Om Kalle Lind och andra gubbar

Sedan blir din bild av omvärlden en annan.

Om du börjar läsa Liket i lådan kommer du att sträckläsa den. Sedan blir din bild av omvärlden en annan.

Det tog mig några dagar och när jag tittar ut genom kontorsfönstret är omvärlden intill förväxling lik sig själv. Baksidestexten är m.a.o. inte alldeles tillförlitlig. Frågan är om resten av romanen är det.

Den gavs ut 1991. Författaren avled i hiv i augusti året därpå. Manuset måste ha tillkommit under fysiska smärtor. Det är lite svårt att förstå att någon trotsade en plågsam infektionssjukdom för att pressa fram just den här texten – men samtidigt: nåt ska man sysselsätta sig med också i skuggan av galgen.

Jag känner mig märkligt hemma när jag trevar mig fram genom texten. Det känns som om jag läst det här nån annanstans: det är poliser och ministrar och statssekreterare och palestinier och en hårdkokt ironisk ton som slår mot både lättidentifierade personer ur offentligheten och mot samhällsfenomen i största allmänhet.

Vad påminner det om? Bo Balderson? Ja, tydligen – i en gammal understreckare pekas på många likheter mellan Ebbe Carlsson och den mytomspunna pseudonymen Balderson – men honom har jag skam till sägandes aldrig läst. Jan Guillou? Ja, ironiskt nog påminner ärkefienderna en del om varann, men framför allt representerar Liket i lådan en fascinerande genre: nyckelromaner om sossar skrivna av folk i maktens närhet på ett slängigt-distanserat vis.

Även kallat Grisfesten-genren, efter G W Perssons humörstinna romanuppgörelse med den socialdemokrati som gett honom silkessnöret från rikspolisstyrelsen efter Geijeraffären. (Är du rädd för namn på gubbar och helt utan orientering i  de senaste decenniernas politiska skandaler bör du hitta dig en annan blogg.)

Här finns en sorts sossetaktik-satir som känns igen. När några araber skjuter ner varann på Strandvägen får  den pålitligt opålitlige gamängen ”utrikesministern” (Sten Anderssons) säga:

– Va bra, vi har inte så många araber som medlemmar i Arbetarkommunen, och för övrigt brukar inte socialdemokratiska araber skjuta på varann när polisen ser på.

Här finns en kokett lek med fiktion och fakta. Somliga verkliga personer har maskerats – ”den kände kriminologen Mikael P O Olovsson” kritiserar polisens bristande kompetens och föreslår en kommission, ”gärna under ledning av honom själv” – medan andra står kvar med originalnamn:

I Dagens Eko, Aktuellt och Kanalen intervjuades Jan Guillou. Guillou förklarade att det inträffade var ännu ett av den stollige polismästarens upprörande övergrepp mot det palestinska folkets rättmätiga kamp.

I just de här fallen blir ju spegeleffekten närmast överväldigande, eftersom både Guillou och G W använt samma grepp när de beskrivit liknande händelser. Det blir som om de allihop rör sig i ett och samma Marveluniversum där olika uppblåsta superegon sticker nålar i varann.

Ebbe Carlsson kan förstås inte heller låta bli att referera till den affär han själv kom att namnge. När några snutar kommit farliga fakta på spåren föreslår en: ”Vi måste få kontakt med någon vettig människa som har kontakter i regeringen.” En annan replikerar då: ”Det är väl en bra idé, bara du inte föreslår Ebbe Carlsson.”

Här finns också en intressant detalj: när författaren Carlsson beskriver en  parlamentarisk kommitté med uppdrag att utreda polisen är det som om han i efterhand vill outa en av sina fellow olycksbröder:

Kommittén hade blivit något försenad på grund av att en av sekreterarna plötsligt avlidit i en märklig och dittills okänd virussjukdom.

Sekreteraren namnges med vad jag förutsätter är ett alias – Kalle Nordqvist – men av sammanhanget mer än antyds att påståendet har verklighetsbakgrund.

Ebbe Carlsson skriver om östtyska agenter och Säpo och statsråd och fotpoliser på ett sätt som ska få en att tänka: oj, här har vi en kille som vet vad han skriver om. Inte minst skriver han om välbekanta kompisar till sig – länspolismästare Hans Holmér och ambassadör Carl Lidbom i synnerhet – på ett sätt som ska få en att tänka: oj, vilken orädd kille han är som till och med vågar häckla sina polare.

Det är ingen särskilt bra bok. För att vara gammal tidningsman och förläggare skrev Ebbe Carlsson visserligen underhållande men påfallande rörigt och osammanhängande. Som tidsdokument – och som en av hundratals skärvor från en skrattspegel över nittonhundratalshistorien – har den odiskutabelt värde. Inte minst för att den hellre lägger till än rätar ut frågetecken.

Föregående

Deleted riksdagsledamot: K G Westman.

Nästa

Myrdals ju.

10 kommentarer

  1. Kalle Lind

    Gustav: det sympatiska med understreckaren är att hon bara plockar fram en massa likheter och omständigheter utan att säga ”jag ligger inne med sanningen”. Sant eller inte -förmodligen inte – så kittlade tankeleken igång mig när jag läste texten.

  2. Gustav

    Balderson skulle du uppskatta, åtminstone blinkningarna till de politiska skeendena. Humorn är torrt ironisk, tyvärr lite daterad den med. Det som lockade fram ett gapskratt i skiftet 70/80-tal ger kanske bara ett godmodigt flin idag. Lite som ”Tre män i en båt”; man kan känna att ”det här var nog riktigt jävla roligt en gång”.

    För övrigt kommer jag ihåg den där understreckaren och minns att jag tyckte ”bevisen” var lite väl luddiga, dock utan att jag läst Ebbes bok. Den genererade väl också ett ”ryktena om min död är betydligt överdrivna” från Balderson själv?

  3. Rikard

    Lite kul att din nya bok och Ebbes är så lika. Särskilt när de är precis bredvid varandra som på min skärm just nu. Hoppas du rid på Ebbes framgångsvåg med att göra din bok lik hans i hopp om att folk skall köpa fel? 😉

  4. Kalle Lind

    Rikard: jag önskar att jag kunde säga att vi medvetet anspelade på Ebbe Carlssons tjugo år gamla – och aldrig nytryckta – bok, men då hade jag ljugit. Det hade känts alldeles förtjusande mossigt.

  5. Johan Bengtsson

    Sorry, men jag tyckte inte att Ebbes bok påminde om Balderson. Efter att ha läst några kapitel var jag fullständigt uttråkad. Det har aldrig hänt mig med Balderson.

  6. Kalle Lind

    Johan Bengtsson: fast likheterna, om några, skulle väl inte främst ligga på det kvalitativa planet? Det har väl mer med kunskaper, skvaller, attityd att göra? Jag tyckte inte heller att Ebbes bok var nån vidare skrattfest eller läsupplevelse – framför allt var den påfallande rörig och därmed svår att engagera sig i – och har som sagt inte läst Balderson, men kopplingen i understreckaren hade väl mer med det konkreta än det abstrakta att göra?

  7. Johan Bengtsson

    När jag läser Balderson-böckerna får jag inte intrycket att de är skrivna av någon riktig insider. Säkerligen en person med tillgång till lite skvaller, men det mesta i böckerna är säkerligen ett resultat av flitigt tidningsläsande och ett livslångt politiskt intresse. Om Ebbe var Balderson varför skulle han plötsligt få för sig att ge ut en bok under eget namn?

  8. Johan Bengtsson

    Fast jag kanske går in för mycket på detaljerna, i ett större perspektiv så skriver Balderson och EB förstås i samma genre.

  9. Kalle Lind

    Johan: för undvikande av missförstånd – jag påstår ingenting, och i efterhand har det väl tillika kommit fram livstecken från Balderson efter att understreckaren skrevs. Det är ju en tankelek som man kan låta sig fascineras av eller ej när någon radar upp diverse likheter mellan Ebbes bok och Baldersons böcker – det är inget man behöver svälja och egentligen inget som artikelförfattaren direkt hävdar. Sannolikt finns det minst lika många exempel på när deras litterära världar inte samstämmer.

    OM Ebbe nu hade varit Bo Balderson är det däremot inte så himla konstigt om han 1991 bokdebuterade under eget namn. Vid det laget var han märkt av en dödlig sjukdom, visste sig ha kort tid kvar och hade inget att förlora på att läcka vad han visste och vad han tyckte. Fram till dess hade han ju varit en Palmepojke och en taktiker. Sådana ger inte ut Palmespydiga böcker om de vill fortsätta i gamet.

    (Däremot borde han, med tanke på att han nog hade vissa exhibitionistiska drag, rent psykologiskt ha trätt fram som Bo Balderson i ungefär samma veva.)

  10. Johan Bengtsson

    Ebbe hoppades nog på att bli rik och berömd genom att lösa Palme-mordet, det antyds i alla fall när man läser Anders Isakssons Ebbe-biografi. Han hade något filmprojekt på gång. Nu blev det inte så och han skrev ”Liket i lådan” istället.

    Flera andra som var inblandade i EB-affären skrev också deckare, Barrling och kanske också Kegö? Och så givetvis Holmér som skrev en hel bunt. Jag minns att jag läste åtminstone en av dem från pärm till pärm, den var inte så bra.

    Ja det kan vara kul att spekulera i olika Balderson-teorier. Det är många som kan passa in vid ett ytlig granskning. Jag minns att jag läste en artikel om den där läraren Björn Sjöberg som skall ha fått oförklarliga utbetalningar från Bonniers m.m. Och det lät väldigt trovärdigt tyckte jag, men det finns andra teorier som är minst lika övertygande. Ett fascinerande ämne!:-)

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: