask som eslövsbor.

  5. Kalle Lind

    Den Ystre: just det, gubben är Sam Ask, legendarisk lundaprofil i början av seklet. Känd för sitt stora punschintag, sina kvicka one-liners och sin oförmåga att få rätsida på tillvaron. Det finns säkert ett tiotal böcker som bara handlar om var "Sam" (folk som skriver såna böcker är alltid på förnamnsbasis även med folk de aldrig träffat) bott och vad han sagt.

    Thomas: visst är det så, jag formulerade mej en smula tillspetsat. Men jag vill nog hävda att inga lundabor är omedvetna om det däringa universitetet och di däringa studenterna, som onekligen sätter en viss prägel på stadsbilden. Jag känner också folk som bor i Lund utan att nånsin ha pluggat, men de vet ju liksom ändå ungefär vad en fakultet är och vad en professor gör och vad en nation är för nåt.

  6. Anonymous

    Jag har bara träffat en ende Sam i hela mitt liv och det var i Lund. Tillfällighet? Knappast! Som att träffa en Glenn i Göteborg.

    /Paul W

  7. Anonymous

    Jag har bara träffat en Glenn i hela mitt liv, och det var i Jämtland. Däremot har jag aldrig träffat en Sam, men så har jag aldrig varit i Lund heller.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén