Om Kalle Lind och andra gubbar

Ny sommarserie: Rubiner för svin.

På måndag skjuter den fart, En man med ett skäggs sprillans nya sommarföljetong. Liksom i fallet Henning Sjöström rör det sej om en bok i genren ”helt jävla knäpp litteratur”.

Liksom i fallet Henning Sjöström är det svårt att säja om det ska räknas som facklitteratur eller fria fantasier. Liksom i fallet Henning Sjöström vill man ömsom bläddra vidare, ömsom söka upp författaren och slå honom hårt i huvet med boken.

Vi pratar om en bok med den något överlastade titeln HASCH. Hasch, anarki, kaos hotar oss alla. ´Inget är som drogen´. Temat är Droger. Författaren är en arkitekt med det Ture Sventon-klingande namnet Allan Rubin. Året är 1982.

I slutet av sjuttitalet gick Rubin runt i Stockholm. Han såg klotter av typen ”Skjut en snut”, ”KSMB” och ”Jag existerar!” Han såg ungdomar med ”destruktiva” utseenden. Han besökte bokhandlar som sålde new age-kitsch och skivbutiker som sålde jackmärken med legaliseringsmotiv. Han läste i tidningen att Ebba Grön fick fina recensioner.

Gissningsvis träffade han även Staffan Hildebrand (då 33) och såg till att bli briefad på hur kidsen fungerar.

Allt detta fick honom att ta ledigt under ett år för att skriva denna volym om hur ”drogkulturen” trängt sej in i samhället. Tillsammans med vad jag gissar var hans fru – han refererar till ”Eva” som om hon är common knowledge – fotograferade han klotter, läste kvällstidningar och bläddrade i sin uppslagsbok.

I förordet erkänner han glatt att han inte vet ett piss om det han skriver om, men får det till att detta kan vara till deras fördel:

Vi har kunnat stå fria att iaktta och dra slutsatser – utan att behöva ta hänsyn till institutionschefer och anslagsgivare.

– samt andra som kräver faktakoll och sunt förnuft, frestas man att tillägga.

Ett axplock bland kapitelrubriken ger en hint om tonen i boken:

Hippies och punkare – i drogens spår!
Samfundets bröder tar kamp för sin drog
Drogen ger gemenskap som rättfärdigar missbruk
De haschrökande psykologerna – vår tids häxmästare?
Popgalor – farliga seanser för drogskadade
Klottret förmedlar drogens budskap!
Mjöldrygan i Småland
Rituella mord
Reptilhjärnan
Sover samhället?


Med lagom halsbrytande kopplingar till aztekerna och Jim Jones självmordssekt vill Rubin leda i bevis att artister som Bowie, The Clash och The Police, företeelser som förortsleda och tonårstristess, terrorism, astrologi och meditation, är betingade av drogmissbruk.

En DN-recension av en Springsteen-konsert innehåller kritikerklichéer som ”erotisk värme” och upplyser parentetiskt att ”cannabismolnen ligger som brandrök”. Rubin reagerar med kraft:

Tydligen rökte publiken hasch fullt öppet – och detta ansågs inte anmärkningsvärt nog att ifrågasätta! – Var står DN i missbruksfrågan?

Erotisk värme, ölberusning och cannabismoln, artistens magi, hyllning till livsglädjen! Kan det tydligare beskrivas vad det handlar om? Var det frågan om en drogad voodooseans, denna gång lyckligtvis tillägnad livsglädjen? (Här vill jag 26 år efteråt svara Rubin: nej det var det inte, Allan.) Men vad skulle hänt om den primitiviserade publiken av någon anledning skulle ha utsatts för provokation?

För den som eventuellt vill veta nåt om cannabis och/eller ungdomskultur har den här boken inget matnyttigt att ge. Är man däremot intresserad av hur hysterisk debattonen kunde bli under åttiotalets mest moralpaniska stunder, är det rena mumman.

To be continued.

Föregående

Scen omsider.

Nästa

Rubiner för svin del 2: Moralpanikern.

11 kommentarer

  1. Johanna L

    Oj oj oj! VILKEN teaser! Det här blir godis vill jag lova! 😀 Ska nog börja med att hyra in ngn gubbe från gatan (skäggprydd givetvis) som kan läsa den högt för mig – tror jag kan ta upplevelsen till helt nya höjder! Tack Kalle!

  2. Pseudonaja

    Själv minns jag hur en kvällstidning (Expressen?) någon gång i skarven mellan 70- och 80-tal listade artister som skulle ha använt droger. Dessa skulle nu enligt artikeln vara svartlistade. Oj Oj!
    Stones fanns givetvis med. Verkar inte som att det fanns mycket substans i det där för redan 1982 stod de ju på Nya Ullevi i Göteborg.
    Jag ser fram mot Rubinens förvirring.

  3. Anne

    Hurra, ser verkligen fram emot nya följetongen!
    Jag kommer ihåg hur en timme i andraklass (tidigt 80-tal på bonnvischan) när polisen kom på besök och hur vi fick rådet att vi inte skulle acceptera om någon okänd ville bjuda choklad för ”dom kunde ha blandat knark i det”. Givetvis fick vi också se ett bildband…

    Vi åtta-nio åringar skulle skrämmas för narkotikans helvete men mest blev vi nog förrvirrade och tyckte det var roligast att hälsa på polishunden.

  4. Håkan

    Oj, godbitarna avlöser varann. Det finns ett legendariskt Studio-S program dit Göran Ellwin bjudit in Allan Rubin och Per Mortensen(Dn-journalisten som skrev om haschångorna). Stor komedi.

  5. Skatan

    Tackar lilla blå, att jag hittade till din nya följetong…tänk, så hysteriskt det kan bli.. Skall även leta rätt på ”Henning Penning” följetongen förstås…

  6. Mårten

    Allan Rubin är för en yngre publik mera känd som rollspelshatare under åttio- och nittiotalen.

  7. jacobsteel

    hihihihihi…. och sen finns ju den rasande underhållande Perversion for Profit

  8. Anders

    En annan skön person är ju Ann Ekeberg från Hässleholm, som författat boken ”För Sverige – på tiden” (utgiven på EAP:s förlag), där man bland annat kan få veta att krukväxter mår bra av klassisk musik och dör av rockmusik. UTOM just cannbabisplantor, som växer så det knakar av rock. Mycket märkligt och bara en av många förunderliga iakttagelser av populärkultur och vetenskap.

  9. ola

    Rubins bok Trippen (har jag för mig den hette) går att beställa från Föräldraföringen mot Narkotikas hemsida. Ens tilltro till sveriges anti-knark-organisationer (antingen har dom kopplingar till scientologer eller så är dom bara allmäntossiga) ökar ju inte nämvärt. Om jag minns rätt så går tesen att hårdrock ger knarkpåverkan ger intresse för oriantalism mystisism. Eller om det var på andra hållet.

  10. Anonymous

    Jag kom över boken av en slump och fastnade även jag för citatet under bilden där författaren har dragit liknelser mellan skinheads och azteker. Minst sagt en otroligt intressant läsning.

  11. Klarin

    Jag är med i boken, med bild och allt, kallas drogskadad för att jag gjorde radioprogrammet Ny Våg. Försökte anmäla Rubin för förtal men fick inte till det. Drygt 20 år gammal och ganska rättslös. I dag är jag 50 och tycker bara att det är sorgligt att Liber förlag kunde ge ut sådan dynga. Då var jag rädd för att det skulle påverka mitt liv att bli uthängd där, men det har gått bra. Stackars Allan.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén