kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Proggiga barnböcker del 45: Sprätten på toaletten går för långt!

På Bokmässan mötte jag Annika Elmqvist, skapare av den legendariska barnboken Sprätten satt på toaletten (1970), en formlig orgie i fekalier och barnkammarmarxism, lika arg som munter, lika barnslig som burlesk. Hon fick ett ex av min Proggiga barnböcker – som finns i kraftigt utökad pocketversion vilken vecka som helst! – och vi diskuterade min skildring av hennes bok. Hon uppfattade mig som bitter. Jag förklarade att det är jag minst av allt, och allra minst av allt på grund av Sprätten-boken. 

Jag tror att vi skildes som vänner. Hursomhelst fick jag med mig ett ex av hennes senaste Sprätten-bok. Den som trodde att frejdig bajs-möter-kapitalisthat-litteratur för telningar dog nån gång innan yuppisarna tog över, bedrog sig nämligen. Elmqvist återkom med Sprätten på toaletten kommer tillbaka! 1987 (finns att ladda ner) och med Sprätten på toaletten går för långt! så sent som 2005.

Och ingen är nog gladare för det än jag. Det är som att stiga in i, inte ett museum för allt är uppdaterat, men en sorts parallelluniversum där ilskan, samhällsanalysen och attityden varit intakt sen 1970, sen tiden då folk fortfarande trodde att Folket kunde förändra och inte bara var i händerna på den diffusa Marknaden.

Sprätten är fortfarande skitnödig. Och girig. Girigare än nånsin för övrigt; 1970 nöjde han sig med att äga fabriker och låta dem smutsa ner vattnen. 2005 vill den rackarn åt hela jämrans samhället: skolor, sjukhus, vatten. Allt går att köpa på internet och Sprätten gör det. För detta belönas han rikligen.

Men – och först här känns boken mer 1970 än 2005 – Folket samlas! Och de gaddar ihop sig. Från och med nu ska Sprätten bara serveras en maträtt: pengar! ("Va? Bara pengar på varenda hylla?" "Ja, du har dig själv att skylla!") Han blir naturligtvis hungrig och ber lystet Folket om mat. Folket kräver i gengäld Sprättens pengar: "Nä, lite kan du få ha kvar! Ungefär lika mycket som vi andra har!"

Annika Elmqvist jobbar inte med subtiliteter. Men jag tycker nog att det känns befriande att en enda barnbok också i vår tid förklarar vissa grundläggande faktorer och trotsar den galopperande thatcherismen: det finns visst nånting som heter Samhälle!

Och för den som inledningsvis gäspar och fnyser och tycker att det känns såååå 1970 frestas man att dra fram sitt starkaste proggkort: Mikael Wiehe. "Det är den vanliga visan, den gamla kända historien / det är samma poänger och samma refräng / Men så länge vi inte gör nåt åt saken / får vi väl skylla oss själva om vi får höra den igen."

Föregående

Myrdals ju.

Nästa

Ringflicka.

9 kommentarer

  1. Anna H

    Åh,
    tack Kalle för denna spaning, hade missat att det fanns en trea om Sprätten. Ska genast bege mig till mitt bibliotek för att låna så att de två ex som finns i bibliotekssystemet inte rensas bort pga av för få lån. Tack också för dina övriga suveräna spaningar, som gumma från 40-talet uppskattar jag dina gubbgranskningar. Möjligen saknar jag gummorna, det finns en hel del aparta gummor väl värda en krönika.

  2. Petter Bragée

    Heja Sprätten!

  3. dr. no

    Jättebra inlägg. Fast jag trodde förstås i mitt stilla sinne att det var just Wiehe som var sprätten, så lite förvånad blev jag av den vändning det tog mot slutet.

  4. Heliokles

    Hej Kalle!
    Kul att du inte tar upp mellanboken, ”Sprätten på toaletten kommer igen”, från 1987. Den beskriver hur Sprätten startar ett kärnkraftverk, som förstås havererar. Och precis som de andra böckerna slutar den med att folket störtar Sprätten=kapitalismen. Och vet du vad? Det här hände faktiskt nästan 1987: massorna i Västeuropa och USA blev så trötta på kapitalismen och deras kärnkraftshaverier att de spontant startade uppror för att ansluta sig till Sovjetunionen. För i Sovjet var ju kärnkraften inte farlig – för att citera din vän Sven Engström (ur minnet): ”Tekniken speglar samhället. Därför var svaret ”Nej till kärnkraft under kapitalismen!.”

    PS Jag raljerar, men jag är faktiskt allvarlig. Annika Elmqvist är en ond människa. DS

  5. Kalle Lind

    Heliokles: 1) jag tar upp mellanboken, om än bara som hastigast, och länkar till och med till den; 2) jag tror du menar Sven Wernström. I övrigt tycker jag nog att där finns ett glapp mellan ”ond” och ”naiv”. Jag har inte utforskat Annika Elmqvists politiska hemvist närmare, men ”Historieboken” som hon var med och skrev var ju promaoistisk och antisovjetisk, så jag tror inte att Annika Elmqvist nån gång i livet har velat ansluta sig eller Sverige till Sovjetunionen.

  6. Kalle Lind

    Heliokles: nu har jag förresten läst om Sprätten 2. Den slutade väl inte med att arbetarna tog över kärnkraftverket? Den slutade ju med att de lade ner kärnkraftverket och byggde vindkraftverk istället? Jag fattar inte riktigt din associationsbana till Sovjet?

  7. Heliokles

    Kalle: Rätt förstås, folket la ner kärnkraftverket! Jag säger bara att om man obekymrat kopplar ihop kärnkraftsmotstånd med kampen mot kapitalismen två år efter Tjernobyl – utan att ens nämna den politiska bakgrunden – så har man en mycket enögd politisk agenda.
    Din eminenta bok Proggiga Barnböcker handlar ju mycket om tidsandan på 70-talet, när var och varannan författare var maoist och självutnämnd världsförbättrare, och med få undantag (Jan Myrdal, och ja, Sven Wernström) är det väl ok att kalla dem naiva men inte onda, hur mycket de än hyllade massmördare som Mao – de senaste siffrorna på hans offer ligger över 50 miljoner kineser. Men Annika Elmqvist skrev Sprätten nr 2 vid ett långt senare tillfälle när tidsandan var annorlunda och nyktrare. Så för att sammanfatta mig: Sprätten 1, rolig satir när tidsandan var annorlunda; Sprätten 3 rolig modern satir över nyliberalismen; men Sprätten 2 mycket obehaglig bok.

  8. Heliokles

    Kalle: Din mail – lagomtjock – studsade, möjligen eftersom du lagt på hullet och i ett anfall av självinsikt bytt ut den? Men du har väl sett detta http://www.scribd.com/doc/115304678/Kronprins-Carl-Gustaf-Mao-ar-min-idol – apropå ordf. Mao. Jag ska medge att det gjorde mig något mindre oförsonlig gentemot alla andra som hyllat denne världsrekordhållare i mord. Knugen var uppenbarligen inte kommunist, han fjäskade bara. Men å andra sidan har han inte fått en hundradel så mycket välförtjänt kritik för detta som hans farfarsfar, V-Gurra, fick för sina politiska ställningstaganden för andra massmördare.

  9. Ördög

    Häromveckan publicerades i Dagens Arena en artikel om klimathotet, avfattad på saklig prosa utan ett enda nödrim, och utan så mycket som ett tecknat mug shot på Sprätten eller annan samvetslös kapitalist. Ganska anmärkningsvärt, då man ser vem upphovskvinnan är.

    http://www.dagensarena.se/opinion/annika-elmqvist-ta-chansen-for-klimatet/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén