Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: knark Sida 1 av 2

Du Sture-tid!

Få svenska konstverk har samma ikoniska status som Sture Johannessons ”Revolution Means Revolutionary Consciousness” a.k.a. ”Friheten på barrikaderna II” a.k.a. ”Haschflickan”:
blogg haschflickan
Parafrasen på Delacroix målning ”Friheten på barrikaderna” från franska revolutionen, haschpipan, Che Guevara-skogen, den oklippta nakenheten – allt sammanfattas i devisen ”Revolution means revolutionary consciousness”. Att tillkomståret var 1968 är så självklart att man inte behöver understryka det (även om det tänkta utställningsåret var 1969).

Legenden har inte minst fått vingar genom historien om affischen: framtagen för en utställning på Lunds konsthall, stoppad av lokalpolitikern Torsten Andrée, skälet till konsthallschefen Folke Edwards avgång och Sture Johannessons eviga gossen Ruda-stämpel.

Johannesson tillhör en av Sveriges minsta subkulturella minoriteter: Göingehippies (övriga två exempel: Peps Persson och dennes bortglömde kompis Ronny Åström). Hans galleri i Malmö – jepp, det hette Galleri Cannabis – var lika mycket coffeeshop som utställningslokal och besöktes av Jefferson Airplanes gitarrist när psykedeliaprofeterna spelade i Köpenhamn.

I sextiotalets slut tog Johannesson glatt på sig rollen som Sveriges ledande THC-förkunnare. ”Alla vet att haschisch är hälsosammare än det absolut rena” skrev han i en debattartikel i Sydsvenskan 1968, vilket inte alla visste på den tiden.

Så sent som 2004 ryckte narkotikapolis ut för att beslagta delar av Johannessons utställning ”Counterclockwise circumambulation”. I ett dygn var utställningens 75 krukor med späda plantor av hampa beslagtagna, men utställningen kunde så småningom slutföras med de torra resterna. Två år senare gjorde Johannesson utställningen ”Reclaim the pot” där han gjorde en stor sak av att ha fått med ”brass” – närmare bestämt brassica, dvs. kål – i de utställda krukorna.

Över huvud taget gillar Johannesson att följa upp sina provokationer. Den där haschflickan som drogs in (”pipan stoppades”) följde han upp med en affisch som jag aldrig helt förstått innebörden av:
blogg sture
Tack vare den nyutkomna boken Affischerna från den svenska alternativrörelsen 1967-1979 kan jag räta ut några frågetecken. Andrée hette alltså ordföranden för Lunds konsthall, tillika ledare för Lunds Drätselkammare (dåtidens kommunstyrelse). Johannesson var förstås snabb med att se kopplingen mellan Andrée och (psykedelisk) luftfärd samt uttyda akronymen för Lunds Stads Drätselkammare.

Torsten Andrée förbjöd haschflickan med motiveringen att den var ”oförfalskad propaganda för haschrökning”. Gycklaren Johannesson svarade i tidningen Se 1968:

Jag ska göra en motanmälan mot en affisch med Lill-Babs, där hon sitter och dricker Gevalia. Hon ser fantastiskt glad ut. Så djävla glad blir man inte av bara kaffe. Hon måste ha renat i kroppen.
blogg lill-babs

Varför känns det bara tomt när man är full?

För evigheter sen – när tid inte var en bristvara i mitt liv – satte jag mig att lista mina hundra favoritfilmer och skrev sen en halv essä om var och en. Detta gjorde jag av samma skäl som folk filmar när de lägger snoppen mellan hamburgerbröd och sen hystar ut på Internet – för att jag kunde.

Texterna finns att läsa nånstans där i cyberhålet, dock under pseudonym. Den historien tar vi när den är preskriberad.

När jag kollar listan idag så är jag överens med mig själv till, säg, 75%. Andra filmer har så klart tillkommit, och när jag tänker på det i efterhand så var kanske inte Ocean’s eleven så cool som jag tyckte när jag såg den i San Fransisco 2001. Men annars gillar jag att jag medvetet lagt Apocalypse now och Citizen Kane – två av historiens mest sönderhyllade filmer – på plats 99 och 100.

Det jag ångrar mest är naturligtvis att jag var så snål mot Ett anständigt liv. Plats 52 är ingen rättvis plats för en film som får det att stocka sig i halsen bara jag nämner dess namn. Hade det gått att ligga med Ett anständigt liv – och framför allt: hade det gått att ligga med den utan otäcka sjukdomar som påföljd – så hade jag gjort det.

Det är den smutsigaste och trasigaste och solkigaste film jag sett, men en film som bärs fram av Stefan Jarls heliga vrede och som tvingar en att inte vända bort blicken. Och mitt bland alla snapshots av mänskligt förfall i sista stadiet, av snubbar som ser ut som slitna femtiåringar vid 27 års ålder, av såriga armar och tablettsvullna kinder, finns strimmor av ljus. Stoffe går med tjej och barn på Skansen, Kenta åker till Norrland med pysen och pratar pannkakor.

Framför allt har di däringa narkomanerna en tendens att spotta ur sej oneliners som Lars Norén skulle hänga ut ytterligare några gamla samarbetspartners för:

”Hajar du att man blir smådeppad när du ligger och dör överallt i hela stan?”

”Jag kommer inte ihåg alla detaljer, men så jävla otrevlig tror jag inte att jag vart.”

”Hur fan kan man bo i Umeå?”
”Det är lätt hänt.”

”Jamen, fan, jag hörde att bukspotten gick åt helvete på dig, din luffare!”

”Så tog jag en firre i 4-5 dar så där. Då kände jag ingenting. Men till slut så hjälpte inte ens horset.”

”Hej älskling, det är jag! Hur har det gått på stritan idag då? Hur många torskar har du kvar?”

”Det var en jävla gemenskap då alltså. Det var ingen som tog en klunk Villa Franca ens en gång från nån annan utan att fråga alltså, men nu när dom ligger lila och inte kan andas och håller på och dör på muggen på T-centan så går dom och plockar i fickorna på dom för att få pengar alltså!”

”Ska du ner på Torget?”
”Ja, jag måste ha verktyg. Ska bara måla mig först, i fall jag får en torsk på vägen.”

”Ringer dom hem till dig och säger när jag dör och så där?”

Att Stefan Jarl har ett Budskap och vill göra en Poäng är han den sista att sticka under stol med. Inklippta bilder från slakterier och råttskrik på ljudbandet ligger troligen inte där av en slump. Det är antagligen inte heller så att kameran bara råkade gå när Stoffe lagt sig att sova på en sopsäck med texten ”Sverige hjälper”.

Men jag köper det. Det är en icke-moraliserande film. Det är en film som anklagar, men som låter bli att självgott förklara hur man borde ha gjort istället. Det är en film som, paradoxalt nog, gör mig ganska upplyft. Inte minst för att det går en skön rysning i mig varje gång Kenta Gustafsson är i bild.

På ett vis är det inte så märkligt att Kenta med tiden blev nån sorts alternativ folkhjälte. På ett annat vis är det naturligtvis utomordentligt märkligt.

Hans medverkan i schlager-SM 1980 är en klassiker: T-shirten med sextinian och den snabba kontringen när Bengt Bedrup frågar hur han har det med spriten. Men även låten Kenta sjöng – ”Utan att fråga” – är ett fascinerande exempel på när Sverige är som bäst. När vi släpper fram transsexuella att ta emot guldbaggar ur kulturministerns hand, när utvecklingsstörda får hämta tevekristaller på scenen och när luggslitna brajrökare sjunger till Anders Berglunds orkester:

Var har elden lärt sej brinna?
Varför rasar jämt visionerna omkull?
Måste drömmarna försvinna?
Varför känns det bara tomt när man är full?

Den könshårsfina gränsen mellan galenskap och vetenskap.


Populärkulturens galna vetenskapsmän – Frankenstein, Blofeld, Emil Örn – är inte bara ett resultat av författares sjuka hjärnor. De är i hög grad inspirerade av verklighetens sjuka hjärnor.

Eller rättare sagt: med hundratio års distans och facit i hand ter sej ofta vid tiden banbrytande och nödvändiga experiment spritt språngande toktossiga.

1899 höll August Bier, överläkare i Kiel, på att experimentera fram en ny sorts bedövning. Han hade insett – helt korrekt – att ryggmärgen var ett perfekt ställe att injicera bedövningsmedel. Han hade insett – helt korrekt – att kokainlösning hade bedövande effekt. Han valde – mindre korrekt – att utföra experimenten på sej själv.

Ganska snart hade han tappat så mycket ryggmärgsvätska att experimenten behövde skjutas upp. Då erbjöd sej hans assistent, August Hildebrandt, att hoppa in som försökskanin istället. Exakt vad som drev honom står skrivet i stjärnorna. Kanske ville han skriva in sej i historien. Kanske var han bara sjukligt nyfiken.

Hursomhelst: en tysk vetenskapsman med mustasch sprutade alltså in en halv centiliter enprocentig kokainlösning i en annan tysk (gissningsvis mustachoid) vetenskapsmans ryggmärg. Därefter var det dags för det riktigt intressanta provet: att se exakt hur stryktålig Hildebrandt blev. Och hur kollar man om nån är stryktålig? Genom att ge honom stryk!

Det fina med vetenskapsmän (förutom att de gett oss medicinerna och DDT:n) är att de protokollför allt de gör. Sålunda kan vi än idag läsa att

  • efter 10 minuter kunde Bier köra en ”tjock nål med skaft” in till Hildebrandts lårben utan smärtförnimmelse
  • efter 13 minuter kunde Bier hålla en brinnande cigarr mot Hildebrandts ben utan att annat kändes än värme
  • efter 20 minuter kunde Bier rycka loss könshår från Hildebrandt så att det bara kändes som ”lyft av ett hudveck” – lossryckning av brösthår gav däremot ”livlig smärta”. ”Onaturlig bakåtböjning av tårna är inte obehaglig.”
  • efter 23 minuter är ett hårt slag med järnhammare mot skenbenet inte smärtsamt
  • efter 25 minuter kunde Bier rycka och dra Hildebrandt hårt i testiklarna utan smärta (alltså varken hos Bier eller Hildebrandt).

Så då visste de det och kunde få varsin not i medicinalhistorien. Exakt hur det hela gick till och hur Bier la fram sina idéer till Hildebrandt kan vi bara fantisera om. Vi kan också förutsätta att Bier testade att rycka, slå, bränna och slita några gånger innan bedövningen tagit sin verkan. Och att Hildebrandt vid dessa tillfällen faktist fick en smärtförnimmelse.

Och ja – efter experimentet blev Hildebrandt liggande i nio dagar med extrem huvudvärk, illamående och blåmärken. Om nån nu trodde nåt annat.

Källa: De galna experimentens bok (Reto U. Schneider)

Hasch du lieber Augustin.

Benny Goodman var en väldigt välpressad man som gjorde trevlig och dansant swingmusik. På trettitalet spelade han in en låt med titeln ”Sweet Marijuna Brown”. Den finns – i Barney Bigards inspelning – på en samlingsplatta med ”Reefer songs” från trettio- och fyrtiotalet.

Där hittar vi också evergreens som ”Save the Roach for Me”, ”Weed Smoker’s Dream (Why Don’t You Do Right?)” och ”Who Put the Benzedrine in Mrs. Murphy’s Ovaltine?”. Och så klart ”Wacky Dust” med Tage Danielssons gamla husgudinna Ella Fitzgerald.

Jag skriver inte detta för att jag tycker att det är ball med cannabis. Visserligen har jag svårt att uppröras över att folk på olika vis försöker göra konturerna omkring sig mjukare, men min poäng här är att påpeka ett paradigmskifte.

När jag växte upp fick jag lära mej att cannabis var inkörsporten till tyngre droger. Det fick jag bl.a. via den UR-producerade tevedokumentären Ska du med och dra en braja Micke? från 1981.

Hade jag växt upp på en annan tid och en annan plats hade det kanske inte gjorts så himla mycket väsen om att nån blandade nåt i tobaken så att den faktiskt fick nåt slags effekt bortom de gulmuggiga tapeterna.

Bara några år innan Ska du med och dra en braja Micke? var tongångarna annorlunda även i Sverige. I USA, England och Holland trodde många – även motståndare – att en legalisering var nära förestående. I Danmark fanns Christiania. På sextitalet satt konstnären Öyvind Fahlström i prime time-debattprogram och förevisade haschpipor tillsammans med ensemblen från balla hippiemusikalen Hår. Bredvid satt läkaren/komikern Moltas Eriksson utan att förfäras. I Sveriges television.

Under 1970-talet köpte internationella tobaksbolag upp stora åkerareal särskilt lämpade för hampaframställning och triggade igång sina ”forskare” att börja produktutveckla så det stod härliga till.

Den 3 mars 1978 tog Svenska Tobaks AB – för att göra historien ännu bättre givetvis ett statligt bolag – patent på varumärket ”Golden Green”.

De 6 april 1979 inregistrerade samma bolag – alltjämt statligt – varumärket ”Blue Grass”.

Att Svenska Tobaks själva sen dess har förnekat att detta absolut inte berodde på att de krattade manegen för en förestående legalisering är inte ett självklart bevis för att de inte krattade manegen för en förestående legalisering. Ett statligt tobaksbolag får aldrig tas för sanningsgaranter.

Två år senare initierade Utbildningsradion – för all del inte statligt, utan bara styrt via staten och finansierat av staten – filmen Ska du med och dra en braja Micke? I mellantiden for pendeln tillbaka med en våldsam rörelse.

Historien hade kunnat se annorlunda ut. Steffo Törnquist hade kunnat komplettera besserwissertrilogin Njut, Lust och Sprit med Spliff. Bengt Fritiofsson hade kunnat rekommendera en fin bit kashmir till helgen. Dryga män hade kunnat förlägga sin avdragsgilla inspirationsresa till Afghanistan istället för whiskydestillerierna i Skottland.

Det hade kunnat vara så. Jag har ingen åsikt i saken annat än att tanken är ganska fascinerande.

(Källa: Hasch. Romantik och fakta av Thomas Nordegren och Kerstin Tunving.)

Jag lovar och svär i Christiania.


1988 var jag medlem i nåt som hette Snacke-12:an. Det var en informationsrörelse om alkohol, tobak och droger (samt aids) som drog till sej folk med visst intresse för alkohol, tobak och droger (samt aids). Jag gick i sjuan och genomled nio lektioner om sånt som ”hascholja” som jag aldrig senare hört talas om, för att som avskedspresent få besöka Christiania.

Jag hade hört att det var farligt där. Jag var livrädd för farligheter men ville gärna se dem på lite håll. Snacke-12:ans upplägg var därvidlag ypperligt. Det visade sej strax att vi inte skulle gå av vid Christiania, ännu mindre gå in på Christiania. Vi skulle åka två varv runt Christiania i en buss, guidade av en medelålders kurator med dubbelnamn.

Två varv var maximum – annars kom christianiterna garanterat ut och slängde flaskor på bussen. Kuratorn hukade sig ner framme i bussen – eftersom christianiter blev extremt provocerade av guider. Efter två varv runt Christiania körde vi ut ur Christianshavn och hem till Eslöv.

Det var då. Igår var jag på Christiania med mina barn och min fiancée. Vi åt glass, lekte på en lekplats, åt mer glass, lekte på en lekplats till, köpte lite leksaker från ett öde bord, lekte på ännu en lekplats, drack öl och åkte hem. Det tog sju timmar och vi klarade oss utan att få flaskor i huvet. Grannfamiljen var med. De klarade sej också oskadda.

Att åka till Christiania känns inte särskilt farligt. Däremot känns det som att åka tidsmaskin till 1967 och 1977 om vartannat. Eller som att vara med i en pårökt film. Eller som att vara i ett hemmasnickrat alternativt Disneyland. Eller snarare Kiviks marknad. Fast ett arkitektritat Kiviks marknad uppblandat med haschpåverkad hötorgskonst. Äh, jag vet inte. Det är väl som att vara i en helt vanlig fristat, antar jag.

Å ena sidan kan jag hata det. Fulla grönländare, uppumpade mc-snubbar, byrackor skapade av bottenskrapet från gentunnan. På Pusher Street, en av huvudlederna, får man inte fotografera. En tysk pappa med sin tonåriga dotter valde att göra det ändå. En anabolstinn dealare ropade ”Are you stupid?” När pappan inte svarade, frågade dealaren igen ”Are you stupid?” och höll på så tills den stackars mannen, inför diverse lodisar och blandade turister, mumlat fram ett ”no”.

Det där är fristaten som täckmantel, friheten utan ansvar, friheten på sina egna villkor. Christianias ideologer drömde aldrig om en kriminell frizon à la Copland. Det var i någon mån vad de fick.

Å andra sidan är Christiania väldigt lätt att tycka om. Efter snart fyrti år signalerar stället fortfarande så mycket skaparglädje och detaljomsorg. På de små lekplatserna har olika typ schamaner snidat ormar och drakar i tvärslåarna som håller gungorna. Någon har påbörjat täckandet av en stenbumling i gräset med mosaik men gett upp efter en femtedel. Sopbilen är prydd med graffitimålade Freak Brothers. I ett vint hus sitter några ohyggligt gamla män och spelar The Band i reggaetappning.

Det där är fristaten som arena för fritänkande. Under fyrti års tid har potheads hasat runt i de gamla regementskvarteren, hittat pinnar som kan bli drakar, målat blommor på väggar, tömt gamla hus för att skapa krogar där man inte får dricka bier men gärna röka weed.

För min del har de gärna fått göra det. Och jag kan inte riktigt se hur de skulle kunna vara i vägen för nån annan.

Eller det kan jag ju så klart. Mitt emot Christiania, på andra sidan vattnet, ligger den gamla flottbasen. Där har man just blåst ut den gamla torpedhallen och byggt lägenheter som slumpas ut för mellan fem och tolv miljoner DKK. Det är så klart ingen oangenäm tanke för somliga att kunna göra likadant med de obegripligt vackra husen med de obegripligt vackra lägena inne i fristaten.

Jag har genom livet gärna gjort mej lustig över hippies. Det finns så klart stor humor i en klump människor som går omkring och är alternativa på exakt samma sätt med likadana skägg i tofs, likadana kaftaner och likadan gammelmansdoft. Vilken är egentligen kopplingen mellan cannabis och orena hundar? Och oavsett vad man tycker om haschisch så kan det väl för fan inte vara det enda i livet? Jag menar, jag gillar fläsk med löksås! Jag kan väl inte ägna all min tid åt att krubba fläsk med löksås, måla banderoller med fläskskivor på, lyssna på tradig jamaicansk musik om fläsk och sälja pins med löksåssymboler?

Men det går att ruska av sig den värsta hippieirritationen. För grejen med fristaten är ju att alla ger varandra rätt och plats. Jag kan ju inte gå runt och tycka ”vad sjysst med ett ställe där alla får plats men vad synd att vissa får lite mer plats”.

Det heter att Christiania inte har lång tid kvar. Så har det hetat förr. De rider nog ut några stormar till, de luttrade christianiterna. Man kan tycka vad man vill om dem, men de är ganska uppfinningsrika.

De tusen knarkarnas stad.

Den här har jag snott från Anna-Lena Lodenius julblogg (fint folk håller sig med minst två bloggar):

Visst verkar B-sidan klart fräckare än A-sidan? Och visst är kombinationen besinningslöst-glad-äldre-man och begreppet ”knarkare” udda?

Jag har inte hört plattan, men känner jag mej själv rätt kommer jag att kontakta Sveriges Radios skivarkiv inom dom närmsta 24 timmarna. Kommer Harry att rimma ”gamla mjölkbutiken min” med ”grisamfetamin”? Jag vill veta.

TILLÄGG: har nu fått tag på låten i fråga (tack Fredrik af Trampe och Anna-Lena Lodenius) och den var faktiskt så bra som jag hade hoppats. Min favoritvers:

Där går en främmande ras
som i uppenbar extas
klär sej i färgrik dekor
och har långt och svajigt hår
Har samma kön
och en brinnande bön
att en spruta snart de får

Tyck om Tyck om TV.


Så har jag då äntligen beställt fram och matat i mej samtliga avsnitt av teveserien Tyck om TV, som SVT sände åtta gånger under 1989. Programledare: Staffan Dopping.

Gissningsvis har han klippt sig sen dess.

Idén med programmet var alltså att folk skulle få tycka vad de ville om de program som sändes i TV, dvs SVT (TV3 hade visserligen satt igång sina sändningar, vilket man mycket smidigt inte låtsas om genom att uppmana tittarna att bara tycka om program ”som alla kan se”).

Tyckandet kunde utföras via brev, telefonsvarare – och Tyck om TV-automater, ett slags fotoatomatliknande bås som sattes upp i fem TV-hus i landet. Redaktionens egen förtjusning i uppfinningen går inte att ta miste på; tre-fem minuter per program läggs på att förklara hur man väntar tills det blir ledigt, sen går in, sätter sej på en ”pall”, trycker på knappen ”spela in” och sen säjer vad man tycker.

Dopping kommenterar bl.a. automaten med fraserna ”det är busenkelt”, ”varsågod och tyck” samt ”visst är det spännande – det första magiska mötet med ett nytt kommunikationsmedel”.

Vad tycker då folk? Till att börja med är de påfallande positiva till allt som visas i teve. Är folk upprörda, så är det främst för att Sköna söndag, Fräcka fredag eller Rekord-magazinet läggs ner. (Värt att notera är att Tyck om TV gjordes av Malmö-TV, liksom de tre nämnda programmen.)

Sköna söndags Catrin Jacobs – som enligt egen utsago var den som införde glamour i Sveriges television – förklarar att hon slutar för att ”jag känner en livslängtan va och en längtan att leva i verkligheten”. Hon ”hoppas kunna komma tillbaka med något ännu bättre”. Hon drar sej inte heller för att recensera sitt eget bemötande av kritiken mot programmets ytlighet: ”Det klarade jag bra tycker jag”.

När även Varuhuset ska läggas ner har en kvinna i Upplands-Väsby den goda smaken att skriva en dikt:

När Varuhuset tog slut
visste jag varken in eller ut
En sorg så stor och svår
att jag faktiskt fällde en tår
Var är dom nu – Sara, Bengt, Margareta?
Jag blir tvungen att efter dem leta
Mina vänner under så lång tid
som ger en skratt och sådan frid
Nej, tillbaka med Varuhuset i Kanal 1
för det var det bästa jag någonsin sett

Det är över huvud taget ett väldigt självgott Sveriges television som visar upp sej. Allan Schulman – idag mest känd för att vara pappa åt två narcissistiska bloggare, en gång Hylands koleriske producent – är visserligen besviken över att SVT inte velat uppmärksamma Hylands sjuttiårsdag med en direktsändning från hans födelsefirande (de sände bara en flera timmar lång dokumentärserie) och flera är upprörda över att SVT sände Streets of San Fransisco (med Michael Douglas och Karl Malden) eftersom den ”är gammal”.

Men annars går Tyck om TV mycket ut på att Jan Guillou får lyssna på beröm på telefonsvararen och sen kommentera det. Det gör han ganska gärna.

Gällande några saker hettar det dock till:

1) Sporten. Ett par åldermän har varsin udda synpunkt – ”låt oss slippa de många kameraväxlingarna i sportevenemangen”, ”sportkommentatorerna är så duktiga att de bör klara sej utan bisittare” – men annars handlar det förstås om sportens utrymme i kanalerna.

En kvinnlig teverecensent ur övre medelklass menar att Wilanders tennismatcher tar ”en arbetsdag” av tevetid och att ”människor har inte – bör inte ha – den tiden”.

2) Bakgrundsmusiken. Detta gäller särskilt programmet Sigma (i Helt Apropås tappning ”Smegma”). För att uttrycka det lika stolpigt som Dopping: ”Det tycks vara många som är intresserade av den populärvetenskapliga blandningen i Sigma” – dock har man lagt störande musik på reportagen.

Redaktören för Sigma får försvara sej och lugnar publiken med att han gått igenom reportagen i säsongens tre avslutande program och det finns ”inte så kraftiga musikeffekter i dem”.

3) Likheten mellan Aktuellt och Rapport. En brevskrivare menar att ”Rapport med Bengt Öste räcker väl, men kunde vara lite längre” (som väl är ett kontradiktivt påstående?).

Och Valrhona-chokladets härförare på jorden, Svenskans dåvarande tevekrönikör Kerstin Hallert, får möta Aktuellts dåvarande chef Lars Weiss (i JÄTTEstort skägg).

Förutom att Hallert konsekvent uttalar Kissinger ”Kiss-Inger” (högst oavsiktligt), så uppstår lite humor när hon börjar tjafsa om hur ”statstelevisionen” behandlar ”fru Thatcher” (högst avsiktligt) och bara intervjuar engelska människor ”i slummen” ”som fått det sämre” istället för att intervjua börsmäklare.

När Weiss försynt påpekar att hon politiserar, svarar Hallert med patenterad jag-har-mer-självförtroende-än-mina-tankar-har-täckning-för-syrlighet: ”Det är JAG som politiserar? DET var intressant!”

Och exakt DÄR avbryter Dopping diskussionen för att förklara hur Tyck om TV-automaterna fungerar.

4) Våldet. Särskilt upprörda är folk över att Läderlappen och Robin sänds på barnvänlig tid. Det har bla. gjort att en brevskrivares son Charlie blivit aggressiv. Dopping gör ett experiment genom att låta barn på Förskolan Kamelen lyssna på signaturen – och genast börjar pojkarna fäktas och brottas.

Trots allt är debatten relativt sansad och belackarna trycker inte på förbud utan på att programmet sänds för tidigt.

5) Drogerna. Här blir det så klart intressantare. En kvinna som jag gissar är frireligiös (hon har åtminstone frireligiösa glasögon) lägger ut texten om SVT:s långfilmer i Tyck om TV-automaten:

Samma fenomen: rollinnehavarna missbrukar droger … Det sniffas kokain och det injiceras heroin eller amfetamin. Hasch är också en av dom droger som visas ofta, ofta … Varför är det inga fler som skriker STOPP till detta vansinne? … Där vi kväll efter kväll får se ett förhärligande av de droger som i verkliga livet bara leder åt ett håll: KÄPPRÄTT ÅT HELVETE!

Filmen hon syftar på är A Star Is Born, där Kris Kristofferson spelar en rejält nerknarkad rockstjärna. Den borde alltså enligt glasögontanten inte visats.

Istället har hon en konkret idé på vad Sveriges television borde göra istället: ägna dagliga 10-15 minuter, på bästa sändningstid, åt att upplysa om narkotikans fördärv.

Kvinnan är inte ensam om att reagera på droger. En tonårstjej i en Tyck om TV-automat tar till orda:

Även i Varuhuset tog dom upp ämnet droger då… Jag tycker serien visade ganska bra hur föräldrar ska hjälpa barn med droger… Och själv tyckte jag Rune och Margareta klarade det ganska bra att hjälpa Sara …

Mest upprörd är den till studion inbjudna folkpartisten – och ”folkhälsoarbetaren” – Barbro Westerholm, som får möta Lars Molin och klaga över att det dricks för mycket sprit i Tre kärlekar. Hon tycker det är beklagligt att sprit ”glorifieras” i serien och att ”man tar fram berusningen som någonting positivt”. Problemet är framför allt att Tre kärlekar ”är så bra”:

Det här ger människor en ursäkt för att inte ändra sitt umgänge med alkoholen.

Molin plirar bak glasögon och säjer på släpig norrländska att han ”sysslar med dramatik” och undrar försynt om ”nästa steg skulle vara att jag tog bort alla fula människor, alla handikappade?”

Och mitt i röran av folk som tycker, folk som tycker det är kul att se sitt namn i teve, folk som tycker Tyck om TV-automaterna verkar fräsiga, folk som tycker det är mödan värt att påpeka att man tycker nåt är bra, folk som upprörs över att film skildrar verklighet, folk som tycker ”det är för mycket innehåll” i Oldsbergs talkshow och ”för mycket elände” i nyheterna, programledare som formulerar sej och är lite för förtjusta i sin Tyck om TV-apparat, jätteful grafik och en irriterande känsla av att alla är så jävla nöjda med saker som uppenbarligen är dåliga, framstår Molin onekligen som The Voice of Reason.

Så var han också en man med ett skägg.

Rubiner för svin del 8: dumheter då och nu.



Jag har ägnat en massa plats i cyberrymen åt citat från boken Inget är som drogen (Allan Rubin, 1982) främst för att jag tycker den är rolig. Felslut + okunnighet + semireligiös övertygelse = humor.

Det är en 26 år gammal bok som försvinnande få har nån relation till idag. Jag nappade den ur min morfars bokhylla i den ålder då jag lyssnade på ”Die Mauer” dagligen och ville suga ut all tänkbar info om de artister som just då räddade mej från att behöva umgås med folk.

Ni kan vara lugna: jag flinade redan då åt Rubin och lät mej inte skrämmas. Jag gjorde mina fullt normala cannabiserfarenheter i en fullt normal folkhögskolekontext ändå. Rubin lyckades inte sätta klorna i mej.

Men Rubin är inte bara en pajas – han är också en representant för en puritanism som präglat hela sjuttitalistgenerationen och fått en jävla massa människor omkring en att motreagera i empatilös nyliberalism och andra tomma protester mot nåt som trots allt var välmenande i sin gränslösa enfald.

Jag är övertygad om att föreningar som Föreningen Artister Mot Narkotika (med Lasse Berghagen och Owe Thörnqvist som ordförande) och Hem & skola och dessutom diverse socialnämnder tog Rubins osammanhängande dravel på allvar. För att de ville ta det på allvar. För att de inte förstod varför deras egna ungar ville hänga Gene Simmons tunga på pojkrumsväggen, för att de inte var med på attraktionskraften i allt som flirtar med det farliga.

Kom det då en arkitekt och hävdade att a) ungdomar lär sej att droga av ”popartisten Crass” och b) ungdomar lyssnar på ”popartisten Crass” för att de är drogskadade, så travade dessa föräldrar så klart hem till tonåringarna för att rensa ut Crass-skivorna.

Gissningsvis hittade de inga plattor med just ”popartisten Crass”, eftersom det som bekant var ett band, men på kuppen plockade de väl bort skivor med Marley, Lennon och omslag med flygande människor.

Och det är ju i så fall osympatiskt. Och troligen kontraproduktivt.

Rubin återgick inte heller till sitt ritbord efter att Inget är som drogen utkom 1982. Han har gett ut böckerna Hasch – himmel eller helvete (1986) och Trippen – om droger som korskopplar hjärnan (2005), den sista på initiativ av Föräldraföreningen Mot Narkotika.

I Trippen har Rubin uppdaterat världsbilden: nu är även Reclaim the streets och veganer uppfyllda av en ”kosmisk övertygelse”, givetvis framkallad av psykedeliska droger.

Tillfrågad om det lämpliga i att låta en (underförstått) osammanhängande arkitekt med hemmasnickrad världsbild uttala sej oemotsagd, svarar Lena Larsson på FMN 2005:

Allan Rubin är inte vilken person som helst, han har tidigare skrivit två böcker i ämnet.

Fortfarande kan man också hyra Allan Rubin som föredragshållare. Med sedvanligt överlastad rubrik – ”Först hasch, rejv och psykedelisk svamp – sedan new age och nyhinduism” – ger föredraget insikter som den vanliga debatten missar:

Uppläggning [sic!]
I en bildsvit ger Allan Rubin en annorlunda och angelägen presentation som starkt berör. Genom att visa på drogkonsekvenser som konventionell droginformation inte tar upp förtydligar han drogernas förbisedda roll bakom överraskande beteendeförändringar i dagens ungdomskultur. Han ger oss samtidigt möjlighet att tolka signaler och – att agera innan det är för sent.

Han beskriver hur trancedans och psykedeliska droger i alla tider nyttjats bland mystiker och exotiska heliga män som sökt andlig inspiration – och här redovisas hur dessa andligt upphetsande metoder kan väcka en djup andlig vilsenhet när de nu testas av våra unga – i partysammanhang.

1998 ställde han på Nationalmuseum ut affischer och skivomslag han samlat på sej, med sedvanliga halsbrytande kopplingar mellan gamla häxmålningar och hårdrock. Några år dessförinnan skrek han sej hes om det ockulta materialet i rollspel typ Kult.

I tjugosex år har han hållit på att samla tygmärken, poptidningar och klotterbilder. Hela tiden låst vid samma ur luften gripna tankegång: att drogen är orsaken och att uttrycket är drogskadat och att drogskadad kultur per definition är osanitär.

Jag säjer som Peter Wahlbeck brukade säga om Jan Guillou:

Tänk att kunna så jävla mycket och fatta så jävla lite.

Rubiner för svin del 7: Pupillmysteriet.



Jag gissar att ni alla ser kopplingen mellan Röda Brigaden-aktivisten Giovanni Senzani och porträttet från Echnatons Egypten? Inte? Titta på ögonen! Samma ”avskärmade övre del av ögat” som ger ”det skrämmande fanatiskt inåtvända uttrycket”.

I kapitlet ”Drogen runt omkring oss…” redogör arkitekten Allan Rubin delvis hur han gått tillväga när han gjort sina felkopplingar, alla manifesterade i den magsyrespäckade publikationen ”Inget är som drogen” från 1982.

Rubin refererar till en amerikansk bok där narkotikasnutar och potheads påstår sej känna igen andra ”marijuanamissbrukare” på förstorade pupiller. Författaren till boken, Gabriel Nahas, avfärdar dock detta då en professor i Michigan hävdar att pupillerna tvärtom drar ihop sej.

Eftersom Rubin är av samma rättshaveristiska skrot och korn som folk som instinktivt tror att miljöhot och passiv rökning är en socialdemokratisk konspiration, vill han inte tro på denne professor i Michigan. (Jag personligen har ingen aning om vilket och kan inte förstå vad informationen ska användas till.)

Rubins tes är att missbrukare, snutar och – först och främst – såna som ritar klädkammare och gästtoaletter är de som är bäst lämpade att dra slutsatser. (Det är de kanske också. Ibland. Särskilt när det gäller att a) skilja afghan från nepal, b) avgöra om en pundare ska köras till arresten eller bara ha spö på stället, och c) bestämma bästa platsen att sätta en spotlight.)

Allan Rubin får en hint om att han själv har rätt och att Michigan-professorn har fel när han – åter igen – träder in i en skivbutik. Han har haschtentaklerna ute och vet att det kan ”finnas kunder som var intresserade av såväl det ena som det andra”. Han noterar att biträdet – ”en litet loj 20-åring” – ser ”litet avskärmad ut”:

En flicka, som hunnit före fram till disken, sträckte fram den skiva hon skulle betala, samtidigt som jag studerade expediten. Då hände något överraskande. När han tog kontakt med flickan, krympte hans pupiller märkbart. Men så fort han var färdig med sin kund, förstorades de igen!

Utropstecknet är alltså Allans, inte mitt. Jag tycker inte alls att detta är en så världsomvälvande händelse att den behöver utropas.

Men Allan har fått en uppenbarelse. Tillsammans med den ständigt uppdykande Eva – som jag gissar är hans hårt prövade hustru – går han runt i skivbutiken och noterar att ”flera av ungdomarna hade precis som expediten betydligt större pupiller än Eva”:

Det här var värt att kolla vidare. Kunde ungdomarnas ögon vara påverkade av eftereffekter av tidigare rökning?

På väg hem får Allan ”en impuls”. Han sliter med sej Eva in på ett postkontor och ber henne granska hans pupiller:

Genom att undvika att fixera blicken lyckades jag med viss ansträngning ”flyta bort”, sjunka in i mig själv, och Eva såg direkt att mina pupiller växte. Och när jag sedan återvände med blicken, krympte pupillerna igen.

Det tycktes vara så att pupillerna växte när man skärmade av yttervärlden. Expediten bakom disken måste ha varit just så avskärmad som han såg ut. [—] Först när det var nödvändigt jobbade han sig upp till ytan igen. Kan det vara så en cannabisskadad har det?

Allan kan inte släppa den uppenbarelse han fått, att haschrökare eventuellt får större pupiller. Han frågar ut ”ögonläkare i bekantskapskretsen”, där ingen känner till – eller orkar bry sej – om sagda samband. En optiker ger dock Allan några fjädrar han kan bygga en hönsfarm av:

Enligt honom kunde missbruk ge ökad glansighet, rödsprängda ögonvitor – och förstorade pupiller.

Han menade också att den växande marknaden för solglasögon till en del var en konsekvens av denna drogframkallande vidgning av pupillerna. [—] Han höll med om att detta skulle kunna förklara varför man så ofta ser popmusiker i solglasögon, även i mulet väder.

Tidigare hade jag trott att detta bara var för att de inte ville bli igenkända, för att de skulle kunna ha ett privatliv. Men även okända popmusiker i småband uppträder ju med samma attribut. Kanske är det inte bara för att efterlikna sina mer framgångsrika förebilder!

Allan och Eva fortsätter nu att granska pupiller på ett femtital människor omkring sej – och rönen är tydligen skrämmande:

Bland personer i 30-40-årsåldern visade så gott som alla som rökt hasch större pupiller än de som aldrig prövat. Detta gällde även när testpersonen inte rökt på en längre tid (i något fall inte på 4 år).

Tyvärr har Allan inte tid att fortsätta sina ”ögonstudier” – han har fullt upp med andra tokerier – men han skickar med oss ett påstående som jag spontant inte riktigt kan hålla med om:

Nog vore det motiverat att gå vidare på denna punkt. Finns det ett samband mellan cannabiseffekt och pupillstorlek är det viktigt att utreda det.

Rubiner för svin del 6: homohaschet.


1981 ökade tydligen sexintresset markant i Sverige. Från att folk varit ganska, lagom, smått och till husbehov intresserade av sex, exploderade nu intresset för nakenaktiviteter. Dessutom blev ”sexmaterialet” ”allt råare”. Förlagsdirektören Albert Bonnier citeras: ”Jag häpnar över sexintresset!”

Allt detta inhämtade Allan Rubin från sin position på arkitektkontoret. Det ska nämligen i ärlighetens namn säjas att Rubin inte bara bygger teorierna i boken Inget är som drogen på klotter, skivbutiksbesök och paranoja – han läser även kvällstidningar. Expressen-citatet på bilden ovan kommer t.ex. från en artikel skriven av en trovärdig och nyanserad skribent i sanningens tjänst.

Vad tror då Allan Rubin är orsaken till detta ökade sexintresse? Ja, vad fan tror ni? – haschet så klart: ”med drogens aktivering av reptilhjärnan stimuleras såväl aggression som sexualitet”.

Men det tar inte slut där. Det räcker inte med de drogskadades intresse för förgrovad och förråad ”vålds- och sexporr”. Haschet för den drogskadade ännu längre ut i civilisationens tassemarker: ”det är inte bara den av samhället accepterade sexualiteten som väcks till liv”.

Rubin, som annars ägnar mycken möda åt att förklara att vetenskapsmän inte vet så mycket om hasch eftersom de inte gått runt och fotograferat klotter i Stockholm (ungefär så går faktiskt resonemanget), hänvisar nu till en medicinprofessor Hardin Jones i Kalifornen.

Denne har påvisat att ”marijuanamissbrukare många gånger medverkar i sexuella handlingar som de under normala omständigheter skulle ha undvikit”.

Och så kommer det:

Han redovisar bl a att en stor del av de patienter som sökt honom varit bekymrade över att de gått in i tillfälliga homosexuella relationer under drogens påverkan – något som de chockerats över när de nyktrat till.

Jones menar att deras agerande varit en följd av att cannabis gör individen öppen för varje form av sexuell kontakt – att drogen kväver individens normala vilja att sätta gränser.

Det tycks vara så att de latenta möjligheter till s k avvikande sexuellt beteende som vi alla rymmer inom oss – och som samhället gör sitt bästa för att hålla tillbaka – det väcks till liv genom att drogen slår ut de socialt uppbyggda spärrarna, våra hämningar.

Det kanske inte är en tillfällighet att Amsterdam och San Fransisco – Europas respektive USAs stora centra för cannabismissbruk – inte bara är hippierörelsens huvudstäder i dessa världsdelar utan även de två städer i Västerlandet som har den största andelen öppen homosexualitet.

Rubin gör inte bara kopplingar mellan cannabis och homosexualitet. Likt dagens kristna homofobhöger, som journalisten Tor Billgren envetet granskar på sin blogg, gör han minst sagt försåtliga kopplingar mellan homo- och pedofili:

I Dagens nyheter den 25 april kunde man läsa om att propaganda nu sprids genom film och annat material av en grupp som vill legalisera sexuella handlingar mellan barn och vuxna. Denna nya ”rörelse” kommer till oss från Holland via Danmark, och den följer precis drogens väg.

På ett annat ställe skriver Rubin – som förutom att vara arkitekt, klotterfotograf, skivbutiksbesökare och homofob, även fuskar i läkarskrået – om hur ”drogen” påverkar könslivet:

Produktionen av könshormon minskar och därmed rubbas t ex menstruationscykeln. Mycket tyder på att haschrökaren, genom den minskade könshormonproduktionen, kan bli osäker på sin könsidentitet.

Hela det hormonellt betingade spelet mellan könen, som är så avgörande för upplevelsen av jaget och omvärlden, tonas ner, vilket väl bara kan göra ont värre.

Så nu vet vi.

Rubin har för övrigt skrivit fler dumheter. Den här serien är bara påbörjad.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén