Älskade göteborgare, ni är er lika. Inga i världen kan kombinera subkultur, revolutionslusta och aggressivitet med rena pajaskonster. Här på bloggen har vi tidigare nämnt de stålhårda kämparna i kpml(r) och deras förkärlek för vitsar och revy, eller den lokalradiostation som i åttiotalets begynnelse härbärgerade Janne Josefsson och Lasse Brandeby som ringde Pinochet och spelade Victor Jara i direktsändning, Frank Gunnarsson med Sverigerekord i radionämndsanmälningar och Claes Malmberg, som gjorde vad han kunde för att bli Västsveriges Lenny Bruce – samt Leif ”Loket” Olsson, som gillade dansband och handboll.
Hela En man med ett skägg-redaktionen är rörande överens: vi älskar er.
Och lika glada som vanligt blir vi när boken Stad i rörelse dimper ner i brevlådan. Sociologiprofessor Håkan Thörn skildrar hur områdena Haga i Göteborg och Christiania i Köpenhamn på sjuttiotalet blev ”skandinaviska centrum för urban alternativkultur och politisk aktivism”, platser för svartklubbar, ockupanter, demonstranter, proggare, punkare, såna som drömde stora drömmar, såna som gillade att måla plank i glada färger och politiska cannabisstöpare. Och varför gick muffinsgentrifieringen av Haga igenom medan christianiterna fortsätter motståndet, så snöiga de är?
Men det som gör att hela EMMES-redaktionen spricker upp i ett enda bullrigt skrockande, är omslagsbilden. Man behöver inte fundera många sekunder på i vilken stad den är tagen. Unga alternativa människor bär skinnpaj och röker cigaretter, intar rivningshus och hänger ut banderoller. En banderoll är skriven i desperation: ”VI HAR INGET VAL”. En banderoll försöker ta kommandot: ”HEJ VI BOR HÄR”. En banderoll berättar att vi gillar roliga gubbar med festlig kostym och damorkester: ”KURT OLSSON FAN CLUB”.
För första och enda gången kommer jag nu i skrift att parafrasera Fredrik Virtanen: bara i Göteborg, barn, bara i Göteborg.*
* Då ska det tilläggas att Virtanen själv, under sin tid som NY-korre för Aftonbladet, parafraserade skvallerkolumnisten Cindy Adams (jag tillhör inte dem som skriker ”stöld” när någon låter sig inspireras av andra ord och handlingar). Adams avslutade oftast sina krönikor i New York Post just med frasen ”Only in New York, kids, only in New York”.
Ibland får jag mejl från läsare som gör mig upprymd och sprallig. Främst förstås för att det tydligen finns mottagare för oss som sitter och toksänder rakt ut i cyberrymden, men även för att de oftast besitter kunskaper som vidgar mitt universum.
Nina skriver vidare om det ärevördiga magasinets övriga innehåll:
Aaah! Minns ni? De var inget missnöjesparti – Ian Wachtmeister lekte lite med ord och så var de ett massnöjesparti! Som vi skrattade! Som vi kluckade! Som vi gnäggade! Och ändå gnäggade ingen högre än Ian själv.
Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag (i förra veckan) fick ett mejl som tipsade om Henning Sjöström-föreställningen i Ersboda Folkets hus. Jag har nu fått ett mejl från samme läsare (Tobias Levander) som tog sig tid att besöka showen. Det tackar vi alla honom för. Levanders mejl in extenso:
Det var ett tag sen jag tog mig an vad jag kallar mitt fjärde barn, det vill säga den här bloggen. Av outgrundlig anledning har jag inte så mycket tid över när allt annat – nytt arbete, nytt projekt, relativt nytt barn – är överstökat. Därför värmer det mitt hjärta när läsare hör av sig med just den sortens information som alltid fått mig själv att ticka och som är den här bloggens ryggrad och aorta:
