Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: julkalendern 2008

Min historia med censuren.


Förra året skrev jag och Måns Nilsson julkalendern Skägget i brevlådan (finns numera att köpa). Den spelades främst in i Lund, vilket knappast märktes eftersom alltihop byggdes upp i en gammal sängbutik. Icke desto mindre var detta så klart något Lunds kommun ville uppmärksamma.

Jag fick därför i uppdrag att skriva en text för nån form av blad eller utskick – jag har faktiskt aldrig sett det färdiga resultatet – som kanske hette ”Idéernas Lund”.

Jag gjorde detta eftersom jag är en hora. Betalningen var bra och insatsen liten. Jag skrev vad man väl får kalla en hyllning till Lund, som jag visserligen kan stå för innehållsligt, men samtidigt är liksom inte hyllningar min stil (på samma vis som det inte är Ulf Brunnbergs stil att dra barnvagn).

Jag skrev bl.a:

Lundaandan representeras ju inte främst av folk som Sam Ask och Sten Broman, munviga besserwissrar och gourmeter i skrikiga eller utsydda kostymer. Lundaandan representeras av alla de människor runt omkring Ask och Broman, som jublade varje gång Ask kläckte en spydighet och Broman hittade ett nytt grällgredelint kostymtyg.

Det är troligen denna brittiskt doftande vidsynthet som alltid har dragit upptäckare och kreatörer, rebeller och genier till Lund. Bara där får de gå i morgonrock till fakulteten.

Jag står som sagt för det där. Är det nåt jag gillar med Lund är det stans historia av knäppgökeri. Och som sagt, inte så mycket knäppgökeriet som sådant som lundensarnas överseende med det.

Jag skrev också en bit där jag gör mej rolig över Lunds stadsslogan ”Idéernas stad”:

Det hade varit både djärvare och mer sympatiskt om man faktiskt lanserade sej som den excentritetstoleransens stad Lund är:

”Lund – där det onormala är fullt normalt”
”Lund – staden där det är helt okej att bära flaskbottnade glasögon”
”Lund – där man får vara sej själv även om man tror sej vara nån annan”

Eller varför inte vara ordentligt frank: ”Lund – kort bit mellan universitetet och S:t Lars”.

S:t Lars är, som säkert är bekant, Lunds dårkista.

Jag har här citerat de två roligaste passagerna – ärligt talat: de två roliga passagerna – i texten. Lustigt nog var det just de som plockades bort av bladets/tidningens/utskickets redaktör.

Stycket om knasiga akademiker plockades bort med motiveringen att ”de exkluderar många ’vanliga’ läsare. De finns ju också …”

Stycket om S:t Lars plockades bort med motiveringen: ”Sånt ÄR jättekänsligt för många. så det får nog bli så. Kill your darlings, som vanligt …”

Det här är ingen viktig fråga för mig, eftersom det hela var ett mycket obskyrt brödjobb. Icke desto mindre tycker jag att strykningarna tyder på en viss fe… försiktighet. För visst, det lär finnas människor i Lund som inte har någon anknytning till universitetet, men det är normalt spädbarn som ganska snart kommer att få en anknytning till universitetet.

Och visst, det är klart att S:t Lars kan vara känsligt att nämna för någon (oftast dock inte för dem som suttit eller jobbat där), men citatet påstår ju inget annat än att det är geografiskt relativt nära från universitetsområdet.

Det här var liksom poängerna i texten. Texten blev nu något poänglös. Magnusåbrasses gamla ”Manuscensorerna” kommer till mig, där ju det slutliga manuset har lydelsen ”och samt kanske men nej”.

Det uppstår alltid en viss humor när folk utan känsla för humor ska in och peta i texter som är avsedda att frambringa humor. Humorn ligger ofta i att själva humorn försvinner ur humorn. Humor utan humor blir oavsiktligt humor.

De gör inte såna julkalendrar längre.

Åtminstone i början av december hörde man ett och annat gnäll på årets julkalender, som jag råkar vara inblandad i. Det var för lite jul, det var för mycket skräck, det var inte som på Trolltider-tiden. Då var det bra, nu är det dåligt. Ingen tänkte på att de kanske tillhörde målgruppen då och kanske har blivit en mycket gammal, förtorkad och ingrodd människa med prostatit och hemorröjder nu.

Vad folk också gärna glömmer bort är att 1979 var det ett oherrans liv om Trolltider. Skulle denna fina kristna högtid användas till troll och vättar och hednatro? Våra klerikala vänner höjde rösten och tystnade inte förrän efter 1987 års Marias barn, förmodligen lika förlamade av uttråkning som resten av oss.

Vad folk också gärna glömmer bort är att 1979 fanns det inget naturligare än att röka cigarett inför sina barn. Föräldrar som inte medvetet utsatte sina avkommor för cancerogena ångor sågs 1979 som suspekta. Barn utan astma mobbades på dagis.

Därför handlar också större delen av Trolltiders första avsnitt om den lilla husvättens vedermödor kring den kvarglömda cigaretten på människofamiljens frukostbord (för vad passar väl bättre än lite röktobak till lättmjölken?). Som lite extra krydda en rejäl dos produktplacering.

Mycket riktigt gör de inte såna julkalendrar länge. Jag är dock inte helt säker på att det är av ondo.

Julkulturen.

Det har muttrats bland pepparkakshustroende julfundamentalister, det har knorrats hos glittermaffian och de som menar på att det står inskrivet i kalenderbalken att julkalendrar måste innehålla a) sprejsnö, b) tindrande barn och c) andra saker som fanns på Elsa Beskows tid.

Men – som jag mantralikt upprepat den senaste veckan – barnen gillar i alla fall årets båda julkalendrar. De har ingen relation till snö, men kan identifiera humorn i en man som dricker kiss.

Idag söndag har de tre kalenderhjältarna besökt ärevördiga Kulturen i Lund. Barnen var på plats. Flera av dem verkade riktigt nöjda.

Kortrapport från kalenderinspelning.


Vi har barrikaderat oss i ett sånt där mediahus som jag bara trodde fanns i Stockholm – stort, vitt, brädgolv, väldoftande toaletter, nytillverkade bakelitströmbrytare, olika människor som pratar väligt fort i headsets – men som också går att finna i Malmös fashionablare kvarter. Där spelar vi in årets radiokalender: Klappkampen (även om medförfattare Måns Nilsson fortfarande tror att den har kvar arbetsnamnet Semesterresan).

Där sitter jag och glor på Anders & Måns, Sandra Huldt och ett gäng gästande skådespelare som sitter och läser innantill på andra sidan en glasskiva. Ibland låtsas nån att han är under vatten genom att ha lite vatten i munnen när han pratar. Ibland låtsas nån att han klipper till nån annan genom att… klippa till nån annan.

Det är väldigt behagligt med radioinspelningar. Särskilt jämfört med teveinspelningar. Man får ha sina egna kläder och ingen mäter ens hår och man måste inte smörja nån pustande rekvisitör i trätofflor och dålig andedräkt för att han ska bygga en måne i frigolit som man sen med taskig chroma-key ska få barn uppvuxna på Pixar-filmer att tro är en riktig måne. Man säjer att man är på månen och så är man på månen.

Idén är att låta samma karaktärer uppleva parallella äventyr i radio och teve. Fram till 1969 och Tage Danielssons lysande Herkules Jonssons storverk var det standard. Nu ser vi oss som det enda exemplet på SR:s och SVT:s vd:ars utannonserade brobyggande mellan de båda public service-dinosaurierna.

Jag har en känsla av att det här kan bli roligt. Det är åtminstone roligt för mej. Jag får höra repliker som ”jag har proppskåp i öronen och skev läpp” (min hommage till Barbro Lindgrens Dartanjang) och
”det finns dom som råkat bli kära och sen bara ätit fisk” och ”ska jag skölja chimpansstjärt?” och talkören ”GRÖTKORV! GRÖTKORV! GRÖTKORV!” och det, mina vänner, får faktiskt aldrig ni på era jobb.

Och så blir det riktiga låtar! Med titlar som ”Kommando Apas stridssång”, ”Som en sjöjungfru” (en mycket subtil parafras på ”Like a virgin”), ”Orden runt”, ”Slabbedabbe-snubbeltrubbel-blues” och ”Stadens sämsta tjuv”. Och ett gäng mycket finurliga referenser till Kåldolmar & kalsipper och Ville, Valle & Viktor, som jag förutsätter att kidsen anno 2008 kommer att skrocka mycket igenkännande åt.

Nåväl. Så länge det blir roligare än Marias barn – 1987 års tevekalender med avfilmade stillbilder – så är vi nöjda.

Inte för att jag vill skryta …

… men ikväll har jag varit på fest med Stig Grybe.

Vi pratade (förstås) om Ante i Mobacken, en figur han gjorde i radio och teve på sextiotalet. Han pratade om hur han och Tollie Zellman en gång fått ett pris ur Kar de Mummas hand, utan att reflektera över att de femti år yngre män som stod framför honom kanske inte nödvändigtvis var up to date med Tollie och Kar.

Han berättade att Kar de Mumma vid tillfället sagt att ”nu har du en figur som du får leva med resten av livet och som du alltid kommer att bli ihågkommen för”. Och så la han till att ”där hade han ju rätt”.

Jag hade inte hjärta att berätta för honom att den ende inom tolv mils radie, förutom Stig själv, som känner till Ante i Mobacken 2008 är jag. Och jag är a) nästan Asperger-diagnosticerad och b) inte särskilt haj på Ante jag heller.

Tre män utan skägg, varav en egentligen har det.

För att ingen ska tro att jag ägnar hela dagarna åt att läsa memoarer som bibliotekarerna får ta på sig pannlampa och machete för att hitta, vill jag understryka att jag ibland också arbetar. Idag arbetade jag till exempel. Det är kanske inte vad en statare på sin tid skulle ha kallat arbete, men å andra sidan skulle inte jag kalla det han åt för mat.

Bilden föreställer Kalle Lind i rollen som Medhjälpare 1, Fredrik Dolk som Direktören och Valle Westesson som Medhjälpare 2. Man kan säga att det är en ytterst subtil historia om ett antal trasiga själar som försöker hantera sin existentiella ångest och bittert får erfara att leva stundom är att balansera på en samurajsvärdsegg där vidundren väntar nedanför.

Bevismaterial 1AJ.

Min vän Marcus Johansson är snabbare med kameran än jag. För att verkligen bevisa tesen ”Anders ”Ankan” Johansson ser lustig ut i afropermanent”, kommer här en bild där Anders Johansson ser lustig ut i afropermanent.

P.S. Marcus – jag orkar inte ringa eller mejla eller så. Vill du ha nåt slags copyright eller royalty eller så, så får du det i samband med att grisar får vingar.

Rapport från en inspelning: julkalender 2008.

I måndags startade så inspelningen av den julkalender kvällspressmurvlarna den andre december kommer att ha sina barn att bedöma framför tjugo liter avdragsgill julmust. Idag hedrade undertecknad inspelningsplatsen med min närvaro.

Jag ifördes en gangsterkostym á la Pysar & sländor (som ju Guys and dolls heter på svenska) och fick köra runt med Fredrik Dolk i en pytteliten bil på ett gäng låtsasgator i en låtsaskorsning i en gammal regementsbyggnad i Ystad.

I sammanfattning: en vanlig dag på kontoret.

Jag vet aldrig hur mycket man får säja om sånt här, men pressen har ju redan nosat upp en del övergripande detaljer och jag gissar att ingen blir putt över följande avslöjanden:

* Anders ”Ankan” Johansson ser lustig ut i afropermanent

* Fredrik Dolk verkar ansträngd i orange ullkavaj med Gudfadern-cape hängande över axlarna i maxat strålkastarsken

* Stig Grybe vill helst inte framträda i bara småbyxor och går antagligen inte att pressa in i en koffert (OBS! teamets gissningar och inte från Grybes mun – kanske visar det sig att Grybe gladeligen flashar gubbhänget och tillhör minoriteten åttiåriga elitgymnaster).

* En teveinspelning är väldigt beroende av en kamera.

* Pajar kameran plötsligt under en lågbudgeterad teveinspelning så att man måste köra ner en ny trettio mil från Göteborg med påföljd att en halv inspelningsdag försvinner så kan situationen bli stressad.

* Det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av ett ägg.

* Det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av en kyckling.

* Det tar minst en halv dag att tillverka en hjälm i form av en höna.

* Har manusförfattarna skrivit in ett stort hemligt sällskap där alla bär huvudbonader i form av ägg, hönor och kycklingar, kan de lätt få lite sura blickar av hjälmtillverkaren.

Att vara med och skriva en julkalender är naturligtvis ett ärofyllt uppdrag för en gammal tevenarkoman född på sjuttitalet. Tillsammans med Melodifestivalen och Disneys timslånga reklamblock för årets filmsläpp är det SVT-monopolets sista bastion, och oavsett kvalitet vet man på förhand att man kommer att vara delaktig i en klassiker: också Broster, Broster med Claire Wikholm står ju inskriven i den audiovisuella historien i genren indoktrineringsteve och stillbildstecknade Marias barn som SVT:s svar på helvetes förgård.

Jag och Måns Nilsson har skrivit manus efter Måns ursprungsidéer, varav en var att som omväxling göra en kalender som inte är så puttenuttig: modellbyggen av småstäder med fallande papperssnö närmast kameralinsen och en air av oskuld, femtital och pipdoftande tweed.

När man då träder in i de här extremt stiliserade studiomiljöerna där allt är vitt, grått och statiskt – med statister uteslutande klädda i vitt och beige – inser man att regissör och scenograf tagit honom på orden.

Det enda yttre tecknet på att vi rör oss i en julmiljö är ett prång i den underjordiska stadsmiljön där en julbock står och gnager på en halmbal. I övrigt är det urbant, avskalat och kliniskt fritt från bullbak och myspys. Det är ganska cool.

Sen finns det för all del också en tomte och några nissar gömda nånstans i handlingen. Men ärligt talat gick vi mer igång på att skriva om frimuraraktiga skurkar med fjädrar på huvet, knasiga uppfinningar och en manisk robot (spelad av en man som verkar gå under tilltalsnamnet Robot Man).

På sjuttiotalet anklagades Trolltider för att plädera för hedendom. Staffan & Bengt fick skit för en tomte med pistol på papperskalendern. Om nån anklagar vår kalender för att vara avkristnad och dignande av skräpkulturella klichéer kan jag inte riktigt argumentera emot.

Men den blir garanterat festligare än Marias barn.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén