guillou
Trillade över en av Jan Guillous minst spridda skrifter (eventuellt undantaget den här). Varken utgiven av Norstedts eller Piratförlaget, utan av SKP:s bokförlag Oktober (som också gav ut den här. Och den här!) Året är 1976, tre år efter IB och två år efter Långholmen. Det är fascinerande att läsa var Guillou då ansåg sig stå i offentligheten:

Mitt läge var då, 1970, att jag fått sparken från FIB/Aktuellt på grund av Vietnam, blivit utslängd från Se på grund av Mellanöstern och utslängd från Veckojournalen på grund av Tjeckoslovakien. Mina möjligheter att försörja mej som journalist var helt uttömda och jag hade med tunga steg återvänt till universitetet.

Då drämde Per Ahlmark i på Expressens kultursida med att jag var en person som försökte mörda judar. Jag fick då rätt att skriva en replik där jag sa att jag inte var en person som försökte mörda judar och så pågick det ett slag efter normala svenska debattregler. […]

Idag tror jag inte ens att Per Ahlmark skulle kunna ge mej ett handtag. Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och den socialdemokratiska pressen är nu, som jag uppfattar det, helt stängda för mitt medarbetarskap. Jag har trots mycket funderande inte kunnat hitta någon okomplicerad förklaring (det kan inte vara IB-reportagen, i så fall skulle Peter Bratt ha varit i samma situation). [Bratt jobbade som bekant på DN, där han bl.a. gjorde misstaget att avslöja att justitieministern låg med horor, bloggarens anm.] […]

Därför är det möjligt att detta urval från mina första tio år som journalist blir en slutgiltig summering.
guillou och bratt
Utsagan är förstås intressant därför att Guillou några år senare blev programledare i Magazinet/Rekordmagazinet, spionmiljonär, medeltidsmultimiljonär, Fagerhultsgrabb, superkolumnist och förmodligen den kändaste journalist Sverige har haft. Men också för att Guillou redan här börjar skriva Det Riktigt Stora Reportaget: det om Jan Guillou.

Vi som har läst hans memoarer – Ordets makt och vanmakt – har noterat Guillous svaghet för dramaturgiska effekter. Hjälten måste börja på noll för att steget till hundra ska kännas som en rättfärdig seger. Fall ska vara höga, pratar vi om hjältars fall så får det inte bero på nån värre svaghet än oförmåga att hålla käften om sanningen.

Rapporten från den absoluta botten återkommer i memoarerna: längst ner på stegen, utspottad, bespottad, skydd av kommunistkompisar och avskydd av etablissemanget stapplade han sig sen upp till sin välförtjänta topposition. Där han givetvis retade etablissemanget ännu mer, med påföljd att de lade ner Rekord-Magazinet, med påföljd att Jan hade ännu mer tid att skriva spionromaner, med påföljd att han sålde så mycket att ingen kunde tysta honom. Ungefär.

1976 publicerade sig Guillou regelbundet i den ännu existerande FiB/Kulturfront – det skriver han också i det ovan citerade förordet – och långt senare har han börjat sammanfatta tiden från sextiotal till åttiotal så här: ”Först fick jag sparken från FiB/Aktuellt för att jag var för mycket kommunist, sen fick jag sparken från FiB/Kulturfront för att jag var för lite kommunist” (ungefärligt citerat). Den redan tillspetsade historien har komprimerats och vässats ytterligare.

Det råder säkert delade meningar bland de inblandade huruvida Guillou verkligen fick sparken från någondera tidning. De flesta som var med är döda. Få av de andra har Guillous möjlighet att yttra sig. I kraft av sin status trummar Guillou in sina sanningar tills det blivit de enda kända sanningarna.

Jag kan inte säga att det är moraliskt förkastligt: han ser säkert på både världen och livet i dramaturgiska termer och ljuger förmodligen inte. Det är bara fascinerande att se en yrkesman i ständigt arbete.

Boken i fråga kommer vi förstås att ha anledning att återkomma till. Han skriver bland annat om Halv sju, Sveriges första soffprogram.