Om Kalle Lind och andra gubbar

Godisarna.

När nu de fem lite lätt patinerade gentlemännen i Monty Python går mot sin lysande karriärs lysande final med tio utsålda jätteshower (”1 down, 5 to go” som den briljant galgkomiska underrubriken lyder), är det värt att fundera på The Goodies öde.

The Goodies var Bill Oddie, Graeme Garden och Tim Brooke-Taylor. De var polare med John Cleese, Graham Chapman och Eric Idle från Cambridge. De hade skrivit sketcher ihop med Michael Palin och Terry Jones för radio- och teveshower i BBC.

Tim Brooke-Taylor var, tillsammans med Cleese, Chapman och Marty Feldman, författare och skådespelare i At last the 1948 show, sketchserien som i mångt och mycket förebådade Monty Python’s Flying Circus.

Den mäkta citerade sketchen ”The Four Yorkshiremen”/”The Four Welshmen” – där fyra framgångsrika pösmagar skryter med vem som hade fattigast barndom – var från början ett verk av Cleese/Chapman/Feldman/Brooke-Taylor.

Så fem medlemmar ur den så kallade Oxbridge-maffian bildade Monty Python (och plockade med sig den amerikanske animatören Terry Gilliam). Tre andra medlemmar bildade The Goodies. Båda grupperingarna blev till relativt slumpmässigt. Oddie, Garden och Brooke-Taylor hade lika gärna kunnat vara pythoniter.

The Goodies hette ett antal teveserier som gick i BBC under sjuttiotalet. Humorn bygger på slapstick, absurdism, hejdlösa associationer, dumheter och nonsens. De psykedeliska färgerna får en att associera till Beatles Magical Mystery Tour, den naivistiska musiken till Neil Innes och hans Bonzo Dog Doo-Dah Band (Innes uppträdde ofta med Monty Python live och är en av flera som fått epitetet ”den sjunde pythoniten”), slapstickexperimenten i stopmotion och fastmotion påminner inte så lite om vad Lasse Åberg och Ardy Strüwer gjorde i svensk teve vid samma tid.

Inte minst förebådar The Goodies lika mycket som Monty Python åttiotalsserien The Young Ones (av något SVT-geni döpt till Hemma värst). Den lösa sitcom-ramen och de genomgående figurerna, de talande djuren och möblerna, associationsklippen och Helan & Halvan-våldet är detsamma i The Young Ones som i The Goodies.

Och lika mycket som Python har The Goodies förstås sina rötter i The Goon show, radioserien med Peter Sellers och Spike Milligan som vände upp och ner på det brittiska femtiotalet på samma sätt som Povel och KnäppUpp gjorde här.

När det begav sig så ställdes The Goodies ofta mot Monty Python på engelska skolgårdar och fikarum. Somliga föredrog The Goodies något striktare berättarstruktur och det faktum att man fick lära känna de tre huvudpersonerna Bill, Tim och Graeme, andra höll fram Pythons ännu mer associativa medvetandeflöde. Av somliga skylldes The Goodies för barnprogram (i ett avsnitt av serien dyker till exempel John Cleese upp och ropar ”Kid’s programme!” efter goodiesarna), av andra skylldes Python för att vara för intellektuellt.

The Goodies belönades med silverros i Montreaux (i första avsnittet av den därpå följande serien målade Graeme Garden den med guldfärg).

I kapitlet ”The Goodies” i översiktsvolymen av brittisk universitetshumor, From Fringe to Flying Circus, säger någon av goodiesarna att Monty Pythons toppar visserligen var högre än The Goodies, men å andra sidan var delas dalar betydligt lägre. Jag tror att det är ett riktigt omdöme.

När Monty Python är som bäst förtjänar de som sin plats som det mest inflytelserika humorprogrammet i Västeuropa någonsin. När de är som sämst vill man slå dem i huvudet med en gummikyckling och en tegelsten.

Idag såg jag The Goodies för första gången. Det lär ha gått på svensk teve nån gång på sjuttiotalet, då under namnet Godisarna (troligen döpt av samma snille som kom på Hemma värst). Jag har aldrig sett det, däremot stött på det mer än ofta när jag läst Python-historia. Givetvis finns det på Youtube.

Omdöme? Tja, det är som Monty Python utan vare sig toppar eller dalar. Skådespeleriet är habilt, säg på Terry Jones-nivå. Sketcherna blir aldrig irriterande tjatiga eller för sökt absurdistiska, men heller aldrig geniala. Neuroserna och aggressiviteten som ligger som ett mörkt grundackord genom hela Flying Circus-serien är hos The Goodies en struttig durslinga.

I den här sketchen förekommer en skotte som fightas med en säckpipa. På sjuttiotalet fick det en femtioårig man i King’s Lynn att skratta sig till döds framför tjockteven. Det är kanske svårt att förstå idag. Och även att avsnittet i fråga har gett namn åt ett album med The White Stripes, ett av de mest omhuldade skrammelbanden för sisådär femton år sen. Plattan heter Icky Thump efter kampsporten Ecky Thump (stavningen anpassad till amerikanskt uttal).

Men ännu svårare att förstå är att Monty Python’s Flying Circus alltid framställs som en isolerad ö, ett unikt fenomen utan jämförelser, början till all tokenskap och ensam bekämpare av tillvarons ordningsmän och tråkmånsar. The Goodies fanns där hela tiden, alldeles vid sidan om dem, lika knäppa och lika marinerade i brittiskt nonsens.

Det känns som om 2014 är året då vi borde börja prata om dem på nytt.

Föregående

Nånting har hänt fröken Andersson.

Nästa

Några försiktiga ord om klasshat.

18 kommentarer

  1. Spiring

    Jag är så pass gammal att jag minns när Godisarna gick på svensk TV, och så pass ung att jag inte minns just något av innehållet. Möjligen ett mycket vagt minne av några som cyklar omkring till musik iklädda hattar. Vore kul att se om det idag (men det får vänta tills ikväll).

  2. Nina B

    Jag minns Hollywoodavsnittet när de spelade in svartvit film och målade om allt i vitt svart och grått. Och westernavsnittet om sconesgruvorna där de hade gangsterkrig om hur man uttalar scones. Och olympiadavsnittet när de spikade fast träskidorna från undersidan av foten.
    Jag var kanske sju år och Monty Python hade inte kommit på tv än. För mig var de komiska genier och föregångare till Python, jag begrep aldrig varför de inte kom i repris. Visste inte att de var samtida.

  3. Gustav

    Jag har vaga minnen av trippelcykeln (inser jag nu när jag kollar några youtube-klipp), men inget mer. Kan iofs inte säga att jag har några förstahands-minnen från Flying Circus heller. Med hela Python-katalogen i bakhuvudet känns Goodies lite plattare och lite oinspirerat, ungefär som att någon spelat in det som Monty Python kastat i papperskorgen. Men på den tiden de existerade samtidigt kanske de kändes som vettiga komplement till varandra.

    Goodies verkar ha varit hårdare på linjen att ha genomgående teman i avsnitten, vilket ju alltid fungerar som en hämsko för kreativiteten. Sen kan man ju inte låta bli att undra hur bittra Goodies-pojkarna är för att de inte kom med på tåget till evig ära och berömmelse.

  4. Gustav

    Nu har jag kollat lilte mer. Jag står fast vid tidigare omdöme; att försöka hålla ett tema genom ett sketchprogram är bara hämmande för kreativiteten. Det geniala med Python var ju just att de inledde med att slakta de heliga korna att ett skämtprogram behöver en handling och att en sketch behöver en punchline. Detta gav utrymme för de absurda övergångarna mellan sketcher som hade absolut ingenting att göra med varandra, ett mervärde som Goodies och många andra missar helt.

    Sen är det bleeding obvious var Benny Hill fått sin inspiration ifrån. Den fysiska slap-sticken i Goodies känns väldigt Benny Hill minus den klämmiga musiken.

    För övrigt funkar inte säckpipe-länken.

  5. Spiring

    Gustav: ”Bleeding obvious” vet jag inte, med tanke på att The Benny Hill Show började redan 1955, alltså 15 år innan Godisarna drog igång. Så tvärtom, kanske? (Med reservation för att jag inte sett hans tidiga serier, det kanske handlade om mer sofistikeeeerad humor från början…)

  6. kulturarbete

    Gustav/Spiring: ja, Benny Hill började ju långt tidigare än The Goodies, men båda grupperingarna hämtade väl mycket av sin näring ur ännu äldre grejer, särskilt de mer fysiska och akrobatiska delarna av music hall-kulturen.

  7. Lasse Yngvesson

    Godisarna gjorde även hårdrocksparodin Bad News. Den var ganska kul. Inte en enda hårdrocksklyscha besparades.

    https://www.youtube.com/watch?v=8TCPeaj5Dlw

  8. Spiring

    Nu börjar det bli lite förvirrat här bland kommentarerna. Godisarna hade inte det minsta med Bad News att göra. (Även om The Young Ones råkar finnas på bild ovan.)

  9. Gustav

    Hoppsan! Inte ens tio på måndagen och jag har redan lärt mig något. I mitt universum är/var Benny Hill något som blommade upp några år på 80-talet och sedan dog ut, förmodligen för att det finns ett ändligt antal vitsar man kan göra om stora bröst, pruttar och folk som slår varandra i huvudet. Nu har jag lärt mig att jag haft fel på alla punkter. Tack, internet.

  10. Nina B

    Alla de där humorgrupperna verkar hänga ihop på underliga vis. I ett avsnitt av The Young Ones ser man Terry Jones som pastor. I ett annat står datorn Holly från Red Dwarf i kö till banken, iförd keps. I ett tredje ser man Dawn French och Jennifer Saunders, precis som att Adrian Edmonson dyker upp i Helt Hysteriskt. Douglas Adams skrev en del manus till Monty Python, Martin Freeman spelade Arthur Dent i filmen och var även med i The Office med Ricky Gervais, som också har jobbat ihop med han-som-spelade-Willow som dessutom spelade Marvin the Paranoid Android. Eddie Izzard har utnämnts till den sjunde Python-medlemmen. Allt flyter ihop. Men vad hände med Goodies? Jag har hållit utkik ända sedan lågstadiet men de bara försvann.

  11. Perra Dox Esq

    Dessa herrar torde ha haft stor inspirationskraft på tre andra norska herrar, för oss som var med bekanta som Bröderna Dal. Två av godisarna är för övrigt fortfarande fasta deltagare i den brittiska radiopanel humorns andra stora gunstling, I’m Sorry I Haven’t a Clue. http://en.wikipedia.org/wiki/I%27m_Sorry_I_Haven%27t_a_Clue I say, anyone here play Mornington Crescent?

  12. VB

    Godisarnas öde har jag faktiskt undrat över då och då. De tillhör de grupper som brukar flimra förbi i början på Monty Python-dokumentärer, men som man knappt hör talas om annars. (Det beror väl ofta på att mycket material är försvunnet iom att BBC återanvände banden.) Jag är för ung för att ha sett dem i SVT, men ett par av dem medverkar i Konsten att irritera folk/How To Irritate People (som brukar marknadsföras som Monty Python trots att halva gänget fattas). Den är också betydligt mer traditionell till form och innehåll än MPFC var.

    • kulturarbete

      Andy: O ja, visst har jag. Beppetexten är ju en revidering av förordet till nyutgåvan till de wolgerska memoarerna. Det har jag läst flera gånger. Grouchotexten tror jag också är en återpublicering av en gammal text från Häglundbrödernas förra blogg Weird science. Den fick mig att köpa You bet your life-boxen på dvd en gång. Jag tror dock inte att jag såg hela.

  13. August LS

    John Cleese var ju för övrigt med vid starten av I’m Sorry I Haven’t a Clue, som en följd av I’m Sorry, I’ll Read That Again, men det sägs att eftersom han inte tycker om att sjunga så hoppade han av efter några säsonger. För att vara brittiska komiker är MP-gänget väldigt frånvarande i panelhumorprogrammen.

  14. Haz

    Det här avsnittet minns jag nog bäst: http://en.wikipedia.org/wiki/South_Africa_(The_Goodies) . Alla svarta försvinner från Sydafrika så man måste hitta något annat att diskriminera och går därför över till apart-height.

  15. Kjell

    Bill Oddie är en av Englands mest berömda ornitologer och har i några böcker roat och drivit med fågelskådare hejdlöst. Little Black Bird Book är en underbar drift med fågelskådning. Han är även programledare i BBC och har gjort mängder av naturprogram. Träffade Bill när han var i Sverige och föreläste i början av 90-talet. Hejdlöst rolig!

    • kulturarbete

      Bill Oddie är säkert fullt nöjd med sitt liv som det utvecklade sig. Jag fascineras bara av tanken på att det hade kunnat vara helt annorlunda.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: