Om Kalle Lind och andra gubbar

Myrdals ju.

Jag medverkar som krönikör i Malmöupplagan av tidningen Faktum – hemlösas tidning med bas och ursprung i Göteborg. Det finns inte alltid nån logik i vilka av mina texter som hamnar på faktum.nu. Den här hittar jag till exempel inte. Och då är den ändå tämligen högaktuell. Åtminstone för att komma från mig. Jag menar, den här gubben lever i alla fall. Än.

”Redan på sextiotalet när vi diskuterade reklambranschen skrev jag ju att sådana personer som gör reklam mot betalning är andens stjärtgossar om de är män och intellektets horor om de är kvinnor.” Citatet är författaren, krönikören och bråkstaken Jan Myrdals.

Han skrev det på Newsmill vid åttiotvå års ålder. När ni läst det några gånger och konstaterat att provokationslusta inte behöver dämpas med åren, vill jag att ni ska notera det lilla ordet ”ju”. Jan Myrdal älskar ”ju”.

Genom att peta in ett ynkligt litet ord på två pyttebokstäver så gör han sin text så mycket mer uppfordrande. Plötsligt förstår jag som läsare att jag förväntas känna till vad en nästintill bortglömd gubbe skrev tio år innan jag föddes.

I samma text skriver Myrdal: ”Vi har ju alla – Strindberg som jag som andra – skrivit om hur falt följsamma de svenska yrkesintellektuella är.”

Det är en fantastisk mening. Inte bara för att Myrdal ställer sig själv bredvid Sveriges störste författare genom alla tider, utan framför allt för att han åter trycker in detta sitt ”ju”.

Mellan raderna säger Myrdal till oss: ”Det här räknar jag med att ni vet, och gör ni inte det så är ni egentligen för okunniga för att läsa vidare.”

Jan Myrdal är idag ingen särskilt inflytelserik skribent. Han firade sina största triumfer under vänstervindarnas år på sextio- och sjuttiotalen, då han var tio-tjugo år äldre än samtidens unga och därför en lagom gammal auktoritet att hålla i handen för dem som just då ville göra uppror mot sina föräldrar. Han sprutade ur sig texter och böcker i alla upptänkliga ämnen – kommunism, pornografi, mexikansk gatukonst, sig själv – och gör så alltjämt.

Tiderna har förändrats; på sextiotalet var det tusentals som läste och höll med honom, idag är bara Henning Mankell kvar. Och så en del Myrdalfiender som läser honom med masochistisk njutning.

Men det bryr sig Myrdal inte om. Han fortsätter lika magnifikt att presentera sina gamla åsikter som självklarheter. Och inte bara sina åsikter – som läsare förväntar han sig att vi ska känna till allt om honom.

Läser man igenom en handfull av Myrdals memoarböcker (han har förstås skrivit hur många som helst) så ser man att man också förmodas ha koll på vad Myrdal gör på sin fritid: ”Här på landet går jag mest i knickerbockers från höst till vår. Det är bekvämast så. Jag går ju mycket i skogen” (Barndom, 1982).

Jag förväntas vidare ha snappat upp diverse övergripande fakta om Myrdals morfar – ”Han var ju friluftsmänniska och jägare” – och farfar – ”Han var ju självlärd och hade fått gå den långa vägen” – sen gammalt (bägge citaten ur Barndom).

Och inte nog med det! Myrdal tar för givet att jag också är insatt i hans gamla onanivanor: ”Jag hade ju hållit på att runka sedan jag var sex, sju år” (När morgondagarna sjöng, 1994).

Det intressanta med greppet är att det funkar. Jag hade naturligtvis ingen aning om hur gammal Jan Myrdal var när han började leka med Lille-Jan innan jag läste hans memoarer, och jag hade antagligen inte kommit ihåg det nu om inte det där ”ju” hade fått mig att haja till och tänka ”vänta nu – detta kanske är allmänbildning?”

Och nästa gång jag läser nåt som Myrdal skrivit om sitt gamla självbefläckande så kan jag känna mig till de, visserligen högst ofrivilligt, invigda.

Så ett rätt använt ”ju” kan ställa höga krav på sina läsare, krav som läsarna inte sällan känner sig manade att uppfylla. Men det kände ni redan till. Ju.

Föregående

Sedan blir din bild av omvärlden en annan.

Nästa

Proggiga barnböcker del 45: Sprätten på toaletten går för långt!

11 kommentarer

  1. David

    En del kallar det för litterär ”stil”. Jag skulle vilja kalla det för litterära ticks, i stil med folk som inte vet, riktigt var de ska; sätta skiljeteck-nen… (Eller att Peter Englund alltid envisas med att förstöra delar av sin annars njutbara prosa genom att slänga in ett ”som vi alla vet/känner till” då och då.)

  2. dr. no

    Ja, den ojämförligt bästa litteraturen är ju förstås författad på kanslispråk, David. Inget är så sexigt som ett välplacerat kommatecken, en korrekt inskjuten bisats, eller, än hellre, ett perfekt placerat semikolon.

    …fast helst av allt läser vi ju så klart facklitteratur. Underhållningsprosa känns väl egentligen, över lag, rätt så flummigt?

  3. Kawa

    Kalle Lind, du är så j-a GENIAL! (Ska uttalas på spanska som Margareta Krooks karaktär Picassos mamma i ”Picassos äventyr”).

  4. David

    dr. no: Kanslispråk? Nä bevare mig väl. Och interpunktion är ingenting jag heller är någon vidare vän av. Det används som sagt oftast fel och nästan alltid i onödan. Facklitteraturen mår ofta väldigt bra av att författaren tar hänsyn till just den litterära biten. Skönlitteraturen också…

  5. Peter Åkerberg

    Peter Englund är lite för förtjust i ”till yttermera visso” också…

  6. Anders Widfeldt

    Kommer att tänka på ett inslag från Mosebacke Monarki. Ämnet var Strindbergsbiografier, som ”denna mörka höst” sades ha ”kommit ut lite väl häftigt”. Sedan gavs ett antal exempel, som ”Lokalvårdsproblem i samband med uruppsättningen av Till Damaskus” av någon pryo-elev på Dramaten, och ”Strindberg svek mot Norrbotten” av Macke Nilsson. Det hela avrundades med: ”Den sista Strindbergsbiogafi vi tänkte ta upp i denna genomgång är Jan Myrdal, av Jan Myrdal”.

    Ur minnet, tror att det sändes 1979.

  7. tam

    Du är grym ju!

  8. Kalle Lind

    Anders Widfeldt: roligt roligt! Ni andra: tack, det var vänligt.

  9. Spiring

    Dock! I ett avseende är ju Myrdal vassare än Strindberg: han är ju gift för fjärde gången, Strindberg hann ju bara med tre.

    Sen måste man ju dock säga, att för att vara en ”idag ingen särskilt inflytelserik skribent” så förekommer han ju förvånansvärt ofta i media – och ju inte minst på den här bloggen på sistone. Av definitionen ovan hör ju dock Kalle Lind till kategorin som läser honom för den masochistiska nJUtningens skull.

  10. Kalle Lind

    Spiring: att den här bloggen regelbundet nämner någon är inget tecken på att vederbörande förekommer ofta i media. Snarare tvärtom.

  11. Johan Bengtsson

    Såg Myrdal på Bokmässan när snackade om Strindberg, det var i Aftonbladets monter vill jag minnas. Han hade någon artikel om Strindberg som inte blivit införd i AB, och han misstänkte att detta berodde på en komplott som några medlemmar i ett Strindbergssällskap låg bakom. En ständig kamp på de kulturella barrikaderna!:-) Jag vet inte om hans artikel kommit in i AB, däremot såg jag den nyligen i SVD. Jag tyckte dock det han hade att säga om Strindberg var väldigt intressant.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: