Om vikten av att slå sitt barn.

I juli blir det trettiofem år sen som barnaga officiellt förbjöds i Sverige. Förmodligen för första gången nånstans i världshistorien. Samma år upphörde homosexualitet att klassas som en sjukdom. 1979 går i historieböckerna som Året då civilisationen inrättades.

I det famösa debattprogrammet Studio S – idag mest förknippat med begreppet ”videovåld” – debatterades ämnet i samband med att riksdagen klubbade igenom lagförslaget några månader tidigare. Programmet inleddes med texten ”Nu lyder du annars …” och några okommenterade sekvenser:

En hand som slår en barnstjärt.

Två barn som river varann i håret.

En tonåring på en ungdomsvårdsskola visar hur det ser ut när styvfar lappar till en.

Därefter kommer ett reportage. En dagmamma berättar om hur hon snärtat ett av sina barn på fingrarna när han försökt ta en bit choklad från en kompis. Hon är noga med att framstå som en god pedagog genom att understryka att barnen inte brukar få choklad.

En tioåring får frågan: ”Tycker du att barn måste få smäll ibland?”
Flickan svarar: ”Ja, om de varit olydiga”.

Sen är det debatt i studion. En man som heter Bengt berättar: ”Jag har ju praktiserat det och det har ju inte mina barn tagit nån skada av. Vi har ett mycket gott förhållande och det har vi haft i alla tider. Det här med lagstiftningen den är ju så barock ur flera synvinklar.”

Bengt understryker också: ”Jag tycker inte om ordet ’slå’. Jag tycker inte om ’aga’ heller.” Det enda han önskar är att ”med kraftigare uttryck än bara ord få in ett bättre förstånd i dem”.

Ombedd att berätta om nåt speciellt tillfälle då han med ett kraftigare uttryck än bara ord försökt få bättre förstånd i sina barn svarar han först:

Jag har upplevt det som att ingen av oss kommer ihåg egentligen några speciella episoder. Det är klart att det kommer man ihåg men det ska man väl inte sitta och berätta precis.

Men Bengt tinar upp och berättar sen om ett särskilt tillfälle:

Han fick faktiskt smaka ett litet björkris. Och jag lät honom faktiskt gå och klippa det själv. Och det fungerade alldeles utmärkt.

Lite synd tyckte Bengt förstås att det var om – Bengt:

När han kom kutande där med riset så gjorde det ont i mig, det får jag säga. Men det var inga problem och han var helt på det klara med att han var förtjänt av det.

Bengt påpekar också: ”Det får ju aldrig vara tal om misshandel.”

En riksdagsledamot, Tore Nilsson (M), är också på plats i studion. Han berättar:

När jag fick regeringens proposition 67, där det står som rubrik ”Förbud mot aga” då trodde jag knappt att det var en liberal regering. Det föreföll mig helt orimligt att man som riksdagsledamot kunde jobba med sånt här.

Tore vänder sig förstås mot ”misshandel” och konstaterar att ”så gör inte föräldrar om det är riktiga föräldrar”. Sen lägger han till: ”Därför menar jag att lagen är helt onödig”.

Bengt och Tore får stöd från ytterligare en man i panelen, Christer. Han använder också ris mot sina barn, men företrädesvis som hot:

Det ris som finns idag tror jag inte har använts nån gång, varken hemma eller i stugan. Men blicken har vänts mot det nån gång. Och det har till och med varit så att jag stigit fram mot det.

En mamma med en åttamånadersbäbis berättar att ”det har ju gått så långt att hon har fått lite smisk på fingrarna”. Hon tillägger: ”Man måste hela tiden ta barnet till sig efteråt och förklara varför. Men än så länge så förstår hon ju inte.”

Mot de lätt konservativa gubbarna och den något aningslösa mamman står välformulerad expertis och en man som vittnar om sitt psykiska lidande som barn. Man behöver inte direkt undra över var Studio S-redaktionen själv har sina sympatier. Man blir inte heller sjukt förvånad när man ser den här titeln i anslutning till den här mannen:

Men på det hela taget blir man ändå något förundrad. Inte över att det funnits män som känt ett behov av att fysiskt korrigera sina barn, inte över att de tyckte att ett förbud mot misshandel betyder att ”vi håller på att skapa ett skräcksamhälle!”, inte över att de ogärna ville lyfta fram ”det här med att bara slå och slå” utan hellre pekade på att ”föräldrarna måste ju lära sig att skapa en hemmiljö som är varm och god.”

Utan över att de stod för det offentligt.

Som tittare sitter man kanske och undrade vad Bengts son – han som fick klippa sitt eget ris, vilket fungerade alldeles utmärkt – tyckte. Det fick man reda på i Expressen dagen därpå:

Så var det bevisat.